Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-24 (02:57)
Det svåra med träning är inte att få till ett träningspass då och då, det svåra är att lyckas skapa någon sorts strukturerad kontinuitet i det hela så att löppass och liknande inte gör mer skada än nytta. Detta är åtminstone en ansats till kontinuitet, tänkte jag, och snörade på mina argentinska löparskor för andra morgonen på bara några dagar.
Den här gången valde jag att springa söderut. Sedan vi anlänt från det hållet tidigare i veckan med buss hade varken Elin eller jag förflyttat oss ditåt mer än för att gå till den lilla matbutiken alldeles intill campingen. Som jag ville minnas det fanns det inte mycket spännande åt detta håll men det skadar ju aldrig att kolla efter en andra gång så man inte uppfattat saken fel och missat något väsentligt. Det visade sig dock att det första intrycket varit korrekt. Husen tog snart slut och istället flåsade jag mig fram, mestadels i en frodig regnskogsliknande miljö på en dålig asfaltsväg, utan särskilt mycket till sällskap. Här och var dök dock en höna, hund eller glatt hälsande lokalbo på moped upp men för det mesta var jag helt för mig själv. Vid ett tillfälle kom jag fram till en kohage där en kossa sträckte sig så långt ut över den dåligt uppbundna taggtråden för att komma åt lite välsmakande gräs och blommor att jag nästan trodde att den tänkte slå en volt ut ur hagen men så dramatiskt blev det aldrig. Målet var att springa lite längre än förra gången och det lyckades jag bra med. Totalt blev det någonting uppåt nio kilometer och en helt okej runda som ändå inte kändes dödligt jobbig.
Höjdpunkten liksom förra gången var naturligtvis att svalka sig i turkost vatten efteråt. Med detta dopp samt frukosten avklarad traskade Elin och jag över till receptionen för att betala för de två extranätter vi bokat in efter de fyra första på campingen. Vi såg ingen större mening i att flacka runt mer på Moorea och hade inte heller hittat något bättre alternativ i vår prisklass under de här dagarna. I receptionen träffade vi på ett nyanlänt svenskt par som varit ute och rest i ungefär ett år och nu närmade sig sluttampen på sin resa. Riktigt kul med lite nytt svenskt sällskap i omgivningarna! Därefter tog jag sikte på wifi-baren för lite dagbokspostande och nöjessurfande i väntan på att molntäcket skulle spricka upp.
Baren var inte öppen men det var lyckligtvis nätverket och det gick utmärkt att sitta på en stenavsats bredvid och surfa. Jag lyckades få iväg födelsedagsgratulationer till min syster en dag i förskott och kände mig mäkta stolt över att ha varit i god tid. Mycket olikt mig. Eftersom nätet var så bra försökte jag få tag på mina föräldrar för ett telefonsamtal men utan förvarning var det dödfött. Matilda svarade däremot och fick istället lyssna till klagosången över de senaste dagarnas väder som nu åtminstone var på bättringsvägen.
På vägen tillbaka till campingen upptäckte jag att ett matstånd öppnat i en vagn på fyra hjul och i menyn fanns bland annat hamburgare till acceptabelt pris vilket fick det att vattnas i min mun. Jag drog med mig Elin tillbaka och vi beställde varsin burgartallrik av en väldigt typisk fransman med stor näsa som tycktes ha öppet bara precis när han kände för att träffa människor.
Den spartanska uteserveringen på baksidan av vagnen innefattade några plastbord och stolar, en tiggande hund och ett flertal hungriga närgångna höns. Maten var dock till stor belåtenhet även om jag gärna hade fått mig en ännu större burgare.
På eftermiddagen hyrde vi cyklar. Prisskillnaden mellan en halvdag och ett helt dygn var obetydlig och på så vis hade vi säkrat upp färdmedel till morgondagens utflykt då vi hoppades kunna ta en revansch efter gårdagens hällregnscykling. Uthyraren lovade som alltid skinande sol och antydde betydande kontakter. Jag tror han skulle kunna sälja is på sydpoolen...
Vädret blev så sakteliga bättre. Visserligen översköljdes man fortfarande då och då av en regnskur men de hade inte alls samma intensitet som tidigare och allt oftare kunde man urskilja en och en annan blå molnstrimma på himlen. Därför chansade vi på en kvällstur med cyklarna till Intercontinental.
Jag är ju inte särskilt intresserad av bad om det inte är så varmt att jag behöver svalka mig men Elin hade fått näsa för det här med lyxigt tjuvbadande och ville absolut få till en repris. Under hennes kvällsdopp på resorten var hon definitivt inte ensam om att tjuvbada. En hel hord av lokalbor förde ett herrans liv i poolen utan att någon verkade bry sig. Jag har läst någonstans att tjuvbadande på resorterna är Mooreabornas största fritidsnöje och tydligen ser man mellan fingrarna på anläggningarna på fenomenet så länge inte gästerna som betalat dyra pengar för att bada på samma plats blir störda.
Jag satt och pratade en rätt bra stund med det svenska paret på kvällen och jämförde reseberättelser. De hade just kommit från Bora Bora och hade en del tips att bjuda på och varnade dessutom (med glimten i ögat) för boendet vi bokat. Läget och priset är bäst på ön menade de, men ring vår kompis Gerard när det skiter sig! De talade av egen erfarenhet och jag kände på mig att Gerards kontaktuppgifter, som nedtecknades i telefonens anteckningar, skulle komma att få betydelse.
<- Tillbaka
