Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-13 (04:33)
Don''t cry for me Argentina... Jag har lärt mig att älska Buenos Aires, Dulce de Leche och Empanadas, lärt mig frukta Patagoniens eviga dammiga raksträckor, njutit av nationalparker i världsklass i Iguassu, Perito Moreno och Eldslandet samt kompletterat upp min samling av pingvin-spotting-platser men nu var det verkligen över. Inget mer Argentina för min del på den här resan!
Bara ett tiotal minuter innan bussarna skulle lämna campingen i Bariloche hade Christofers kamera dykt upp igen. På något vis var radarduon Wille och Kenta inblandade i återfinnandet men hur kameran från början hade hamnat längst inne i kuddhavet på Trisse kunde ingen riktigt förklara.
Folk var på allmänt gott humör på bussen. Kajakpaddlingen under gårdagen hade tydligen varit riktigt bra och jag förbannade mig själv för klantigheten med plånboken som slagit omkull min tidsplanering. Jag verkligen avskyr att missa en rolig utflykt!
Det var helt oproblematiskt att stämpla ut ur Argentina den här gången. På den ganska långa vägsträckningen i ingenmansland mellan Argentina och Chile stannade vi till för busslunch vid en vackert belägen rastplats med utsikt mot en spetsig vulkan. Efter lunchen backades även bussarna upp så att vi kunde ta ett gruppfoto med vulkanen i bakgrunden.
Marco hade förvarnat om att denna inpassage till Chile skulle vara resans allra knivigaste och det visade sig att han hade rätt. Dels fick vi vänta en bra stund på att få stämpla in oss och när väl detta var klart skulle allt bagage undersökas av frukthunden.
Våra stora väskor släpades ut i dubbla led på en ramp och sedan fick hunden gå emellan dem och sniffa. Så fort den kände något misstänkt gjorde den en markering och ägaren till väskan tvingades då öppna upp och visa innehållet.
Tre av resans kvinnliga deltagare drabbades av detta markeringsöde. Eva ertappades med lavendel, Anica med salami och Hillevi påstod att tullen inte hittade något i hennes väska. Trots alla gränsövergångar jag varit med om genom åren kan jag nog inte minnas någon där införselreglerna varit så strikta.
Eftersom vi inte kunnat medföra nästan någon typ av mat in i Chile gjordes ett handlingsstopp på andra sidan gränsen och någon timme senare var det dags för dagens sista matstopp för att slippa undan att utöva kokkonster i mörker.
Omgivningarna var verkligen en direkt befrielse jämfört med Patagonien. Grönt gräs, berg med snö, träd, åkrar, vulkaner och människor längs vägkanten. Det kändes nästan som att man kommit till en främmande planet där variation återigen var en självklarhet.
Det var läggdags sedan länge när vi anlände till vår camping i Pucon och det enda jag egentligen hann ta mig för var att borsta tänderna innan jag klev upp på taket för att stänga en dag där vi egentligen inte hade hunnit avverka särskilt många mil trots att vi varit igång väldigt länge. Att passera gränser är verkligen en riktig tidsdödare och om jag någon gång efter den här resan skulle sätta mig ner och summera ihop tiden jag plöjt ner på gränsövergångar under året skulle jag säkerligen komma upp i flera dygn. Jag tror dock inte någon tycker särskilt synd om mig för den sakens skull.
<- Tillbaka
