Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 Februari
2014-03-09 (18:25)

Det serverades ingen frukost på vårt hostel i Argentinas vandringsmekka El Chalten men tjejerna som hade varit på plats ett dygn längre hade varit schyssta och inhandlat frulle åt oss som varit iväg på specialutflykt i Chile. Detta hostel var egentligen lite märkligt. Man var exempelvis tvungen att hämta köksutrustning i receptionen på andra sidan av det tämligen stora hostelkomplexet och få lånade knivar, muggar, skärbrädor och andra tillhyggen uppsatta på sitt rumsnummer. Det kan jag inte minnas att jag någonsin varit med om förut.

De som var intresserade av vandringen till Laguna De los Tres med den absolut bästa utsikten mot de snötäckta Fitz Roy-topparna, som sträcker sig mellan 3000-3500 meter upp mot skyn, hade redan tagit sig an den vandringen under gårdagen så med undantag av Linnea (som skulle följa oss en kort liten bit på vägen) var det den ärrade och sammansvetsade vandringstrion bestående av mig, Anna och Christofer som gjorde oss startklara efter frukosten.

Jag gjorde ännu ett fruktlöst försök att finna mina vandringsbyxor ombord på Pelle eller Trisse före avfärden. Mer och mer började det tyvärr kännas som att favvisbrallorna var förlorade för alltid och Christofers mysbrallor fick återigen agera räddare i nöden. På väg till leden gjordes ett kortare provianteringsstopp innan vi kom fram till startplatsen. Eftersom det inledde uppför direkt meddelade Linnea att vi inte skulle vänta på henne utan att trion skulle ta leden i sitt tempo.

Vi hade inte kommit särskilt långt när vi stötte på en hel busslast med svenskar som var på tur i Patagonien med en researrangör ifrån Uppsala och skulle göra en kortare vandringsturtur än den vi gett oss på som beräknades ta sju timmar. Det kändes väldigt bra eftersom Linnea därmed alldeles strax skulle få hur mycket sällskap som helst.

Vid det första fotostoppet skyndade vi på så mycket det bara gick för att hinna knäppa våra bilder innan busslasten kom ikapp oss. Därefter kunde vi ta det lite lugnare. Stigen gick mestadels uppför men var inte särskilt brant. Det var vackert och vädret var otroligt bra men det var ändå svårt att inte jämföra med våra färska upplevelser i Chile och i jämförelse låg klassen på leden en division under - kanske allra mest för att den inte var lika omväxlande.

Vid nästa utsiktspunkt stötte vi på Nisse och Inger ifrån fem-gänget på vår buss. På ett fortfarande ganska stort avstånd kunde man för första gången nu få en riktigt fin vy mot Fitz Roy-massivet vilket verkligen skulle komma att bli utsiktstemat för dagen.

Vi kom därefter in i en lite snårigare skog ett tag (där Hillevi dök upp som var ute och gjorde en kortare vandringsloop) innan naturen åter öppnade upp sig och marken blev fuktigare. Jag vet inte om det stämmer egentligen med det kändes som att vi nu traskade omkring i ett litet delta med fjällbäckar. När mitt vatten tog slut i flaskan lydde jag informationsbroschyrernas råd att fylla på med nytt välsmakande vatten ifrån en av dessa bäckar och kände mig på så vis som värsta fjällvandraren.

Ytterligare en stund senare blev marken så fuktig att naturparksvakterna hade lagt ut träplankor längs vägen som man klev fram på för att slippa sjunka djupt ner i den sanka marken ute på myren. När vi åter fick mer fast mark under fötterna (och dessutom hade hunnit med att hälsa på läkar-Åke som kom gående i motsatt riktning efter att ha genskjutit delar av leden via en taxifärd) var vi framme vid ett basecamp för bergsbestigare som även nyttjades av vanliga dödliga vandrare. Strax därefter körde vi förfriskningspaus innan den avslutande stigningen upp till Laguna De los Tres.

Det kändes som Inkaleden dag två på repeat i kanske 40 minuter innan jag var uppe. Vägen snirklade sig fram och tillbaka och jag hade riktigt god nytta av min gamla miljoninvestering ifrån Cuzco (vandringsstaven). Den tuffa backen var också knäckande på så vis att när man till sist trodde sig vara nästan framme och hade fått gå på flacken i en halv minut dök en sista brant femminuters rullgruskulle upp som också den måste forceras. Men upp kom man till sist.

Belöningen för allt detta slit var en sittplats på en stor sten framför den koboltblå sjön Laguna De los Tres med det maffiga Fitz Roy massivet i bakgrunden. Anderna blir sannolikt inte särskilt mycket vackrare än så här och att en lokalbo informerade om att det alldeles fantastiska vädret med klarblå himmel och perfekt sikt var en unikitet och att vi valt årets vackraste dag för vår vandring gjorde ju inte direkt att den medhavda matsäcken smakade sämre!

Trion satt och spanade ut över sjön och bort mot bergen där vi kunde urskilja två bergsbestigare som klättrade över en av glaciärerna när vi insåg att vi ännu inte var riktigt färdiga men dagens upptäcktsfärd. Fram till vänster om sjön såg vi vandrare försvinna bakom en krök och vi beslutade oss för att utforska närmare vad de var på väg till. Det visade sig vara en läcker utsiktsplats som gav min höjdrädsla en rejäl utmaning. 200 meter nedanför utsiktsplatsen låg sjön Laguna Sucia och ifrån ett delvis dolt vattenfall sprutade det ner vatten i sjön.

På vägen ner igen ifrån berget tog jag det förhållandevis försiktigt eftersom jag upplevde det torra rullgruset som mycket förrädiskt. Det gjorde däremot inte Christofer som nästan sprang nedför och inledningsvis fick Anna till att haka på. Den senare saktade dock ner på tempot när hon insåg vansinnigheten i risktagandet och jag var ikapp henne igen när en tredjedel av nedförslutet återstod. Till vår stora förvåning stod inte Christofer och väntade på oss efter backen och när vi sett oss omkring en stund samt kollat att han inte befann sig på den enda bajamajan fann vi inget annat råd än att börja traska på egen hand. Väldigt olikt Christofer att försvinna på det här viset men han stod väl förmodligen och väntade på oss lite längre fram?

Så var inte alls fallet skulle det visa sig. Vi passerade bergsklättrarnas basecamp, myrmarken, fjällbäcksdeltat och kom in i skogspartiet igen utan att få den minsta skymt av Christofer. Vår teori var nu att han skulle stå och vänta på oss vid Laguna Capri som vi tidigare tillsammans beslutat oss för att ta den lilla omvägen till på tillbakavandringen men inte heller vid denna sjö (som för övrigt såg ut som en ganska typisk svensk insjö) syntes han till. Vart hade han egentligen tagit vägen? Det var för långt att vända tillbaka och i rimlighetens namn befann han sig ju framför oss.

Inte heller dök han upp under den sista vandringstimmen. Under den allra sista kilometern nedför tyckte vi oss se honom ligga och vila längs vägkanten nere i El Chalten men det visade sig vara en annan vandrare som låg och pustade i gräset och njöt av det vackra vädret. När vi kom förbi det populära våffelstället i stan satt Clas, Anica, Nellie och Marcel där och mumsade och vi anslöt oss till gruppen och beställde in fantastiska våfflor med ohyggliga mängder choklad i olika former ovanpå efter att ha varit tillbaka på rummet för att kolla så att Christofer inte var där.

Våfflan var alldeles ohyggligt god och välförtjänt och medan vi mumsade med choklad i hela ansiktena analyserade vi sönder och samman hur Christofer kunnat lyckas gå upp i rök. Johan och Matilda dök också upp ifrån sin långa vandring - skulle han gått fel borde deras vägar korsats. Snart var alla på helspänn. Timmarna gick och ingen Christofer.

Till sist blev alla tjejerna på rummet så hungriga att de drog iväg för att käka kvällsmat. Jag erbjöd mig att vänta och eventuellt larma strax före skymningen. En halvtimme senare bara var han där och verkade smått chockad över uppståndelsen. Då var det inte ens en timme till min deadline för att trycka på larmknappen och han hade anlänt uppåt tre-fyra timmar senare än han borde.

Christofers version av händelseförloppet var att han ställt sig för att pinka i skogen direkt efter att han kommit ner samt att detta max tagit en minut. Han hade funnit det osannolikt att vi skulle slinka förbi på den korta tiden och därför stått och väntat på oss i femtio minuter rädd att någon kanske hade skadat sig på vägen ner. Därefter hade han börjat vandra men lyckats ta fel väg. Eftersom vägen trots allt skyltades mot El Chalten hade han känt sig trygg trots att det var en massiv omväg. När Christofer hade börjat inse att han var fel ute hade han dessutom förlängt turen med en omväg till en vacker sjö för att få ut något positivt utav sin navigeringsmiss. På kartorna räknade vi ut att han gått ungefär 3,5 mil istället för drygt 2 mil. Inget av detta var dock det komiska i historien. Det roliga var hur Christofer hade tacklat en begynnande oro över att vara vilse. För att förklara det lustiga i detta känner jag mig nödgad att röja en mörk familjehemlighet!

Föreställ dig att du i hela ditt liv trott att ditt namn var Christofer Johansson. Så en dag i lågstadiet kommer ett brev postat till Per-Erling Johansson. Du rusar in till mamma full i skratt åt det gräsligt fula namnet varvid mamma släpper bomben: Christofer - det är du - ditt riktiga namn är Per-Erling! Skulle du inte också då, likt Christofer, fortsätta att leva ditt liv med det namnet istället för med det fulaste dubbelnamn du skulle kunna tänka dig? Endast i extremt viktiga myndighetssammanhang går han under namnet Per-Erling. På universitet, jobbet, under skolåren, sina Rosa Buss-resor etc. har det däremot alltid varit Christofer som gällt. Denna mörka hemlighet var en stor grej när den avslöjades på Quito-Rio (Joel fick naturligtvis veta sist - vissa saker är barnförbjudna) och saken var nästan lika omsusad när den avslöjades för utvalda medresenärer på Buenos Aires-Santiago.

Tillbaka till den vilsna Christofer på leden. Han förstod att det var klokt att skriva sitt namn i gruset vid vägskälen tillsammans med en pil för att visa vilken väg han valt ifall Anna och jag kom efter honom. För att vara helt säker på att vi skulle veta att det var han nyttjades namnet Per-Erling. Så desperat var den annars alltid så coollugne Christofer ändå! Paniken kan verkligen inte varit långt borta om Per-Erling tillochmed fick lysa igenom fasaden...

Nåväl. Slutet gott, allting gott. Per-Erling och jag avslutade en händelserik dag med middag på restaurang. Vi gick igenom händelseförloppet igen och igen och kunde omöjligen fatta hur Anna och jag precis lyckats slinka förbi honom vid pinkpausen. Det mysteriet lär aldrig få sin lösning.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign