Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

20 Februari
2014-03-15 (19:03)

Bussarna rullade norrut igen. Vi var inte längre särskilt långt ifrån resans slutmål Santiago men innan dess skulle vi hinna med ett riktigt specialstopp olikt alla dessa campingar och dammiga bensinmackar man vant sig vid att ha bussarna parkerade på. Siktet var nämligen inställt på den lilla orten San Javier där vi skulle bo på vingård.

Redan någon timme efter lunchen korkade jag upp en vinare som hade inhandlats föregående kväll för att komma i rätt stämning inför eftermiddagens stopp. Med ett välfyllt vinglas (inhandlat i Ushuaia för att inte förstöra den ädla drycken med plastmugg eller dylikt) i ena handen och mobiltelefonen i den andra satt jag på Pelle-bussen och hade skrivarlya med klass och lite guldkant i väntan på att vi skulle komma fram.

Vi rullade in på ägorna och parkerade vid en större gräsmatta bara några meter ifrån de första raderna av vinrankor. Äntligen ett mysigt stopp! Dessutom med viss klass! Fortfarande velade jag dock fram och tillbaka kring om jag skulle betala för vinturen med efterföljande provning på gården. Jag gjorde en vinprovning med Rosa Bussarna i Kroatien och var verkligen inte imponerad. Upplevelsen är så mycket större när man kommer till ett sådant här ställe själv eller i mindre grupp och kan ha ett mer normalt samtal med personalen om gården och dess vin (vilket jag provat i länder som Sydafrika, Nya Zeeland och Frankrike) istället för fånig guidning där nittio procent bara är med för att få dricka så många glas som möjligt på slutet av turen. Till sist blev jag dock bara så trött på mig själv och att jag alltid ska vara så präktig - klart jag skulle följa med!

San Javier ligger i Maule Valley. Här har familjen Balduzzi framställt vin i tre generationer och idag sysselsätter verksamheten ungefär 60 personer. Vår guidade tur gick igenom hela processen från druva till färdig dryck under tiden som vi vandrade omkring på gården. Mest spännande, som alltid, var det nog att få snegla in på den dammiga privata vinsamlingen och fundera lite över värde och smak. Det vore kul att någon gång i livet verkligen kunna botanisera runt i en sådan där källare och öppna en ohyggligt dyr flaska bara för att se om smakskillnaden verkligen var så betydande som man vill ha det till.

Vinturen avslutades naturligtvis med vinprovning. Tre olika sorter hann vi med och egentligen var väl ingen i gruppen särskilt imponerad. Som alltid gick jag dock igång på dessertvinet på slutet men i det sammanhanget är jag också en väldigt tacksam kund. Jag bara älskar sött!

I vinshoppen på gården inhandlades ett Carmenere och ett Cabernet Sauvignon. Om Malbec är den röda flaggskeppsdruvan i Argentina så är Carmenere dess motsvarighet i Chile. Det lustiga med denna druva, som ursprungligen hämtats ifrån Europa, är att den inte längre går att få tag på där efter att den utrotats av skadedjur. Här har den dock nästan kommit att bli basen man utgår ifrån och och om ett vin med druvblandningar skall tas fram kan man vara rätt säker på att Carmenere ingår.

På kvällen fick matlaget jobba mer än vanligt eftersom det stod tacos på menyn. Vi som iakttog arbetet från sidan skrattade lite extra åt hur bygg-Elin, som ständigt haft åsikter om hur hennes matlagskollegor lyckades avvika från sin tjänst, ertappades av Catherine när hon försökte skolka från sitt uppdrag men blev inkallad till grönsakshackning. Under tiden maten förbereddes visade Bosse upp sitt omsusade specialmove som en gång chockat Micke i Salta och fått ett gäng tuffa argentinska tonåringar att lämna skådespelsplatsen uppgivna med skakande huvud. Jag knäppte en bild med mobilen när han nu åter hängde ut från en lyktstolpe sidledes med raka armar och postade den i Quito-Rios Facebooksgrupp för Mickes skull.

Maten var himmelsk, inte minst guacamolen. Dessutom tog inte de goda tillbehören slut direkt vilket annars alltid brukar vara fallet när tacos serveras. Marcel och jag, som gjort oss kända som den här resans verkliga dammsugare, hann båda med att gå fyra vändor till serveringsbordet för påfyllning. Det var kanske lite överdrivet?

Till den fantastiska maten (som jag rankar som den bästa bussmåltiden under hela min tid i Sydamerika) drack jag det Carmenere jag köpt under eftermiddagen på gården. Sen korkade jag även upp min Cabernet Sauvignon. När det blev dags för läggning kände jag helt klart visst sus i kupan och inte undra på det egentligen - jag hade ju sänkt nästan tre flaskor vin sedan någon timme efter lunch. Är man på vingård så är man!...

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign