Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

09 Mars
2014-03-24 (22:12)

Revanschdags! Inte skulle vi väl kunna drabbas av samma tröstlösa oväder en gång till på en cykelutflykt? Någon sorts rättvisa måste det väl ändå finnas i den här världen? Något sammanbitna men ändå lite hoppfulla trampade vi ut från Camping Nelson. Det var vår sista heldag på Moorea och vi hade gett oss tusan på att få se mer av ön än vid förra försöket då vi lyckades hamna mitt i den där typen av ett tropiskt skyfall som man annars bara ser på film.

Det finns en gyllene regel för turistande i Franska Polynesien som mycket kortfattat går ut på att man inte ska vara i rörelse utan noggranna förberedelser på söndagar. Anledningen är att allting stänger ner vilket vi visste men ändå inte riktigt tänkt på. De flesta går i kyrkan under förmiddagen och därefter ligger fokus på att umgås med familj och släkt, inte på att göra affärer. Vi kom såklart förbi en del pågående söndagsmässor under dagen och vid den första stannade vi till en kort stund för att kika in genom kyrkoporten och lyssna. Folk vinkade spontant in oss men vi hade inte riktigt ro till att stanna längre än i fem artiga minuter.

Det kändes inledningsvis som att vi svepte förbi platserna ifrån förra cykelturen nu när vi inte tvingades stanna var femte minut för att söka skydd mot regnet. När vi passerade Hiltons resort var vi redan längre komna än på förra försöket och ändå hade vi knappt startat.

Moorea var som en ny ö jämfört med de senaste dagarna. Allt tycktes ha så mycket mer färg och bergstopparna var inte längre inhöljda i regnmoln. Dessutom kändes det lättare att trampa i bättre väder fastän vinden oftast blåste rakt mot oss under den första timmen. Men så var det ju det här med söndagar...

En av öns mest populära sevärdheter är juicefabriken som förser hela Franska Polynesien med jättegod juice i tetrapak. Egentligen var det väl dödsdömt att hoppas på att de skulle ha öppet en söndag men jag kände ändå ett styng av besvikelse när jag möttes av en stängd grind. Inte bara för att det skulle varit intressant att se tillverkningen utan jag började känna mig törstig också.

Trösten kom en stund senare när vi, efter att ha tagit oss över en rätt tuff backe (och fuskat lite genom att le cyklarna uppför i värmen), rullade in i den andra viken i norr kallad Cooks Bay och plötsligt chockades av att hitta en uteservering som faktiskt var öppen. Den givna förklaringen att stället drevs av en flitig kines kom som ett brev på posten. Jag beställde in en vaniljglass (tahitisk vanilj anses vara världens främsta) och en hel liter lokal ananasläsk som jag svepte rätt snabbt. Elin drack mangojuice för att återfå sina krafter. Därefter trampade vi oförtrutet på igen trots en något oklar målbild.

Etappen som följde blev rätt lång. Vi var nu färdiga med att cykla längs kusten i norr på den uppochnedvända triangeln och begav oss istället söderut längs den bortre sidan av ön. Efter att golfbanan hade passerats var Elin helt dränerad på krafter och tvingades till ett nödstopp på en bensinmack där hon lyckades köpa en banan av en mackföreståndare som höll på att stänga för dagen efter att överraskande nog hållit öppet på förmiddagen - förmodligen beroende på att hans mack låg kloss intill Mooreas flygplats. Själv hade jag fått syn på en brun skylt som jag undersökte närmare. Den pekade ut den stora publika stranden som vi visste låg i krokarna och jag ropade loss Elin från sin paus, orkade hon bara cykla ett par hundra meter till kunde hon nämligen få vila så länge hon ville.

Stranden var större än den vid vår camping och riktigt fin. Vi tog några dopp men stressades ändå lite av att inte ha tillgång till någon form av lunch. Strax innan vi hade för avsikt att lämna denna trevliga plats skickade jag fram Elin till att språka lite på franska med en lokal herre som hade picknick på stranden med hela tjocka släkten för att se om han hade några tips på lunchställen. Så mycket mer än en dyr pizzeria några kilometer i fel riktning som eventuellt kunde ha öppet hade han dock inte att komma med.

Just som vi skulle hoppa på cyklarna för att bege oss vidare ropade mannen på oss och visade med vinkande tecken att vi var välkomna till hela tjocka släktens picknick. Viken lyx! Vi placerades på en trästock och fram halades kyckling, korv, baguette, franska ostar, kosse-ost (barndomsfavorit) samt avlånga tahitiska söndagsmunkar. Sällskapet bestod av två äldre franska tanter samt en hel tahitisk släkt som hade åkt på söndagsutflykt till systerön Moorea. Den ena fransyskan var en gammal bekant till familjen sedan en av döttrarna bott hemma hos henne när hon studerade i Frankrike. Den tjocka tahitiska urmodern i familjen var oerhört fokuserad på att vi skulle få i oss ordentligt med mat medan hennes ålderstigna man gjorde allt för att undvika att komma med på gruppbilderna. Med denna oväntade gratismåltid avklarad tackade vi varmt för oss och bestämde samtidigt att vi med mat i magarna skulle våga sikta på ett helvarv runt ön.

Direkt efter stranden kom vi till en brant backe i hettan och trots att cyklarna leddes uppför rann svetten över kroppen. Så mycket glädje hade man av det svalkande badstoppet! Belöningen på backens topp var som tur var en riktigt fin utsiktsplats med skugga och lite fläktande vind. Rakt nedanför oss fanns Mooreas tredje och kanske mest berömda resort Sofitel som gjorde sig alldeles ypperligt på bild. Färdigfotograferade och utpustade kunde vi sedan njuta av en lång nedförsbacke med skönt rull.

Vi hittade ännu en bensinmack som hade öppet vid Mooreas färjeläge och fyllde på med välkyld läsk innan den långa avslutande hemåtetappen inleddes. Lyckligtvis hade vi nu rejäl medvind under långa sträckor och kilometerna betades av riktigt fort ett tag. Den här delen av ön, som vi tidigare passerat med buss, erbjöd inte mycket till sevärdheter och de få stopp som gjordes var rena vätskestopp. Inte så långt efter att min dricka tagit slut i värmen fick jag syn på en coca cola-maskin mitt ute i ingenstans. Oddsen för att den skulle fungera borde egentligen vara minimala men jag lyckades faktiskt, till min egen stora förvåning, få ut en alldeles iskall flaska vatten ur apparaten.

Kilometerskyltarna vi följt visade sig vara någon form av glädjeskyltar och vi kom inte alls fram när vi borde enligt skyltningen. Istället började räkningen liksom om och plötsligt hade vi en hel extra mil kvar vilket kändes lite tungt. Den allra sista sträckan innefattade min löprunda från gårdagen och bjöd på ganska dålig väg. Jag undersökte snabbt ett ställe med brun skyltning som jag sett under löprundan och trodde skulle vara lämningar ifrån en gammal polynesisk by men det visade sig bara vara en teaterlokal dit man tog turister för att visa upp polynesisk dans. Snopet!

Allt som allt är turen runt ön på sex mil vilket är ett gott dagsverke i värme på vanliga cyklar. Denna fysiska insats kunde vi känna oss nöjda med och nu hade vi äntligen lyckats få se ön ordentligt vilket passade bra då det var dags att lämna Moorea nästa morgon.

Cykeluthyraren verkade vilja ta åt sig lite av äran och för det fina vädret och det kunde vi ju faktiskt bjuda på efter en så härlig dag. På kvällen blev det dessutom lite nostalgiskt när den gamla solnedgångstraditionen återinfördes. Vi var nu åldermännen på campingen och det kändes nästan som att vi förde ett fint gammalt arv vidare till den nya generationens gäster. Kvällen avslutades med mer resesnack med det svenska paret som bland annat frestade mig lite med nordön på Nya Zeeland. Jag försakade ju nästan den helt när jag var där för några år sedan så vem vet, kanske kompletterar jag upp den här resan med lite Nya Zeeland ändå? Vi får helt enkelt se vad framtiden gömt undan åt mig i upplevelseväg.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign