Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-06 (21:57)
Tillsammans med Anna och Christofer smög jag ut från campingen i gryningen så tyst det bara gick. Busstationen i El Calafate låg några kvarter bort men på ett fullt rimligt avstånd för en morgonpromenad. Egentligen är det i ungefär det här läget jag borde fråga mig själv huruvida jag är vid mina sinnens fulla bruk. Här har vi killen som först rest i buss från södra Mexico genom hela Centralamerika till Panama City, sedan från Quito till Rio och strax därefter från södra Brasilien hela vägen ner till Ushuaia och sedan en bit uppåt igen. Vad ger han sig på när chansen till lite vila ges? Jodå, han tar en extra busstur på fem timmar (enkel resa) in i Chile och kommer då ändå inte vara framme på tänkt destination. Det mentala tillståndet skulle verkligen kunna ifrågasättas för mindre...
Egentligen har min resa liksom inte nått Chile ännu och ändå passerades gränsen in i landet för tredje gången på kort tid. Eftersom nästan ingen typ av mat får medföras in i landet och dessa frukthundar vid gränsposteringarna tycks ha osannolikt skarpa luktsinnen tvingades jag pressa i mig dagens andra baguette vid gränsen till lunch fastän jag egentligen inte kände mig särskilt hungrig.
Det intryck vi fick av den lilla staden Puerto Natales, som var bussresans slutdestination, var att orten inte hade särskilt mycket att erbjuda en resenär utan bara råkade ha blivit den via-ort man nästan måste ta sig via för att komma in i naturparken Torres del Paine. Därför blev det ett väldigt enkelt gruppbeslut att ta när vi upptäckte att det skulle gå en buss till naturparken om en dryg halvtimme. Lika bra att dra vidare direkt på vinst och förlust!
Christofer fick vakta packningen och försöka hitta en uppkoppling till att avboka vår hostel-natt i Puerto Natales samtidigt som Anna och jag kastade oss in i en taxi för att få ut chilenska pengar i en bankomat inne i stan. Vi var nämligen rätt säkra på att det inte skulle gå att få ut pengar eller att tackla sina utgifter med betalkort inne i naturparken.
Vi tajmade riktigt snyggt och hann tillochmed köpa lite ny färdkost hos en tant med en butik på busstationen som var så liten att det egentligen inte gick att trycka in två kunder i den samtidigt. Trots att vi redan hunnit med drygt fem timmar i buss tidigare under dagen kändes det inte som något större bekymmer att skumpa fram i nästan två timmar till i en buss och tiden användes i huvudsak till att lägga upp en strategi för naturparksbesöket.
Valet föll på att hoppa av vid första stoppet av tre möjliga i parken. Där betalades också inträdet innan vi tittade på en obligatorisk instruktionsfilm som i huvudsak gick ut på att det inte är särskilt smart att tända upp stora eldar vid torra förhållanden i Sydamerikas vackraste nationalpark. Det är inte så länge sedan en korkad turist lyckades elda upp en tiondel av parken så oron för en repris var definitivt befogad.
På detta lilla parkkontor mötte vi två fransyskor som desperat försökte få tag i någon som kunde växla argentinska pesos till chilenska. De hade tagit samma snabba beslut som vi i Puerto Natales och satt nu lite i skiten utan lokala pengar till att ta sig vidare, köpa mat eller få tak över huvudet för natten. Vi kunde tyvärr inte hjälpa dem.
Det hade varit en ganska lång resdag och var fortfarande en bit till närmaste övernattningsplats. Ingen av oss kände någon större lust att vandra den sista sträckan och vi betalade istället för en shuttle som körde oss de sista kilometerna. På något vis lyckades även fransyskorna komma med och därmed slippa gå men när minibussen kom fram tappade vi dem ur sikte. Utan pengar och mat skulle de nog få det lite bekymmersamt.
Alternativen för övernattning var en camping, ett hotell och något mellanting som vi direkt tog sikte på. Stället, som var byggt i trä och gav en känsla av stor fjällstuga, hade flerbäddsrum som inte var dödligt dyra och trots att vi saknade en bokning hade vi turen att få plats.
Bitarna fortsatte att falla på plats. Det gick att köpa ett prisvärt matpaket med en trerätters kvällsmeny, frukost samt en färdigpackad lunchlåda vilket var ett helt perfekt upplägg för oss som saknade medhavda förnödenheter. Det här gick nästan lite för bra!
I väntan på att restaurangen skulle öppna för kvällen studerade vi kartor och läste uppklistrade väderprognoser. Vi hade fått en otydlig uppgift tidigare om att den sista sträckan vi tänkt vandra under morgondagen eventuellt var avstängd men när vi nu hörde oss för verkade det inte stämma. Därmed var valet solklart. Nationalparkens mest berömda led är formad som ett stort W. Att gå hela den sträckan tar flera dagar men det sista sträcket i bokstaven skulle enligt våra beräkningar vara fullt realistiskt att ta sig an på en vandringsdag.
Trerättersmenyn var utmärkt även om efterrätten kanske inte höll världsklass (något som liknade mannagrynsgröt med calafatebärssylt). Med maten avklarad fanns inte så mycket annat att sysselsätta sig med än att gå till sängs och därmed var en lång förberedande resdag till ända.
<- Tillbaka
