Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

06 Februari
2014-03-05 (20:21)

Det var skönt att vi inte hade dubbel-bushcamps under vår väg norrut likt vi hade haft när resan gick söderut genom Patagonien - de här dagarna slet tillräckligt på psyket ändå och landskapet var precis lika tråkigt som man kom ihåg det. Vi åkte inte heller på samma vägar som tidigare utan befann oss en bit inåt landet med siktet inställt på den lilla staden El Calafate.

För att döda tid satt jag och läste på i guideböckerna medan vi plöjde spikrak landsväg genom det urtrista grustaget som jag lärt känna Patagonien som. Tidigare år har den här resan haft den chilenska nationalparken Torres del Paine som nästa anhalt efter El Calafate men efter mycket strul vid gränsen förra året valde man inför årets upplaga att stryka det stoppet och istället stanna några extra nätter i El Calafate så att de som ändå ville ta sig till nationalparken skulle kunna göra det i egen regi. Jag räknade på dagarna, lyssnade på vad Marco hade att säga om platserna och kom fram till att jag verkligen ville ta mig till den chilenska nationalparken även om det skulle bli komplicerat. Fyra nätter i en liten pytte-stad som bara hade en egentlig sevärdhet lockade inte alls min rastlösa själ och jag gjorde verkligen vad jag kunde för att elda upp omgivningen med hopp om att någon skulle vilja hänga med på extra äventyr.

Vid lunchstoppet stötte vi på ett par cyklister på väg söderut. Jag känner en viss dragning åt långfärdscykling och har följt en del intressanta bloggar på området genom åren (min hemsida är tillochmed byggd med en långfärdscyklists sida som modell ifrån när han cyklade från Stockholm till Kapstaden) men jag kan inte för min värld begripa varför någon vill cykla genom det väldiga Patagonien. Det måste vara motvind hela tiden, finns inget att se och inga människor att möta. Bara spikrak väg och grus. Andreas passade på att uppmuntra de två cyklisterna med den ytterst passande frasen "Det är aldrig försent att ge upp" och jag skulle inte kunna tänka mig ett lämpligare råd men de kämpade tappert vidare och försvann bort mot horisonten.

Jag fick inte särskilt mycket respons på mina utflyktsplaner till Chile på Pelle-bussen och gjorde istället nya försök ombord på Trisse som jag gästartistade på efter lunch. Även där var entusiasmen måttlig och raggningsförsöken gavs upp. Istället packade jag en egen liten väska med några dagars ombyten och vandringskläder för att vara beredd att dra redan senare under kvällen om det bara gick bussar till Chile då.

Resan drog dock ut rejält på tiden och vi var långt inne på den sena eftermiddagen när vi kom fram till El Calafate och jag började inse att det nog skulle vara dödfött att hitta en buss som skulle kunna ta mig de ytterligare fem busstimmarna till Puerto Natales i Chile före midnatt. När jag dessutom upptäckte att campingen hade jättebra wifi ringde jag Matilda istället och pratade henne trött hemma i Sverige.

Marco organiserade en tur till Morenoglaciären (El Calafates stora dragplåster) som inte alls lockade mig eftersom den inte kändes prisvärd och inte heller gav möjligheten att vandra uppe på glaciären men jag hade fått nys på ett bolag som körde en bättre tur nere på stan och begav mig dit för att reka. Under tiden jag satt på resebyrån och diskuterade utflykten med en receptionstjej dök Trisse-bussens ungdomsgäng också upp och blev sålda på idén. Tanken på sällskap lockade mig och jag skyndade tillbaka till bussarna i sällskap ned Clas för att hämta pass och pengar samt se ifall ännu fler än vi sju var sugna.

Ytterligare tio pers nappade. Skitkul! Fem av dem hängde med oss direkt och av de övriga fem fick vi passupgifter och pengar. Därefter återstod den digra uppgiften att få med alla på samma tur redan nästa morgon vilket visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort.

Missförstånden inne på resebyrån stod som spön i backen. Grupp Anita (rolig felskrivning av Anica som stod först i anmälningslistan) som bestod av oss ursprungliga sju var klar och skulle åka nästa morgon klockan tio. För de fem som inte följt med till resebyrån fanns det ingen plats klockan tio men vi fick in dem på en ny tur klockan elva istället. För de sista fem som var på plats fanns det först inga platser alls nästa dag men efter lite upprörda miner gick det plötsligt att trycka in dem ändå klockan tio. Byråkratin utanför Nordeuropa upphör verkligen aldrig att förvåna men alla var åtminstone nöjda och glada till sist.

Tillsammans med Christofer och Anna fick jag också till bussbokningar till Chile. Tyvärr skulle ingen buss dit gå om två dagar vilket hade varit optimalt så för att hinna med vårt specialäventyr skulle vi tvingas resa ikapp resten på nästa destination. Oavsett vilket var det skönt att ha en färdig plan - en massa dödtid i denna stad lockade inte alls och jag ville väldigt gärna även komma till Torres del Paine.

Jag lät bli restaurangbesök på kvällen och nöjde mig istället med att slänga på ett par goda korvar på campinggrillarna som kvällsmat. I kombo med lite oliver, ost och vin blev det en utmärkt halvbudgetvariant för min del och när jag var färdig med maten satt jag med min vinare och författade dagbok fram till läggdags. Det pirrade rätt mycket i kroppen inför morgondagen - glaciärvandring skulle bli en helt ny upplevelse för min del.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign