Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 Februari
2014-03-12 (21:10)

Lite snöpligt var det allt med ett uppvaknande på ett busstak med insikten om att man missat halva festen efter att onödigt ha slutit ögonen för en kort stund. Jag låg där och drog mig en stund tills dess att Christofer tittade upp via stegen och påpekade att jag behövde börja röra på mig om jag skulle med på dagens äventyr. Klart jag ville! Det var ju jag som från början drivit på om att vi borde paddla kajak i trakterna av Bariloche och nu var riktigt många sugna på att hänga med.

Ganska snart sjönk upphetsningen i lägret en smula. Christofers fina systemkamera var försvunnen efter nattens festligheter och trots ihärdigt sökande gick den inte att finna. Kameran var såklart inte det värsta. Visserligen var många bilder säkerhetskopierade men långtifrån alla och väldigt många med en sämre bildkvalitet. Det vore en smärre katastrof att förlora dokumentationen av alla dessa minnesvärda stunder.

Eländet fortsatte. Precis när vi skulle kliva på bussen till Bariloche upptäckte jag att min plånbok inte låg i fickan. Trots detta hoppade jag på bussen vilket var ett dåligt beslut eftersom jag var rejält sönderstressad av att inte veta var den befann sig. Med största säkerhet hade den ramlat ut i sovsäcken under natten men jag kunde ju inte vara helt säker på den saken.

Vi valde att käka på ett ställe i Bariloche där vi visste att det fanns wifi. En av anledningarna till detta var att jag tänkt ringa hem till Sverige och överraska farmor på födelsedagen. Jag körde ett kort testsamtal hem till föräldrarna för att testa att nätet fungerade men eftersom farmor inte anlänt ännu fick det riktiga samtalet vänta.

Omeletten jag beställt in var en smaklös historia och alla andra vid bordet verkade lika missnöjda med sin mat. Tiden rusade samtidigt iväg och om det skulle förbli möjligt för mig att både sticka tillbaka till campingen för att fiska upp plånboken samt hänga med på kajakpaddlingen skulle jag behöva röra på mig nu. Så fick det bli - först försöka hitta plånboken och sedan ta beslut om resten av dagen.

Eftersom jag saknade busskort (och pengar) blev det till att promenera de tre kilometerna tillbaka till campingen i flip flops. Nästan hela promenaden gick längs med sjön Lago Nahuel Huapi vilket fick mig att tänka på en otroligt komisk historia om ett av de största vetenskapliga fiaskona i historien som faktiskt ägt rum på en av sjöns öar. Det var Christofer som sniffat upp storyn och den förtjänar att bli återberättad.

Juan Domingo Peron var president i Argentina efter andra världskriget. Denne man hade en extrem övertro på tysk teknologi och vetenskap och lyckades bli övertalad av den österrikiske vetenskapsmannen Ronald Richter om att Argentina skulle satsa på att bygga världens första fusionsreaktor och att han hade tekniken och kunskapen till att leda det topphemliga projektet.

Projektet fick namnet Projekt Huemul och förlades till ön Huemul. Oerhört listigt och fyndigt med namngivningen där, skulle någon lyckas sniffa upp projektnamnet skulle de ju aldrig kunna gissa sig till vart anläggningen fanns? Ronald lyckades med bravaden att bränna 300 miljoner USD (ganska mycket pengar på 50-talet) bara genom att rapportera om framgångar (ingen annan person med relevant kunskap hade insyn i det topphemliga projektet). När de påstådda framgångarna skulle industrialiseras tvingades dock den gode Ronald krypa till korset och erkänna att han stött på vissa problem. Projektet lades ner och kom senare att dömas ut som dödfött av relevant expertis. Snacka om att slänga pengar i sjön jag just promenerade bredvid!

Det var en oerhörd lättnad att finna plånboken i min sovsäck. Tanken var nu egentligen att försöka hoppa på samma buss som gänget kom i från stan på väg till kajakutflykten men jag valde istället att gå tillbaka till Bariloche för att ringa farmor. Det kommer tusen andra tillfällen att paddla kajak senare under resan men farmor fyller bara år en gång om året.

På vägen tillbaka fick jag lite sällskap av Clas och den äldre Mats som dök upp längs vägen. Bristen på fantasi gjorde att jag hamnade på den dåliga restaurangen med bra wifi igen. Farmor fick sitt samtal, liksom Matilda och jag fick mig en dålig pasta och senare diverse trubbel med nätverket vilket till sist gjorde att jag gav upp och flyttade till ett Internetcafé där jag tillverkade ett fotoalbum under ganska många timmar.

Det hade faktiskt hunnit bli mörkt innan jag blev färdig och för att effektivisera min kväll tog jag en snabb meny på McDonalds. Mörker innebär också att jag inte promenerar själv i Sydamerika och därmed fick det bli taxi tillbaka till campingen.

Kajakgänget var fortfarande inte tillbaka när jag kröp ner i sovsäcken och jag gissade därmed på att de åkt in till Bariloche för att käka kvällsmat denna sista natt i Argentina. Det kändes faktiskt lite konstigt att jag nu var färdig med landet jag stämplat in mig i sex gånger under de senaste två månaderna men jag antar att allting har sin tid och min långa tid i Argentina fick nu vara över för den här gången.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign