Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Mars
2014-03-28 (08:53)

Efter mer än ett halvår i ett konstant högt tempo ute på vägarna hade jag till sist, efter ankomsten till Franska Polynesien, trappat ner på farten. Nu fanns det äntligen tid till att göra sådant som annars inte alls hunnits med. Som att exempelvis ringa ett riktigt långt ostressat och föraviserat telefonsamtal hem till föräldrarna nu när jag ändå pröjsat för nätet. Efter det hann jag också med att ringa Matilda och sedan hade i princip den förmiddagen gått utan att jag gjort så mycket annat än att sitta med en lur i örat på en sten bredvid en butik.

De moln som hade börjat hopa sig lite olustigt på morgonen borta i horisonten blev bara mörkare och mörkare. Inte skulle vi väl behöva tampas med regn även på Bora Bora? Det kändes som att vi redan fått vår dos på Moorea, nu skulle vi ju ha fint väder! När jag mötte upp Elin på den allmänna stranden bestämde vi oss för säkerhets skull för att skjuta upp den tänkta kajakturen till senare på eftermiddagen så att de tråkiga molnen skulle hinna segla förbi.

För att fördriva tiden satsade vi på en lite tidigare lunch än vanligt på strandbaren där transan serverat oss under gårdagen. Hen syntes tyvärr inte till denna dag och därmed tappade platsen en del av sin tidigare magi trots det ypperliga läget i den vackra bukten med turkost vatten. De burgartallrikar vi beställt in åts bara upp pliktskyldigt nu när vi kände oss bestulna på serveringsshowen och istället övergick vårt fokus till meteorologiska spekulationer. Ett väderomslag låg i luften och vi visste båda vad det innebar även om ingen av oss riktigt hade lust att ta orden i sin mun. Det luktade Moorea på repeat lång väg och frågan var om vi skulle lyckas få till något av våra två absoluta måsten (organiserad snorklingstur med korallrev i världsklass och läskiga hajar samt en egen kajaktur ut till en motu med paradisattribut) innan vi lämnade ön?

Mycket riktigt. Lättare regn föll efter lunch men det riktiga regnandet lät vänta på sig. Det kändes dock för riskfyllt att hyra kajak i det här vädret och istället höll vi oss på pensionatet. Elin testade sin snorklingsutrustning och jag fortsatte kämpa på med dagboksskrivandet.

I det sämre vädret började man per automatik att bekanta sig lite med de andra gästerna på pensionatet. Regnar det kan man ju inte göra mycket annat än att gömma sig inomhus. En tjeck, som tillbringat stora delar av sitt liv i Tyskland och nu bor i L.A., gav ett skumt intryck. Det fanns uppenbarligen barn med olika kvinnor utspridda lite varstans i världen och ändå valde han under sin korta amerikanska semester att hetsresa till så många polynesiska öar som möjligt på två veckor istället för att träffa kidsen. Betydligt mer sympatiska var i så fall ett äldre tysk/franskt par som normalt sett var bosatta i södra Frankrike men även stolta innehavare av ett hus på Bali. Beresta och öppna människor är alltid intressanta oavsett ålder.

Robert, Tinas nästan osynliga man, lyckades faktiskt dyka upp till sist. På en platt sandyta mycket nära pensionatet spelades varje kväll mycket högklassig boule och en av de allra äldsta klotkastande gentlemännen visade sig vara Robban. Han utmärkte sig genom att alltid ha en blomma bakom ena örat och nästan kategoriskt hålla sig ifrån alla pensionatets arbetssysslor som istället oundvikligen landade hos den virriga hustrun Tina. Den sneda arbetsfördelningen till trots så var en åskådarplats vid boulebanan det givna främsta lokala nöjet strax före skymningen.

Vår taktik för att hålla nere de horribla matkostnaderna var fortfarande att laga minst ett mål mat om dagen på egen hand. Denna kväll kändes det extra speciellt för mig vilket berodde på att första riktiga arbetsgivaren har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag tillbringade 6,5 ofta turbulenta, men alltid underhållande och lärorika, år på Findus och när jag hittade Findus fiskpinnar i den lilla lokala matbutikens frysdisk på Bora Bora ett par dagar tidigare hade jag gett ifrån mig ett riktigt glädjetjut. Riktigt snyggt av Findus Frankrike att lyckas få spridning av varumärket hela vägen hit och flashbacks ifrån ett besök i Findus fiskpinnefabrik i Boulogne många år tidigare kom som ett brev på posten. Kvällsmaten blev alltså en smak av hemma mycket långt borta - ett alldeles fantastiskt sätt att avsluta dagen på!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign