Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 Februari
2014-03-17 (05:42)

Äntligen äntligen äntligen! Den absolut sista måltiden på det sydamerikanska fastlandet blev en av de absolut bästa! Efter att ha gått och suktat efter indiskt käk i mer än två månader och till sist nästan varit helt övertygad om att någon form av icke-indisk förbannelse vilade över mig blev det slutligen jackpot.

Jag hade gått och hoppats hela dagen på att få med mig barnkollot till indiern på kvällen och tjatat sönder omgivningen om förhoppningarna, inte minst under min och Elins planeringsförmiddag som tillbringades med surfande och mailande med mobiltelefonerna på vårt rum. Vi hade nu fått klart med boendet på Påskön, ett boende i Franska Polynesien samt kommit över en fraktbåtsrutt som vi försökte styra vår polynesiska dagskalender efter. Jag älskar att sätta upp dagsrutter, fundera och planera kring logistiken och liksom sätta den grova planeringen på plats vid skrivbordet.

Till sist var det inte någon mening med att planera mer innan vi fått diverse bekräftelser och vi förflyttade oss istället ner på stan för att fixa lite ärenden och hitta något lätt att äta så att det fortfarande skulle finnas gott om plats i magen för eventuellt indiskt käk på kvällen.

I en större mataffär hittade vi piroger som man fick värma själv i en micro efter kassorna och satte oss och mumsade på dem på gräset framför presidentpalatset. Därefter gick vi och köpte solkräm på ett apotek innan jag började leta efter en ny solhatt och ett par flip flops att ersätta det par med som höll på att gå sönder.

Elin vände då tillbaka mot hotellet efter att först ha lovat att fortsätta driva den indiska avskedsmiddagskampanjen. Jag hittade aldrig någon solhatt och det fåtal par med flip flops som fanns i affärerna var hiskeligt dyra så det var med oförrättat ärende även jag började styra stegen tillbaka.

På vägen fastnade jag dock på Internetcaféet där det blev en ny videoskype-session med Matilda. Hon bara skrattade och skakade på huvudet åt mig när jag berättade om de indiska planerna. Jag tycker mig ha hört det där förut, sa hon och log det där leendet igen som alltid får mig helt ur balans.

Jag fick brådis när Elin hörde av sig på Facebook-chatten och meddelade att det var dags för avfärd till indiern! Hela barnkollot var tydligen med på noterna. Under färden dit fick jag höra att Marco börjat ställa frågor till de andra om var jag och Elin egentligen bodde. Vi hade väl egentligen inte funderat särskilt mycket över huruvida det skulle vara ett bekymmer om vi använde två av de lediga sängarna i rummet som ändå ockuperades av Rosa Bussarna och hade knappt ens sett Marco sedan de andra åkt men nu kändes det lite konstigt att inte ens ha pratat med honom om saken innan vi skulle försvinna från hotellet tidigt nästa morgon. Nåväl, om det var ett bekymmer fick han väl höra av sig.

Vi kom snabbt på andra tankar när vi möttes i dörren till den indiska restaurangen Jewel of India (som rankas högst av drygt tusen restauranger i Santiago på Tripadvisor) av den mycket karismatiska ägaren som önskade oss välkomna till hans hus. Under tiden som menyn studerades målade personalen prickar i pannan på tjejerna och vi grabbar fick fäst riskorn på samma ställe med avsikten att ge oss lycka och välgång.

Restaurangen var smakfullt smyckad och väldigt behaglig. Den mysige indiske mannen försäkrade att allt som beställdes skulle lagas från grunden, även bröd. Precis intill vårt bord fanns fönster in mot köket och vår indiske vän uppmanade oss att följa matlagningen vilket var väldigt underhållande.

Jag satsade på en hederlig Tikka Masala och valde vid förfrågan att ta den medelstark. Resultatet blev så perfekt starkt och krämigt att det knottrade sig på armarna när jag åt och de flesta av de andra runt bordet verkade också väldigt nöjda. Efter maten bad vi indiern hänga med ut till entrén för gruppfotografering och tackade honom för en riktigt bra kväll. Maten blir nog framförallt det jag tar med mig som ett fint minne ifrån Santiago - jag har verkligen ätit kungligt, prisvärt och varierat här varje kväll eller vad sägs om pendlingen mellan vikingamat, avskedsmiddag, peruanskt, köttrestaurang och indiskt?

Tillbaka på hotellet efter den ljuvliga indiska matupplevelsen kom ett tråkigt negativt besked när Elin läste av sina mail. Fraktbåten, som vi i det närmaste baserat all vår planering i Franska Polynesien på visade sig vara fullbokad i flera veckor framöver och var tyvärr inte ett alternativ. Nästan en halv dags planering kastad i sjön! Trist! Jag tjurade och packade samman mina prylar eftersom vår avfärd skulle ske tidigt nästa morgon. Min rosa kaninmössa, en tredjedels flaska Smirnoff och den återfunna handbollen Matilda hade köpt åt mig i Bolivia skänktes till barnkollot, resten av packningen fick fortsätta med på resan.

Försöken att sova gick inte heller något vidare. Nellie är en skön och väldigt nyfiken tjej som inte är rädd för att ställa de obekväma frågorna och denna sista kväll i mitt sällskap låg hon och bombarderade mig med frågor tvärsöver rummet efter att lampan släckts. Hur är det egentligen att befinna sig på andra sidan jorden när man träffat stora kärleken? Kommer du åka hem tidigare? Har du funderat på att åka hem och överraska henne? Vad tror du hon vill att du ska göra? Och så vidare... Hon rörde upp mycket inombords och jag sov inte många sekunder den natten.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign