Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Februari
2014-03-10 (21:09)

Dags att röra på sig igen, vidare norrut. Solen hade inte ens hunnit gå upp när det serverades bussfrukost utanför vårt hostel i El Chalten och ganska kort därefter började bussarna rulla.

Jag tror det kom som lite av en chock för många (och inte bara mig) när det framkom att vi inte på något vis var färdiga med det värsta Patagonien har att erbjuda vilket är evighetslånga spikraka dammiga grusvägar. Huvudsakligen under den här dagen men till viss del även under morgondagen förväntades vi bland annat korsa ca 30 mil skumpig grusväg. Man skulle kunna börja gråta för mindre.

Vägen vi nu åkte längs heter Ruta 40 och har ofta kallats för världens ödsligaste väg. Med rätta, skulle jag vilja hävda! Ibland kunde det nästan gå en hel timme utan att man sett vare sig andra fordon, hus eller människor. Det fåtal djur som dök upp längs vägen var guanachos och sydamerikanska strutsar.

Längs asfaltssträckorna var den vanligaste taktiken folk använde sig av för att tackla dagen att sova. På grusvägarna var detta svårare, inte minst för att luften inne i bussen blev så torr och dammig. Vissa tyckte tillochmed att det blev så jobbigt att andas att de i bästa Sundance Kid-stil (bankrånaren som faktiskt härjade och gömde sig här i Patagonien en gång i tiden) band för ansiktet för att slippa få in vägdammet i näsa och mun.

Vid ett tillfälle under dagen när vi kört riktigt långt utan att se ett spår av andra levande varelser dök en riktigt gammaldags bensinmack upp likt en hägring längs med vägkanten. Vi stannade naturligtvis till för att tanka samt, likt Egyptens gräshoppor, tömma mackbutiken på glass precis som på alla andra ställen där vi drog fram. Butikslokalen hade riktigt högt i tak och nästan alla sina varor bakom en lång disk längs med två väggar. Den ena väggen var fylld med alkohol och täckte förmodligen allt rusdrycksbehov i trakten (sannolikt över en yta minst lika stor som Skåne). Längs den andra hyllan fanns de mer traditionella bensinmacksvarorna (choklad, kex, chips och dryck). Som alltid i Argentina envisas man i landet med att enbart saluföra inhemska dåliga godiskopior med mesig smaksättning så det är bara att glömma att man ska hitta exempelvis Snickers och Pringles vilket annars finns i resten av Sydamerika.

Strax efter skymningen började det skyltas om att det bara var några kilometer till en stad vars namn jag tappat bort. Först kunde man inte se ett spår av staden men efter att vägen genomgått en metamorfos och förvandlats till en svängig rodelbana med höga grusvallar hittade vi in i stadsbebyggelsen. Vi behövde tanka en av bussarna och frågade oss fram i gatukorsningarna till en bensinmack.

När det sedan var dags att lämna staden hade vi lite problem att hitta ut eftersom den mest logiska vägen var avspärrad. Ganska snart förstod vi varför. Det brann häftigt i en fastighet två hus ifrån korsningen vi stod i när saken upptäcktes. Brandkåren var på plats och över högtalarsystemet kunde man höra hur Bosse hojtade om att vi borde förflytta oss så snabbt som möjligt eftersom fastigheten bredvid var en verkstad av något slag och sådana brukar kunna innehålla gastuber.

Dramatiken var snabbt över och vi lyckades hitta ut ur staden. Därmed var det åter dags för evigt mörker och grusväg. En timme senare stannade vi till för natten vid ett grustag precis mitt ute i ingenstans. Himlen var täckt till bredden av stjärnor men en ihärdig vind tog död på en stor del av natthimlens charm. Det var nästan fullmåne och den lyste oerhört skarpt så fastän det var mil till civilisationen var det en tämligen upplyst natt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign