Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-13 (22:50)
För min del fanns bara en aktivitet som lockade i Pucon och eftersom vi skulle ha två heldagar på plats hade jag bestämt mig för att ta det väldigt lugnt första dagen. Det trådlösa nät som fanns på campingen borta vid receptionen var så slött och övertrafikerat att det skulle gå snabbare för färg att torka än att öppna upp en webbsida vid nyttjande av det och jag bestämde mig därför för att uppsökande av ett Internetcafé fick bli en av dagens huvudaktiviteter.
Jag hade inte hittat så många som var intresserade av vulkanbestigning nästkommande dag men Andreas ville bestämt hänga på och erbjöd sig att boka in mig på samma tur som han själv valde och därmed fick jag ännu mindre att sysselsätta mig med under dagen.
Med förmiddagsbestyr som frukost och dusch avklarade följde jag vägbeskrivningen in till stan. Det skulle inte vara långt, bara ett par kvarter, och dessutom sprang jag på läkar-Åke på vägen och fick en stunds sällskap. Vi hittade en liten turistbyrå på vägen där jag plockade på mig en stadskarta innan vi nådde fram till huvudgatan där våra vägar skiljdes åt.
Precis som flera andra orter under de senaste veckorna är Pucon en stad som främst lever på turism men den här platsen kändes åtminstone lite mer levande än exempelvis El Calafate och El Chalten. Jag följde huvudgatan bortåt och spanade ivrigt efter skyltar om Internet. Ganska snart blev det napp på en liten tvärgata men när jag försökte få plats vid en av de fyra datorerna förklarade expediten att det var fullt och att hon hade flera timmars kötid. Hoppsan då!
Jag kunde inte hitta något annat ställe längs huvudgatan och inte heller på den ganska livliga bargatan som korsade huvudgatan ungefär på mitten. Efter att ha gått ett helt varv, frågat turistinformatörer om hjälp, fått nobben igen på det lilla pytte-stället och egentligen gett upp hittade jag faktiskt ett superfräscht Internetcafé på en tvärgata med ett tjugotal datorer varav de flesta var lediga. Någonsin hört talas om skyltning?
När hungern tog över loggade jag ut. Andreas satt på en uteservering i solen och njöt av en öl. Bokningen var klar, berättade han, och vi skulle ses hos agenturen klockan åtta för att prova ut skor. Bosse skulle också hänga med och vi bestämde oss för att gå samman och inhandla expeditionsmat när sko-utprovningen var färdig. Jag spanade bort mot vulkanen som syntes tydligt som en mäktig upptornande skugga över Pucon. Det kom små rökpustar ur den. En glaciärvandring upp på en aktiv vulkan! Jag kände att det pirrade till i hela kroppen av längtan inför morgondagen.
Eftersom det bara var jag till lunchen behövdes inget fancy. Jag svängde in stegen på en bakgata och gick några hundra meter till ett ställe för locals där jag köpte en köttbit med pommes till en tredjedel av det pris man fick ge för maträtterna längs huvudgatan. Efter maten tog jag ut pengar, pröjsade Andreas för utflykten och vände in till mörkret och datorerna igen där jag stannade hela eftermiddagen. Att läsa ikapp mail, se över ekonomin, kolla lite nyhetsflöden och bara slösurfa i allmänhet är något jag sällan haft tid till så det kändes skönt att på något vis komma ikapp verkligheten igen.
Jag hann med en vända bort till campingen och trädde på mig ett par strumpor samt stoppade ner mina vandringsskor i en påse. På agenturen fanns ingen som pratade engelska kvällstid och nästan alla våra frågor om morgondagen, packning och utrustning blev utan svar. Jag fick åtminstone klart för mig att mina skor inte dög och provade ut ett par rejäla atlantångare med höga skaft som ställdes undan startklara i en egen liten vrå med en namnlapp som det stod Ricardo på. Först hade jag tänkt säga Zlatan men jag kom på att Ricardo lät så mycket mer som en cool bergsbestigare.
Något frustrerade över att inte riktigt ha koll på vad som gällde inför morgondagen stövlade vi vidare till matbutiken och köpte frukost och färdkost. Jag övertygade de andra om att vi också måste ha med oss varsin målgångsöl vilket fann bifall. En stund senare på campingen bredde vi smörgåsar och packade ryggsäckar. Jag försökte hetsa Bosse till att packa ner stenar i ryggan så att det skulle bli som på Inkaleden där han råkade ut för ett lömskt practical joke men han tyckte inte alls att det var någon bra idé.
Som alltid hittade jag någonting att oroa mig över i utrustningsväg. Denna gång var det dels att jag var rädd för skoskav eftersom jag saknade strumpor med höga skaft till de oprövade höga kängorna och dels var det ju det här med byxor igen. Jag hade hunnit med att få Christofers mysbrallor tvättade men de var ännu inte återlämnade. För att stilla oron i kroppen smög jag ner en vända till på stan - jag hade trots allt inte ätit sedan lunchen och behövde ändå få i mig något.
I en butik som strax skulle stänga plockade jag på mig extremt överprissatta och alldeles ruskigt fula långa bruna strumpor med en rosa färgklick på hälar och tår. Ett bekymmer mindre! Några vettigt prissatta byxor kunde jag dock inte hitta och därmed skulle det få bli mysbrallor tredje gången gillt i vandringssammanhang. Kvällsmaten blev också den av det annorlunda slaget - kulglass i strut - för att jag är vuxen och kände för det. Den alldeles perfekta uppladdningen för en vulkanbestigning!
<- Tillbaka
