Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-21 (05:35)
Det låter naturligtvis inte särskilt tidigt att ställa klockan på 07:15 men eftersom det då är 45 minuter tills solen går upp över Påskön bär det ändå emot en del kroppsligen.Trots att att solen ännu inte var uppe var det fullt av ljud i omgivningarna. Bara på vår tomt fanns gott om tuppar och höns med en outsinlig lust att föra ett herrans oväsen på morgonen och flera av grannarnas hundar hade för vana att skälla ikapp i mörkret. Den sista natten hade jag åter fått bo ensam på mitt rum efter att natten innan ha delat domäner med chilenaren Ceasar som aldrig förut varit ute och rest men stolt hade berättat att hans bror minsann varit i Peru en gång. Jag var alltså ganska utvilad men samtidigt lite nervös - strax skulle jag nämligen få klarhet i mitt bankomatkorts öde efter en hel helg i ovisshet.
Banken öppnade samtidigt som solen gick upp klockan åtta denna måndagsmorgon. Överraskande nog var Elin (som jag lyckats lura med mig) och jag inte ensamma vid banken utan möttes av en mindre kö som förmodligen orsakades av någon form av pensions- eller löneutbetalning. Skönt nog lyckades jag direkt påkalla en tjänstemans uppmärksamhet och fick förklarat mitt ärende via en kombination av spanska, engelska och teckenspråk. Tjänstemannen öppnade upp en byrålåda där han halade fram en hel kortlek med uppkäkade bankomatkort. Mitt låg någonstans i mitten och efter att ha bjussat på en passkopia och en namnunderskrift var jag fri att lämna banken med kortet i handen. Så skönt! På vägen ut ur banken passade vi på att ta ut tillräckligt med chilenska pesos för att kunna betala för vårt boende och begav oss sedan tillbaka för att njuta av den speciella frukostproceduren på vårt hostel.
Vi förväntades checka ut redan klockan tio men hade fortsatt tillgång till duschutrymmena och fick lov att ha sakerna stående i skåpen på rummen vilket gjorde dagen så mycket smidigare. Efter packning, betalning och utcheckning satte vi oss på huvudgatans Internetcafé fram till lunchen som naturligtvis blev empanadas på det gamla vanliga stället.
Vädret var inte alls lika bra som tidigare dagar och vi fick acceptera en och en annan regnskur vilket egentligen inte spelade någon större roll. Istället för lite planerat bad på eftermiddagen tog jag en öl på ett wifi-ställe följt av en kortare stunds surfande på Internetcaféet igen medan Elin fixade Påskön-stämplar i våra pass på det lokala postkontoret och sedan stack iväg till boendet före mig (för att packa om såklart, vad annars?).
För att eventuellt kunna hinna med ett koppel statyer i solnedgången repriserade vi restaurangbesöket ifrån allra första kvällen och jag åt ännu en gång tonfisk för att bevisa för övriga världen att jag minsann kan när den inte serveras i kattmatsformat.
Tiden rusade iväg lite snabbare än vad vi hade tänkt oss och det blev riktigt stressigt med att få till betalningen på restaurangen och sedan avverka de tio minuternas promenad till de populära solnedgångsstatyerna norr om Hanga Roa. Elin lade ner projektet och lät mig spurta de sista minuterna på egen hand.
Jag hittade som tur var en genväg och kom fram som siste man till det stora tysta och koncentrerade fotograferingssällskapet med svetten rinnandes i pannan. Som tur var kändes det som att jag fick till några bra bilder innan showen var över.
Efter min lilla löpuppvisning tog vi promenaden tillbaka hem till vårt hostel för absolut sista gången. Som alltid gällde det efter mörkrets inbrott att vara noga med var man satte fötterna så att man inte fick en söndertrampad kompis under skosulan i den avslutande kackerlacksbacken och därtill fick vi som alltid smyga så tyst som möjligt för att försöka undkomma de något aggressiva hundarna.
Alex och Pip var inbokade på samma flyg som oss och vi fick gemensam skjuts av Oscar till flygplatsen i god tid. Mitt stora bagage var den här gången på 21 kg vilket egentligen var ett kilos övervikt men det kommenterades naturligtvis inte av den vänliga flygplatspersonalen. Det blev en rätt seg väntan på planet som inte avgick förrän vid midnatt men väl ombord förflöt allt smidigt. Efter pasta med spenat och en filmrulle somnade jag in lycklig som ett litet barn efter de otroligt bra dagarna på Påskön. Jag vill nog påstå att denna magiska ö är bäst på min långa resa hittills om man ställer oslagbara Inkaleden till Machu Pichu utom tävlan. Det är ett riktigt tungt betyg det!
<- Tillbaka
