Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Februari
2014-02-28 (17:13)

I samråd med rumskamraterna (med undantag av Christofer som äntligen skulle få två efterlängtade havsdyk efter ett fiasko med grumlig sikt i Paraty och den inställda dykutflykten i Puerto Madryn) hade det beslutats att vi skulle inleda våra dagar i Ushuaia med en enklare vandring upp till glaciären Martial varifrån det sades att man skulle få riktigt läckra utsiktsvyer. Resans andra "ungdomsgrupp" ifrån Trisse tänkte sig att vandra hela vägen ifrån vårt hostel men vi fuskade och tog taxi de första sju kilometerna till den egentliga starten på vandringen.

Jag hade grundat med ohyggliga mängder dulce de leche till frukosten och kände hur det bara sprätte i benen av lust till rörelse efter tre dagars bussåkande så när tjejerna började snegla mot linbanan som befriar vandrarna ifrån den första halvtimmens vandring uppför tackade jag för sällskapet, snabbläste en karta och lät sedan benen få göra jobbet de längtade så efter.

Solen stod på och ganska snart åkte den tjocka tröjan av. Vid liftens slutstation och därefter mötte jag flämtande chilenare i täckjackor med jämna mellanrum som pustade högt trots att de åkt förbi den värsta stigningen i sittlift och den stolta vikingen rundade ekipage på ekipage som stirrade på nordbon i t-shirt.

Då och då stannade jag till och vände mig om för att knäppa bilder av den fina utsikten mot Ushuaia och ut över Beaglekanalen. Någon enstaka sträcka var brant men i övrigt lutade det bara mycket lätt uppför. När de första partierna med snötäckt stig dök upp vände många tillbaka men jag fortsatte att knata på och kände mig lite förvånad över att jag ännu inte stött på tjejerna med liftförsprång med tanke på att jag höll ett ganska friskt tempo.

Så småningom pulsade jag enbart genom snö. För en dryg vecka sedan hade jag varit med om värmerekord i Buenos Aires och nu detta. Schyssta kontraster på upplevelserna! En bit ytterligare fram i snön satt tre träskyltar uppspikade med det klara budskapet att det på grund av lavinrisk och ständiga väderomslag var farligt att fortsätta vandra längs stigen. Istället klättrade jag upp på en klippa vars snö smält bort och tog några sista foton ut över kanalen.

På vägen ner hann jag notera att det låg två jättelika kryssningsfartyg inne i hamnen som måste ha lagt till samma morgon innan jag fick syn på tjejerna som tagit en fikapaus längs vägen. De hade ångrat sig, skippat liften och gått upp precis som jag vilket förklarade varför jag inte sett dem tidigare. Jag rapporterade om att de strax skulle springa på skatte-Åke med den röda kepsen och något förvirrade blicken som jag mött några minuter tidigare under min nedfart innan jag önskade dem god tur och fortsatte nedför på egen hand.

Tillbaka nere vid vägen lyckades jag prata mig samman med ett äldre kanadensiskt par om att dela en taxi tillbaka till centrum. Det visade sig att de var passagerare på det stora kryssningsfartyget Queen Victoria som hade lagt till vid sju på morgonen och skulle avgå igen vid tre på eftermiddagen. Således tillämpade de nu attack-turism i Ushuaia och kvar på schemat efter detta utsiktsplatsbesök var nu lunchen innan de skulle skynda ombord igen.

Själv tog jag sikte på fängelsemuseet. Förr skickades nämligen många av Argentinas värsta fängelsekunder ner hit för att man skulle bli av med eländet. Tyvärr hade mitt museum inte öppet och istället tröståt jag ett par empanadas (små piroger) och begav mig sedan tillbaka till vårt hostel till fots.

Försöket att få kontakt med min omvärld via wifi ifrån vårt hostel gick inte heller något vidare och det Internetcafé jag hittills hade sett var stängt men personalen på mitt boende hjälpte mig med vägbeskrivning till ett annat. Det fanns goda skäl att söka en vettig uppkoppling. På vägen söderut ifrån Puerto Madryn hade jag fått otroliga glädjebesked i ett internmeddelande på Facebook när jag hade hackat wifikoden på en bensinmack. Matilda hade nämligen fått veta att hon nog kunde ta två veckors semester i början av april och nu satt hon som bäst och sökte efter flygbiljetter till Söderhavet. Jag ville göra precis allt jag kunde för att hjälpa henne hitta ett så bra upplägg som möjligt så att vi skulle kunna återförenas i paradiset.

Jag lyckades faktiskt bidra med något, tror jag. Upplägget blev att Matilda köpte t/r-biljetter till Sydney och sedan kompletterade med t/r Sydney-Cooköarna. Jag var glad som ett litet barn och kunde knappt tro att det var sant! För bara några dagar sedan hade det varit en evighet tills vi skulle ses igen och nu var det plötsligen mindre än två månader!

Firandet blev mycket stillsamt - en korv med bröd på ett lokalt hak och sedan tidig läggning. Jag somnade in med ett av resans bredaste leenden och fantiserade mig till Cooköarna. Den här vändningen såg jag verkligen inte komma men den var mycket välkommen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign