Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Mars
2014-03-20 (23:49)

Den buttra kvinnan höll sitt löfte och dukade fram till frukost klockan åtta istället för 8:30. Anledningen till att människor här stiger upp ganska sent är att solen först går upp klockan åtta (de två timmarnas tidsomställning ifrån Chile på fastlandet är egentligen inte tillräckliga). Vi tackade kvinnan för att hon offrat sin söndagssovmorgon och därefter promenerade Elin, Pip och jag till kyrkan.

Ett av de vanligaste insidertipsen jag stött på inför mina fem månader ute i Söderhavet är att besöka så många söndagsmässor som möjligt. Precis som i många andra delar av världen är veckans kyrkobesök en viktig del i det sociala umgänget och gudstjänsterna är naturligtvis välfyllda. Ett stort fokus ligger på sången och prickar man in rätt församling finns goda chanser till minnen för livet.

Vi placerade oss på en bänk intill väggen längs en av långsidorna och lät prästen, som predikade mestadels på spanska iklädd en alldeles grön mantel med vita broderier, ta kommandot över sin föreställning. Längst fram till höger i bänkraderna satt en grupp musiker vars instrument kanske tog väl mycket plats vid sångnummerna och överröstade de som sjöng men vi uppfattade att åtminstone en låt var på Rapa Nui. Under en av sångerna på slutet greppade alla besökare varandras händer i ett uttryck av samhörighet och efter ungefär en timme var söndagsmässan över. Man reste sig då upp och tog alla bänkgrannar i handen och önskade dem välgång. Prästen meddelade också då att det nu var tillåtet att fotografera varvid överraskande många mässbesökare visade sig vara turister. Jag får nog se till att hitta mer avskilda gudstjänster hädanefter om jag vill uppleva något verkligt genuint.

Inför min vistelse på Påskön hade jag läst i en blogg om en kille som hävdade att liftning var den ultimata transportformen på Påskön eftersom alla lokalbor är vänliga och nyfikna samtidigt som ön är en av jordens snällaste och säkraste platser. Jag tilltalades helt enkelt av liftningsidén. Två dagar tidigare hade Marcus dessutom satt griller i mitt huvud när jag pekade på halvön allra längst till öster på kartan och frågade varför endast äldre kartor visade att det fanns en vandringsled där. Enligt Marcus skulle området numera skyddas från slitage och man pratar därför ganska tyst om vad som finns där vilket bland annat är en av de tre vulkanerna med den kanske allra bästa utsikten, oskuldernas grotta och de okända vita statyerna.

Man kan inte berätta sådana saker för mig utan att fantasierna direkt börjar skena och planen hade tagit sin form över natten. Eftersom Elin inte var intresserad av mer turistande efter två fullsmockade dagar kunde jag sätta upp precis vilken knäpp plan som helst och jag hade bestämt mig för att lifta till en plats Marcus hade pekat ut på kartan för att därifrån ge mig ut på en egen quest och försöka att åtminstone finna de okända vita statyerna. Oskuldernas grotta skulle man nämligen inte kunna hitta utan vägvisare så i det fallet var mina förhoppningar mer måttliga.

Det trådlösa nätet fungerade fortfarande inte på vårt hostel och jag ville komma i kontakt med Matilda samt publicera färdiga dagboksinlägg. Därför inleddes utflykten mycket stillsamt med en stilla promenad längs vägen bort mot flygplatsen med hopp om att hitta ett öppet nät att tjuvsurfa på. Detta lyckades inte men däremot visade sig flygplatsen ha ett öppet långsamt nät. Ett flyg skulle avgå en stund senare och med för många inloggade blev nätet till sist för långsamt att använda. Jag gick då bort till svenskhotellet och stod istället och tjuvsurfade på vägen utanför för att avsluta mina ärenden och promenerade sedan ut ur byn för att hitta en taktisk position att lifta ifrån.

Första försöket med tummen fick nobben men chauffören signalerade ursäktande att han skulle svänga in till vänster. Försök två gav napp. Jag hamnade bredvid förarsätet hos min namne Ricardo som snabbt räckte över ett visitkort och försökte förklara att han drev en av firmorna på ön som tar ut turisterna på ridturer mellan några av de bästa sevärdheterna. Tyvärr skulle han norrut och jag behövde komma österut så jag blev avsläppt i en vägkorsning. Ifrån vägkorsningen hann jag gå en ganska bra bit innan det kom en bil i rätt riktning. Jag viftade glatt på familjen som nog var på söndagsutflykt i den annalkande pickupen och fick hoppa upp baktill där jag placerade mig på en bodysurfbräda och njöt av den vinande vinden mot ansiktet när landskapet seglade förbi. Endast en dotter pratade lite engelska och vid två tillfällen uppstod missförstånd då jag släpptes av på fel ställe bara för att båda gångerna bli upplockad igen av samma familj då de kom på sitt misstag. Tredje gången gillt kom jag dock av bilen så långt upp till nordost på ön som man kan ta sig med en vanlig bil.

Jag följde en liten stig och kom till en ahu i mycket dåligt skick där en ensam fallen Moai låg krossad mot stenarna som tidigare byggt upp gravplatsen. Stigen gick lätt uppför vidare längs kusten och nästa stopp blev vid ett klipparti ut mot havet som borde dölja en massa grottor. Jag klättrade ner en bit över klippväggen men på helt egen hand törs man inte ta några risker eftersom en vrickad fot eller liknande kan innebära väldigt många timmar i ensamhet. Som jag förstått saken var det inte riktigt här oskuldernas grotta skulle finnas ändå.

Nu inleddes en lång stigning uppför, mestadels genom högt gräs. Jag hade 1,5 liter vatten i min ena hand och en liten påse med förnödenheter i den andra. På långt avstånd kunde jag se raden med de tre vita kullarna som Marcus pratat om och tog sikte mot den minsta längst till vänster ut mot havet. För att ta mig fram tvingades jag två gånger passera förbi taggtrådsstängsel som sannolikt var till för att hålla turisthorderna borta. Då och då skrämde jag livet ur en fågel i det höga gräset eller i ett busksnår och hoppade själv högt när den förskrämt flaxade iväg. När jag kom närmare den minsta kullen insåg jag att den bara var halv och att resten av den störtat ner något hundratal meter ner i havet. Jag vågade därför inte gå alltför nära den utan tog istället sikte på den vita kullen i mitten.

Jag klättrade upp på den mellersta vita kullen från baksidan och spanade ut över den storslagna omgivningen. Därefter kunde jag inte heller låta bli att kliva upp på den högsta vita kullen. Mitt kullbestigande iakttogs av en stor samling hästar i en mindre skogsdunge knappt femtio meter bort. På sidan av den största vita kullen hittade jag massor med intressanta saker, inte minst det lilla vita stenbrottet där några få, nästan helt okända statyer, huggits ut eftersom det var för svårt att transportera de andra statyerna upp på denna halvö. Jag var alltså de vita statyerna på spåren! Dessutom upptäckte jag en lustig stenfigur med stor mun uthuggen i bergväggen samt två små grottor. Utsikten ifrån den största vita kullens topp var magnifik men jag hade ändå inte fått nog av klättrande och sneglade nu längtansfullt bort mot den gamla slocknade vulkanen. Det är något med oss män och höjder - de liksom tvångsmässigt bara måste bestigas!

Stigningen upp till vulkantoppen var inte särskilt brant men den var seg ändå och jag kryssade mig fram i zick zack. På vägen uppför kom jag till en liten ruta som skyddades av ett gammalt trästaket. Innanför detta låg ett vitt stenhuvud. Ännu ett tecken på att jag var de vita statyerna på spåren!

Uppifrån vulkanens topp på drygt 400 meters höjd kunde man se nästan hela ön och havet i alla riktningar. En helt otrolig utsikt! Vulkankratern var täckt av mycket tjock vegetation som jag aldrig begav mig in i utan istället traskade jag ner för slänten rakt österut. Det var nu hög tid att hitta någon av de saker jag begett mig iväg för att leta efter innan mitt vatten tog slut i värmen.

Vandringen nedför i det tjocka höga gräset kändes som en evighet och jag var tvungen att stanna med jämna mellanrum för att plocka bort små tistlar som letade sig ner i skorna. Egentligen hade jag tagit sikte på den yttre kanten av ett litet planterat skogsparti men halvvägs ner fick jag syn på en avlägsen stenhög som skulle kunna vara vad jag sökte efter. Jag sneddade bort mot stenhögen och utbrast i ett "Bingo" för mig själv när jag fick syn på en första vit fallen staty i gräset.

99,99 procent av Påsköns turister ser naturligtvis aldrig röken av dessa okända svårtillgängliga vita stenstatyer som jag tycker är ett spännande sidokapitel i öns otroliga historia. Varför göra sig omaket att hugga ut statyer i ett mycket sämre berg och släpa bort dem till denna avlägsna plats utan tillgång till havet (brant sluttning ner till vågorna)? Det kan ju knappast funnits ordentliga bosättningar här eftersom fiske är en omöjlighet. De vita statyerna var visserligen fallna men i ett förvånansvärt gott skick och jag knäppte ett antal bilder innan jag åter tog sikte på det lilla skogspartiet.

Vid skogens kant upptäckte jag ett stort parti eroderat land, förmodligen samma område som jag noterat när vi gick in över ön för landning. Liksom alla arkeologiska lämningar är detta ett tydligt mänskligt avtryck. Den tragiska historien om hur det sista trädet på Påskön höggs ner är en klassisk påminnelse i mindre format om hur människan ständigt tycks leva över sina resurser.

Jag gick parallellt med det sönderraserade landstycket som var färgat i orange och rött och såg ut som porös lera. Hela halvön tycktes nästan bestå av sådan lös mark under gräset bortom vulkanen och jag gav därför upp hoppet om att hitta oskuldernas grotta. I den grottan sades det att unga kvinnor förvarades för att blekas alldeles vita och vinnaren i fågelmannatävlingen fick en sådan oskuld som pris medan hans sponsor fick makten över ön och dess resurser.

När det eroderade landet tog slut kom jag in i ett stort parti med buskar vars torra frökapslar lät som skallerormar när man snuddade vid dem vilket gjorde mig lika livrädd varje gång. Jag pausade på en klippa och käkade upp mina medhavda kex innan jag tog sikte på den lägsta vita kullen igen.

Precis intill kullen hittade jag ännu en stenformation som såg ut som en sönderslagen ahu men utan stenstatyer. De kan dock mycket väl ha puttats ut för den branta klippan ner i havet. Vandringen nedför till vägen inleddes. Det var rätt långt att gå och mitt vatten tog slut i den påfrestande värmen så på slutet kände jag mig lite vimmelkantig och när jag slog mig ner vid vägkanten hade jag varit på upptäcktsfärd i nästan fem timmar utan att se röken av en annan människa.

Det spelade ingen direkt roll vilket håll jag liftade åt härifrån och den första bilen som kom förbi plockade upp mig. Jag fick sitta baktill ovanpå upphöjningen för vänster bakhjul och balansera bäst jag kunde i den oerhört smutsiga skåpbilen. De två herrarna jag åkte med var ute på en inspektionsrunda runt ön för att kolla till sina hästar och vi tog de mest krokiga och skumpiga grusvägsomvägar man kan tänka sig. Bland annat var vi uppe och vände vid den idylliska stranden Anakena och kom efter femtio minuters inspektion tillbaka till platsen där jag blivit upphämtad av gentlemännen. Därifrån tog vi lyckligtvis raka vägen tillbaka till Hanga Roa där jag dumpades av precis utanför mitt hostel.

På kvällen valde Elin och jag att gå och äta på en restaurang som Marcus hade rekommenderat i norra änden av Hanga Roa. Jag beställde in supergoda räkor i curry och satt och bekymrade mig lite över att jag ännu inte lyckats knäppa solnedgångsbilder med statyer. Efter kvällens miss hade jag bara en chans kvar på mig. Även om jag skulle misslyckas med den saken hade jag åtminstone lyckats ge mig iväg på en framgångsrik och mycket minnesvärd quest denna dag där jag verkligen varit i mitt absoluta upptäckaresse. Ännu en otrolig dag på Påskön var över. Jag är helt förälskad i denna fantastiska ö!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign