Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-23 (04:29)
Trots att vi alldeles nyss anlänt till Franska Polynesien började det bli mer än hög tid att tänka på vår fortsättning i denna övärld. Det sena beskedet i Santiago om att vår fraktbåtsplan gått i stöpet hade gjort oss handlingsförlamade i några dagar men nu fanns inte längre tidsutrymme till att vänta på ett mirakel som föll ner ifrån himlen. Vi behövde en plan och vi behövde den ganska snabbt!
Finessen med fraktbåten hade varit att den tog oss till smekmånadernas verkliga kronjuvel och det fina folkets allra främsta paradis, ön Bora Bora. Det skulle kännas oerhört snöpligt att befinna sig så nära utan att komma till en plats man ändå är så nyfiken på och nu började vi därför jobba fram en plan B. Mitt uppdrag blev att dammsuga Air Tahitis hemsida på framtida möjligheter med fokus på Bora Bora medan Elin fick i uppdrag att återuppväcka de boende-kontakter vi hunnit skaffa på en del öar samt undersöka färjelinjen Maupiti Express (priser, destinationer etc.) ifrån Bora Bora.
Jag lufsade bort till baren med wifi och beställde in en kall Hinano (den lokala ölen) halv tio på morgonen. Ringde därefter upp Matilda och pratade en stund innan jag började mobilsurfa på Air Tahitis hemsida. En och en halv timme senare var mina tummar trötta, batteriet var slut och ölen därtill uppdrucken sedan länge. Jag hade börjat känna ett direkt hat mot den omständiga webbsidan på franska (ett språk jag absolut inte behärskar och dessutom ogillar) men hade åtminstone lyckats klottra ner diverse priser och idéer. Att flyga till Bora Bora är inte hutlöst dyrt hade det visat sig, problematiken sitter snarare i att man maximalt får ta med sig 10 kg bagage plus 3 kg handbagage på flygningen.
Vi samlades till ett rådslag på campingen och Elin kunde framföra diverse goda nyheter. Maupiti Express har visserligen slutat åka till den intressanta ön Maupiti men går fortfarande till öarna Raiatea och Tahaa till ett skäligt pris. Bora Bora skulle således kunna kombineras med andra öar under våra sista två veckor om vi bara lyckades få rätt på flygbiljettsbokningen och löste bagageproblematiken. På dessa öar hade vi nämligen leads på boenden som visserligen låg långt utanför en vanlig backpackingbudget men ändå var nästan acceptabla prismässigt.
På eftermiddagen gjorde vi en ny gemensam ansats. Det visade sig till sist att om att man köpte flygbiljetterna via en mer internationell version av hemsidan blev en t/r-biljett visserligen en femhundring dyrare men samtidigt accepterades då 20 kg bagage. Vi slog till och shoppade på studs, läste av tidtabellen till Maupiti Express och började maila till våra tänkta boenden för att försäkra oss om plats. Nu hade vi en plan igen och den inkluderade dessutom Bora Bora! Inte ens det faktum att vädret börjat försämras ytterligare och att regnskurar varvades med solsken kunde störa mig i den stunden. Det skulle säkert bli bättre igen.
Sedan ankomsten till Moorea hade vi knappt lyckats aktivera oss alls och nu var det inte längre bara jag som kände mig rastlös av detta faktum. Det unga holländska paret tipsade om kajakuthyrning och fransyskan på vårt rum pratade sig varm för cykeluthyrningen. Vi bestämde oss att sikta på det sistnämnda nästa morgon vilket skulle kräva en tidig uppgång eftersom utbudet av cyklar var begränsat och snabbt tog slut.
I övrigt gick kampen med hönor, katter och mygg vidare på campingen. Jag vet inte hur många gånger jag jagade ut hönsen ur köket. De smet in så fort dörren var öppen och vissa flög tillochmed in genom fönstret. Myggen var nätternas bekymmer. Elin hade lyckats montera upp ett medhavt myggnät men jag var helt utelämnad åt dessa blodtörstiga varelser och hade det riktigt jobbigt med att sova eftersom de gärna flög alldeles intill mina öron och surrade med det där gnisslande ljudet som per automatik får det att klia över hela kroppen. Så oerhört sönderbiten blev jag inte, men den psykiska terrorn är ju oftare värre än den fysiska, sägs det. Den saken är jag numera beredd att skriva under på!
<- Tillbaka
