Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 Mars
2014-03-29 (21:12)

Det fanns inte i min tankevärld att vår båtutflykt skulle kunna tänkas vara inställd. Regnet hade upphört under natten och någon slags växlande molnighet rådde. Visst noterade jag att det blåste lite mer än vanligt när jag skyndade på stegen bort mot butiken med wifi för att hinna posta mina dagboksinlägg innan vi skulle bli upphämtade men så farligt var det ju ändå inte? Jag stressade snabbt tillbaka så fort mina senaste alster var publicerade och självklart kändes det lite som en örfil när jag direkt vid återkomsten fick höra att båtturen med snorkling ställts in på grund av vädret. Här befann vi oss i det luxuösa paradiset känt för sitt fantastiska vatten sedan flera dagar tillbaka och vi hade inte lyckats se mer av vare sig ön eller den lagun som omsluter Bora Bora än en skitig ungkarlslya och ett julpyntat kök, ett regnskydd i Vaitapes hamn, den lilla udde vi bosatt oss på samt en kortare promenadsträcka till affären. Imorgon skulle vi dessutom vidare. Man skulle kunna gråta för mindre.

Man kan lägga sig ner och dö eller också ta sitt öde i egna händer. Eftersom det var uppehåll men vinden ansågs för farlig för vattenaktiviteter av utrustningsuthyrarna var vi förvisade till att uppehålla oss på ön. Det var inte särskilt svårt att övertala Elin om att vi skulle hyra cyklar och bege oss till Vaitape - vi hade trots allt vettiga ärenden där som att ta ut pengar, kontrollera morgondagens båttid samt reka en natts boende för vår korta återkomst till ön. Bara tanken på att komma någonstans och se någonting annat än vår udde var befriande.

Vädret var faktiskt riktigt hyggligt när vi cyklade iväg. Ganska snart kom vi till en bildskön bukt där det blev ett kortare fotostopp innan vi trampade på i ungefär en mil in till Bora Boras huvudort Vaitape. De två första försöken att få ut pengar i bankomater misslyckades och vi svängde därför in på turistbyrån för att fråga om råd. Kvinnan bakom disken pratade god engelska och kunde ge oss lugnande besked på bankomatfronten; det fanns tydligen en mer pålitlig maskin en bit bort. Däremot lyckades hon stressa upp oss rejält beträffande morgondagens båttur som hon påstod var fullbokad och dessutom avgick med studentförtur efter att kidsen tillbringat helgen hemma hos föräldrarna på Bora Bora. Vi kunde ställa oss på standby ifrån lunchtid under morgondagen men det var definitivt inte garanterat att vi skulle komma med.

Inte mycket medvind i det vi sysslade med för tillfället! Vi kunde inte ens hitta ett öppet matställe. Snart skulle det dock ljusna på ett par fronter och det började med att jag lyckades få den sista sedelautomaten längst bort i byn att hosta ut nya fräscha stålars. Nu skulle vi åtminstone kunna betala för vårt boende samt en eventuell extranatt på Bora Bora ifall vi blev strandade.

Kvinnan på turistbyrån hade gett en vägbeskrivning till ett pensionat i Vaitape som vi bestämde oss för att kolla upp. Dels behövde vi boka en natt om en vecka innan flyget gick tillbaka till Tahiti och dels behövdes en backup ifall vi inte skulle få plats på båten under morgondagen. Trots en enkel beskrivning hade vi svårt med att hitta rätt och Elin frågade en man med en kaffekokare under armen om han visste råd. Kaffekokarmannen blev en riktig hjälte! Han kunde både beskriva vägen till en öppen restaurang samt tipsa om ett bra billigt boende alldeles nära; Sunset Hill Lodge. Alla alarmklockor gick igång samtidigt! Det svenska paret vi träffat på Moorea hade kallat Gerard som driver Sunset Hill Lodge för en frälsare och på något vis hade det varit givet att vi skulle stöta på honom förr eller senare.

Den sympatiske Gerard var hemma och gav oss på studs 30 procents rabatt på ett studiorum så att vi kom ner i samma prisklass som på vårt pensionat. Dessutom lovade han att hämta upp oss vid båten nästa helg samt fungera som backup under morgondagen om vi inte kom med båten. Med ens kändes allting mycket lättare. Det är när en vettig plan B saknas som jag ibland kan tappa det annars ständiga lugnet men saker brukar ju alltid lösa sig.

Glatt uppsluppna unnade vi oss det första riktiga restaurangbesöket sedan Påskön. Ställena vi ätit ute på under under de snart två veckorna i Franska Polynesien hade varit enkla matvagnar, barer eller syltor. Nu skulle det äntligen bli riktigt käk även om en huvudrätt plus dryck gick loss på mer än en halv I-lands-dagsbudget. Valet föll på jätteräkor i currysås som smakade alldeles förträffligt. Vi satt på en uteservering som var en uppspikad träaltan ut över det turkosa havet med utsikt mot några öar och ett stort kryssningsfartyg och alla motgångar som tyngt oss bara en timme tidigare kändes nu obetydliga.

Lagom tills att vi ätit färdigt började de mörka molnen åter torna upp sig på himlen. Vi tog skydd för hällregnet som strax vräkte ner över ön (omkastningarna i vädret här är lika snabba som Usain Bolt) inne i restaurangen och hoppades på att molnen skulle dra förbi tämligen omgående. Så blev det naturligtvis inte alls. Utanför restaurangen kunde man gå en bit under tak för att spana bort mot horisonten och på så vis uppdatera sina meteorologiska prognoser. Detta gjorde jag ungefär var femte minut och det var inte särskilt ofta jag kunde ana någon ljusning på himlen. I ett rum med ingång under taket hade representanter för det annars tämligen anonyma gröna partiet sökt skydd för regnet. De stolta grönklädda valarbetarna höll uppe modet genom att spreja nya hemmagjorda politiska skyltar och tyckte jag var en mycket lustig figur som både bekymrade mig så mycket över vädret och dessutom ville ta en bild av dem.

Till sist började det nästan bli pinsamt att sitta kvar i baren på restaurangen som egentligen hade stängt för siesta för länge sedan och när vi anade att regnet tycktes lätta skyndade vi oss iväg bara för att fem minuter senare upptäcka ett mycket mörkt moln som närmade sig med oroväckande hastighet. Vi tog nytt skydd under ett tak i tjugo minuter och satsade sedan på en cykelfärd hemåt som överraskande nog var helt befriad från regn. Innan vi lämnade tillbaka cyklarna passade vi på att sticka iväg till affären för att handla. Valet föll även denna kväll på paj eftersom vi hittade en fryst förpackning med minipajer där återstående pajer kunde medtagas som nödmat under morgondagen. Vi hade lärt oss läxan - var aldrig i rörelse i Franska Polynesien på en söndag utan medhavt käk!

Kvällen tillbringades som alltid på pensionatet. Tjecken hade flugit till Tahiti på eftermiddagen så det sällskap som återstod var det trevliga tysk/franska paret. De skulle också resa vidare under morgondagen och var lika oroliga som vi över hur det skulle fungera med transporten med tanke på hur virrig Tina var. Ena sekunden utlovade hon skjuts bara för att en stund senare berätta att hon skulle resa iväg med flyg till en annan ö tidigt på morgonen. Man kunde ju verkligen fråga sig vem som då skulle skjutsa och våra erfarenheter var ju inte direkt att hon infann sig när hon skulle. Taktiken blev att sikta på mycket tidig avfärd så att man hann med att fixa en nödlösning om Tina skulle råka vara spårlöst försvunnen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign