Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Mars
2014-03-19 (22:55)

Jag vaknade och insåg att det nu var mars månad vilket innebar att jag kommit halvvägs in på min resa (sex månader). Under de gångna sex månaderna tror jag mig ha hunnit se och uppleva mer i semesterväg än vad gemene man hinna uppleva under en hel livstids semestrande. Ändå är hälften kvar rent tidsmässigt och även om tempot nu blir stillsammare återstår flera fina höjdpunkter. Om gårdagen skulle ses som ett halvvägsfirande hade jag dessutom verkligen lyckats väl för det hade varit en helt fantastisk dag.

Vid frukosten verkade det som att Alex och Pip hade rådslagit under natten och kommit fram till att det nog ändå vore ett trevligt sätt att skära utgifter genom att dela på en hyrbil under en dag. Så kom det sig att Elin och jag tryckte in oss in i det trånga baksätet på en liten Suzuki-jeep för att utforska den västra delen av Påskön.

Stenbrottet vid Puna Pau blev dagens första stopp. I takt med att öns stenhuggarna blev skickligare över åren tillkom diverse finesser på stenstatyerna och den kanske främsta utvecklingsdetaljen var de bruna hårknutarna, kallade pukao, som tillverkades separat och fästes på statyerna efter att de kommit på plats på sin ahu nere vid havet. Dessa bruna hårknutar tillverkades här i Puna Pau och runt stenbrottet ligger fortfarande ett tjugotal pukao utspridda. Från toppen av stenbrottet fick man dessutom en väldigt fin utsikt ut över havet och ner mot Hanga Roa och därmed var det ständiga fotograferandet igång igen.

Idag tycks vetenskapen och den muntliga traditionen på Påskön vara överens om att befolkningen på ön troligen härstammar från Franska Polynesien och då sannolikt Marquesasöarna. Detta trots Thor Heyerdahls tappra försök att påvisa sydmerikanskt ursprung med sin Kon-Tiki-flottfärd 1947. Legenderna är faktiskt inte helt ense om varför kung Hotumatua och hans folk en gång valde att utvandra till Rapa Nui. Vissa påstår att man låg i fejd med ett annat folkslag och behövde fly medan andra vill ha det till att ön man bodde på höll på att gå under i någon form av naturkatastrof. I vilket fall gav kungen sin överstepräst Haumaka i uppdrag att finna en ny boplats och denne lämnade sin kropp i sömnen för att söka. Platsen han fann var den frodiga och gröna ön Rapa Nui. Kung Hotumatua var direkt med på noterna och skickade iväg en förtrupp på sju män för att reka och förbereda för folkets ankomst. Dessa sju män står som staty på en egen ahu vid Ahu Akivi vilket blev dagens andra stopp. Unikt med dessa sju stengubbar är att de blickar ut mot havet som de kommit ifrån istället för in över land. Kameran fick återigen göra ett ordentligt jobb för att föreviga de sju sjöfararna.

Som liten drömde jag ett tag om att bli grottforskare och Påskön kittlar verkligen fram lusten för de som har den typen av böjelser. Bilen parkerades vid området AnaTe Pahu där Marcus brukar sjunga för turisterna i en av grottorna. Först gjorde vi som alla andra turister och utforskade grottorna närmast parkeringen. Eftersom vi bara hade två fungerande lampor fick man röra sig framåt i grottgången när belysning fanns i närheten och i övrigt hoppas på att man inte plumsade ner i en vattenpöl när det var kolsvart.

Alex och Pip är pensionerade sedan länge men håller en väldigt god fysisk status. Ändå kunde jag knappt låta bli att hålla andan när Alex hivade sig upp genom ett hål i taket mot dagsljuset i slutet av den första grottgången efter ett hundratal meters vandring - jag skulle liksom inte ens själv vågat ge mig på den manövern. Vi andra tre valde en mer säker utgång som vi skymtat en stund tidigare.

Marcus hade tipsat om att det fanns många fler grottgångar i området än de precis vid parkeringen och snart var vi igång med en ny upptäcktsfärd. Det dröjde inte länge innan pensionärerna var spårlöst försvunna och vi hittade dem djupt inne i vegetationen där de snokat upp en egen, tyvärr ganska vattenfylld, grotta med gångar åt tre håll. Har man mycket tid på sig och rätt utrustning går det säkert att lägga en heldag på grottutforskning vid Ana Te Pahu men vi hade lite för många punkter som återstod på vårt schema för att kunna dröja oss kvar.

Kartan markerade att det härifrån inte skulle vara möjligt att fortsätta med bil men det hindrade naturligtvis inte en halvgalen australiensare som tillbringat merparten av livets transportmil på usla grusvägar ifrån att köra vidare. Vägen tog slut på promenadavstånd ifrån den stora gamla bosättningen Ahu Tepeu som också har en ahu med ett antal fallna Moai. Den vackra grässluttningen ner mot Ahu Tepeu hade intagits av fritt strövande hästar som gjorde sig ypperligt på bild när man tröttnade på gamla uthuggna stenblock och fallna statyer.

Det hade nu börjat gå mot lunch och upptäcktskvartetten åkte tillbaka till Hanga Roa för att försöka hitta till ett lunchställe med wifi. Den saken lyckades vi med men nätet var så bedrövligt att vi egentligen kunde varit utan. Med ny energi i kroppen var det därefter dags att utforska öns sydvästra hörn som domineras av Rano Kau som är en utav öns tre sedan länge slocknade vulkaner. För att komma dit kan man antingen vandra längs en spektakulär led eller göra som vi och ta bilen upp till kraterkanten. Därifrån har man en hisnande vy över Rano Kaus stora krater. Nere i kratersjön kunde vi på avstånd observera vattenväxter samtidigt som Alex fortsatte lansera egna stolliga teorier som han oftast tycktes tro på själv. Den här gången var det att sjön skulle ha skapats av en jättevåg med havsvatten. Jag föredrar att tro på regnvatten framför 300 meter höga vågor men nickade ändå entusiastiskt för att uppmuntra till fler spännande och banbrytande teorier. En tidigare favorit under dagen var för övrigt när han med stor övertygelse kastade fram teorin att stenstatyerna utan hårknutar haft stora hår fästa på sig eftersom han tyckte att deras bakhuvud såg väl platta ut.

Denna lilla ö som är formad som en triangel med sidor som mäter 16*17*24 kilometer ruvar på så mycket spännande historia att man skulle kunna bli tokig och ett av de mest fascinerande kapitlen är den märkliga fågelmannakulten som tog vid när tron på de gamla krafterna och gudarna förlorade betydelse efter att européerna började dyka upp. Kortfattat gick det ut på att varje klanledare varje år såg till att skaka fram en tävlande som skulle ta sig an det direkt livsfarliga uppdraget att klättra ner från klipporna vid Rano Kau, simma ut till den lilla ön Motu Nui och hitta säsongens första ägg ifrån en sottärna. Sponsorn till vinnaren och dennes klan åtnjöt därefter diverse favörer och sågs som ledande på ön under det nästkommande året.

Den lilla byn Orongo som är byggd i skiffersten var hela den galna tävlingscirkusen centra och hit flyttade merparten av öns befolkning under tävlingsveckorna för att följa galenskapen. De sista hundra meternas promenad från bilen till den restaurerade byn lär ha varit lika spektakulära då som nu. Man befinner sig alltså uppe på kraterkanten och på ena sidan finns det djupa kraterhålet och på den andra sidan störtar klipporna 300 meter ner mot havet. Längs vägen kan man spana ut mot Motu Nui dit de tävlande simmade. Det tycks obegripligt att folk vågade och överlevde så som de fräsande vågorna slår in mot klippön och de två små öarna Motu Iti och Motu Kau Kau precis framför.

Själva tävlingscentrat, fågelmannabyn Orongo, för tankarna till Sagan om Ringen och byn där Frodo och hans hobbitvänner bodde. Byn ligger längs några raders grusgång och vaktas av en pratsam parkvakt. Det var tydligen hos honom Alex och Pip fastnade när vi blev av med dem i mer än en halvtimme och för en stund nästan trodde att de börjat klättra ned för klipporna för att simma ut till Motu Nui och leta ägg.

Nere i söder ligger även Vinapu med två ahus och en massa fallna Moai i ganska gott skick. Vid det här laget började man kunna detta med stengubbar och det här stoppet med bilen var mer av pliktskyldig karaktär för att bocka av precis allt på kartan. Det var nu brist på intressanta platser på kartan som man kunde ta sig till med bil och Elin lyckades rösta igenom ett återbesök till Anakena - den magiska stranden på nordkusten som vi hade besökt sent under gårdagseftermiddagen. Alex var inte intresserad av att bada utan försvann snabbt iväg på sitt håll medan jag följde med damerna ut i havet för ett snabbt svalkande dopp. Därefter utforskade jag strandkanten och klättrade barfota upp över en kulle där jag hittade en förbjuden campingplats.

På vägen hemåt svängde vi snabbt in till en annan avskild strand som australiensarna råkat hitta föregående dag. För att ta sig till den gömda sandstranden inne i en vik var man tvungen att klättra över klipporna eller vada i vattnet runt en udde. En annan gång kanske?

Tillbaka i Hanga Roa ville Pip gå på en show med dans och sång - just den där typen av turistiga föreställningar jag skyr som pesten. Lyckligtvis var inte heller Elin intresserad och vi gjorde det istället enkelt för oss och käkade empanadas till kvällsmat. Efter maten gick vi hem till vårt hostel och försökte förhandla om frukosttiden med den charmerande buttra tanten. Det var naturligtvis omöjligt fram tills dess att budskapet om att vi ville gå på söndagsmässan gick fram. Då var plötsligen precis allting möjligt och frukosten kunde tidigareläggas.

För andra dagen i rad hade vi nu hållit ett högt tempo och bockat av sevärdheter så det stod härliga till på denna fantastiska ö. Vi var färdiga med allt det som de normala turisterna ser (plus några bonusplatser) på två dagar men jag kände mig ändå inte riktigt mättad och bestämde mig för att fortsätta utforska ön nästkommande dag. Jag hade ett par riktigt bra uppslag ifrån Marcus att välja mellan och valde att sova lite på saken för att grunna över vad jag skulle ta sikte på.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign