Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Mars
2014-03-25 (22:43)

Ön Bora Bora är i de flestas ögon något av det mest lyxiga och paradisiska som går att finna på denna planet. Bora Bora kom dessutom att hamna i extra stort svenskt fokus efter att Victoria och Daniel förlagt sin superhemliga bröllopsresa dit sommaren 2010 och det har nästan känts som en plikt att bocka av detta resmål eftersom jag ändå tagit mig hela vägen till Sällskapsöarna i Franska Polynesien. Denna dag var det dags!

Vi var alltså färdiga med Moorea, ön som var tänkt som det inledande budgetkapitlet under den tre veckor långa vistelsen i Franska Polynesien eftersom den, till skillnad från resten av denna övärld, har boenden i en prisklass som nästan är hanterbar. Vi hade också lyckats hålla någorlunda i plånböckerna under den knappa veckan på ön, mycket tyvärr tack vare sämre väder än förväntat samt begränsat och sanslöst dyrt restaurangutbud i omgivningarna.

Lokalbussen till färjeläget på Moorea skulle enligt seriösa anslag på campingen avgå 06:30 men vi fick vänta i en hel timme på att bussen skulle dyka upp. Ännu är jag inte helt inne i denna Söderhavslunk där alla former av stress är strikt tabu och tidsangivelser på sin höjd är indikationer. Förseningen spelade inte heller någon som helst roll eftersom vi ändå kom med den färja vi tänkt oss till Tahiti.

Eftersom vi anlänt till Papeete på Tahiti i god tid och flyget till Bora Bora inte skulle gå förrän långt in på eftermiddagen hade vi en massa tid att slå ihjäl och flygplatsen, som vi redan kunde utantill, lockade inte väldeliga. Därför stannade vi på färjeterminalens andra våning i några timmar, spanade lite på det pågående hamnarbetet och läste böcker. Till sist blev jag dock så rastlös att jag begav mig iväg på ännu en nätjakt med telefonen. Papeete är en av Söderhavets större städer och hamnkvarteren är kanske inte direkt farliga men ändå långt ifrån ett idylliskt område där man absolut inte ska uppehålla sig i onödan. Tyvärr var det först när jag svängde in på en skum och ganska skitig bakgata som jag lyckades tjuvsurfa mig in på ett sjaskigt hotells långsamma nätverk. Det fick bli en extra kort nätvistelse - in och posta dagboksinlägg, skriva ett par rader till Matilda och sedan snabbt logga ut igen samtidigt som jag konstant blickade över axeln så att ingen skum rånare försökte smyga sig på mig bakifrån. Vad gör man inte för att hålla kontinuitet i dagboken så att läsarna nästan alltid ska ha nya inlägg att plocka upp?

Med så gott om tid som vi ändå hade var det givet att satsa på lokalbuss ut till flygplatsen. Det faktum att vi åkt samma sträcka med buss i motsatt riktning tidigare var till måttlig hjälp eftersom hållplatsen där vi skulle kliva på ändå tydligen låg på ett helt annat ställe än där vi klivit av. Det blev en stunds vandring med tunga ryggsäckar i hettan innan vi med hjälp av lite vägvisning och ett par smarta gissningar hittade till vår buss. Väl ombord var folk mycket vänliga och hjälpte till så att vi skulle komma av på rätt ställe. Tahitierna fungerar lite på det sättet - de verkar först lite reserverade men är ändå så vänliga och nyfikna att de inte kan låta bli att hjälpa förvirrade turister rätt.

Flygplatsen kunde vi redan utan och innan. Den är varken stor eller spännande och för att döda lite tid surfade jag en stund på ett mycket dyrt och varmt Internetcafé efter att vi hade checkat in. Man skulle ju kunna tro att alla våra medresenärer på flyget skulle vara ryskor med för många dyra smycken och för mycket smink, japaner med för stora kameror och amerikaner med för mycket mage, för hög röst, för stor hatt och för lite intelligens men de flesta såg faktiskt ganska alldagliga ut. Nästan en besvikelse!

Vårt propellerplan ut till ön var långt ifrån fullbelagt och eftersom det var fria platser passade både Elin och jag på att ta fönsterplatser. Med lite flyt skulle vi ha landat precis i solnedgången vilket kunde ha blivit magiskt men det var ganska så molnigt och vi såg väl egentligen inte särskilt mycket. Landningen på Bora Bora är ändå lite spektakulär eftersom den sker på en egen liten ö bredvid huvudön. De allra finaste resorterna hämtar upp sina passagerare direkt därifrån medan vi andra, mer dödliga, åker en gratis transportbåt in till huvudorten Vaitape på Bora Bora.

Efter en kvart på båten i mörkret lade den till vid kajen där vi skulle hämtas upp utav någon ifrån vårt pensionat. Alla andra passagerare hade en värd som mötte upp men Robert och Tina, som var vårt värdpar, syntes inte till så vi fick sätta oss ner och vänta. Ifrån andra lokalbor antyddes det att de ofta brukade vara sena så vi tog inte särskilt allvarligt på saken.

En halvtimme senare hade vi fortfarande inte sett röken av vår skjuts och började känna oss något oroliga. Det fåtal personer som rörde sig på kajen tittade undrande på oss och vi hamnade i samtal med en kille i trettioårsåldern som visade sig vara kapten för en lyxig transportbåt som låg inne i hamnen. Hans uppdrag var att transportera gäster ifrån resorten Meridien ute på en av de omgivande öarna till Vaitape så att de kunde gå på restaurang och nu satt han och vaktade båten i väntan på att matgästerna skulle komma tillbaka.

Tiden gick och ett lättare regn hade börjat falla. Jonathan, som kaptenen hette, hjälpte oss med att försöka ringa till pensionatet otaliga gånger men ingen svarade. Vi hade inte särskilt stor lust att ta en svindyr taxi till en plats där ändå ingen verkade befinna sig. Något rådlösa och dessutom ganska hungriga började hela situationen kännas mer och mer olustig.

Matproblematiken löstes tack vare Jonathan som tipsade om att det på gångavstånd fanns så kallade roulotter vilket är prisvärda tahitiska matvagnar med gigantiska portioner. Jag traskade iväg till en sådan vagn i regnet och fick med mig en portion Steak Frites vilken bestod utav ett jätteberg med pommes och en god köttbit ovanpå pommesberget stor som ett dasslock. Trots att vi var hungriga som vargar (och betedde oss som sådana genom att äta utan bestick) blev det mat över. Enligt Jonathan var detta med alldeles för stora portioner ett direkt hälsoproblem i Franska Polynesien. Han hade själv kämpat hårt den sista tiden och lyckats gå ner 30 kilo genom att bara äta soppa samt cykla varv efter varv på sin älskade motionscykel runt den tre mil stora ön.

Snart hade vi koll på hela Jonathans livs historia. Killen som avskydde att bada (och bor på en idyllisk paradisö i Söderhavet) hade skaffat två barn med första kärleken och för inte så länge sedan blivit lämnad av andra kärleken. Nu var han lätt bitter och i desperat jakt efter en ny kvinna. Hälsosatsningen var en del utav detta upplägg. Det begränsade utbudet av lediga lokala kvinnor förvandlade dock hans sökande till hopplöst och han började göra sig beredd på att kanske flytta till en annan plats med större chanser till kärlek.

Efter ungefär två timmars väntan och massor med obesvarade samtal till Robert och Tina erbjöd sig Jonathan att ge oss tak över huvudet för natten. Vi tackade glatt ja till erbjudandet och han ringde då in en polare som skulle komma och hämta upp oss i Jonathans bil eftersom han själv hade ett par timmar kvar av kvällens arbetspass. Samtidigt ringde han och förvarnade sin syster som vaktade barnen hemma hos honom om att vi var på ingång.

Bilen som anlände en stund senare var en tjusig vit BMW vilket kanske inte var så oväntat eftersom Jonathan trots allt drog in 3000 dollar i månaden på sitt kaptensjobb. Bilens kylare hade dock den otrevliga ovanan att koka så vi fick vänta i tio minuter extra på att den skulle svalna. Polaren, som inte pratade ett ord engelska, verkade undra vad Jonathan sysslade med som bjudit in främmande människor till övernattning och han verkade nog också få lite ångest själv eftersom han började ursäkta sig på förhand för den usla städningen i ungkarlslyan.

Jonathans hus låg på andra sidan ön. När vi kom fram visade det sig att systern antingen var väldigt arg eller oerhört blyg för hon gömde sig med barnen inne i ett rum och tittade inte ens ut för att hälsa. Vi visades in i ett annat rum som var stökigt och förmodligen inte hade städats sedan förra tjejen flyttade ut. På golvet fanns en stor madrass. Elin bredde ut sitt reselakan och själv fick jag använda min varma klibbiga sovsäck som underlakan i brist på alternativ. Sedan låg jag och svettades ovanpå den i hettan samtidigt som myggen kalasade på min kropp i mörkret. Hela situationen var oerhört ironisk. Jag befann mig på en av världens lyxigaste platser och hade resans sämsta sovplats. Det var som om någon ville straffa mig när jag försökte leka med de rika barnen!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign