Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-05 (20:26)
Glaciärvandring i Anderna! På förhand en av mina verkligt stora highlights i södra delen av Sydamerika. Som alltid när det drar ihop sig till något stort börjar man oroa sig över något och den här gången var det att jag saknade solbrillor så efter att jag köpt på mig en lunchlåda började jag leta längs El Calafates huvudgata (vilket i ärlighetens namn nästan är den lilla stadens enda gata). På vägen mötte jag Christofer som var på jakt efter precis samma sak och nyss hade konstaterat att endast en butik med brillor till försäljning hade hunnit öppna.
De enda modellerna som salufördes var för äldre tanter och dessutom hutlöst dyra så något köp blev det aldrig för min del. Christofer lyckades däremot norpa det enda acceptabla paret som satt fästa på en skyltdocka. Hellre cool och fullständligt förblindad än en glaciärbestigning utklädd till tant blev mitt motto.
Turen vi köpt innefattade först de moment som kunde innefattas i Marcos tur vilket var ett besök vid vandringslederna och utsiktspunkterna mot glaciären och därefter en båttur alldeles intill glaciären innan vi skulle upp och klättra på densamma.
För att komma till glaciären fick man först åka buss i lite mindre än två timmar inkluderat ett stopp för att köpa naturparksbiljetter. Trots att jag hade läst någonstans att man skulle sitta till vänster under bussresan för att ordentligt kunna njuta av det vackra landskapet glömde jsg bort mig och hamnade till höger men visst kunde även jag se lite av de vackra bergen och glaciären.
Själva utsiktsområdet vid Perito Moreno glaciären där vi skulle stanna i ungefär tre timmar fick mig att tänka lite på utsiktsområdena runt Iguassufallen även om omgivningarna naturligtvis var helt annorlunda.
Perito Moreno är en del av världens största glaciärområde utanför Antarktis och Grönland. Det som är nästintill unikt med just denna glaciär är att dess storlek är bestående. De flesta av jordens glaciärer krymper och några få växer men här är storleken alltid i princip helt konstant.
En annan unik faktor med den mäktiga glaciären är att den gigantiska isväggen som går i en läckert blå ton är mycket lättillgänglig från åskådarplats. Har man bara tillräckligt med tålamod vid ett besök och stirrar blint kommer man med stor sannolikhet få uppleva glaciären kalva med ett dån ner i den intilliggande sjön.
Det ständiga temat under de första timmarna tycktes vara att varje gång man tittade bort mullrade och dånade det som värsta åskovädret och ett isflak stort som en bil for ner i vattnet. Till sist blev det nästan komiskt hur vi lyckades missa all kalvningsaction och som allra värst blev det nog under lunchpausen då vi satt på bänkar i rätt riktning mot glaciären men trädtopparna skymde sikten mot en verklig jättekalvning.
Christofer är en herre med osannolikt mycket tålamod och tack vare att han vägrade ge upp i sin väntan med kameran på slutet fick Linnea och jag, som slagit följe med honom, till sist uppleva en rejäl kalvning och lyckades dessutom fånga lite utav den på bild. Helt klart en mäktig upplevelse där man inser hur liten man är som människa när naturkrafterna får fritt spelrum.
En kortare busstur tog oss därefter till båten som sedan åkte en sträcka längs med glaciären bort mot en landstigningsplats. Ytterligare några fina fototillfällen gavs därmed även om man nu började känna viss glaciärmättnad.
Efter att ha stigit i land på andra sidan sjön vandrade vi i ungefär en halvtimme vid sidan av glaciären tillsammans med en guide som på ett effektivt och informativt sätt berättade allt värt att veta om Perito Moreno.
Det kändes supercoolt att få fäst spikar (stegjärn) under sina vandringsskor och därefter följde vi tolv svenskar och en ensam schweiziska vår huvudguide på ett långt led uppför glaciären. För att vandringen skulle vara säker var det viktigt att följa i guidens upptrampade fotspår för att undvika lömska fickor och sprickor i den hårda ismassan. Lite varstans fanns avgrundsdjupa raviner och när det var lite farligare skickades extraguiden fram för att känna på isen, hacka fram trappsteg eller stå som en levande skyddsvägg så att ingen ramlade ner i en djup ravin.
På några ställen fanns pölar med vatten man kunde dricka direkt ur och det gjordes ofta häftiga fotostopp. Utsikten från glaciärens topp var som väntat magnifik men frågan är om inte glaciärvandringens höjdpunkt var när guiderna korkade upp whisky och bjöd på whisky on the rocks med 400 år gamla isbitar i glasen som en avslutning på en spännande vandring. På vägen ner kunde vi höra hur någon skrålade "Andra sidan är ni klara?" högt uppifrån glaciären. Det var de övriga fem i Rosa Buss- gänget som startat sin tur en timme senare på morgonen och nu nästan hunnit ikapp oss.
Vi stod och väntade på båten när helvetet bokstavligen brakade loss. Jättelika isflak föll ner i vattnet och denna rejäla kalvning mitt för våra ögon var som ett sista farväl ifrån glaciären till den svenska expeditionstruppen.
Trisse-bussens ungdomsgäng, som gärna kallade sig för kollo-barnen, hade tjatat merparten av dagen (och inte minst under den långa hemresan) om en restaurang som skyltade med att de serverade tacos. Rätten visade sig sedan ändå inte finnas på menyn och jag gjorde då misstaget att beställa in en ganska fantasilös pasta medan de flesta andra satt och mumsade på specilbeställda tacos till kvällsmat. Bitter som få lämnade jag restaurangen som en utslagen hjälte lycklig över vad dagen i övrigt gett mig. Det här var lätt bäst hittills sedan min andra resa med Rosa Bussarna inleddes och jag hoppades dagens äventyr skulle sätta tonen för resterande veckor.
<- Tillbaka
