Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 Mars
2014-03-31 (21:54)

Elin hade avtalat med Tina om att vi skulle få skjuts redan 09:30 så att Tina skulle hinna med sitt flyg. Vårt resonemang gick ut på att det inte skulle skada att vara vid båten lite tidigare för att börja jaga efter biljetter även om kvinnan på turistbyrån sagt att biljettkassan först skulle öppna vid lunchtid inför båtavgången kl 14:00. Dessutom litade vi inte på Tina och blotta tanken på att hon skulle försöka lyckas be någon annan att skjutsa oss utan att glömma bort saken inom fem minuter skulle kunna förvandla vilken coollugn person som helst från en filbunke till ett nervvrak.

Eftersom vårt rum inte var särskilt stort och Elin är en (långsam) ompackare av rang gjorde vi upp om en turordning där hon fick inleda med packandet under morgonen medan jag gick och nätsurfade. Därefter såg vi till att fixa med en växling så att även jag skulle kunna vara färdig att åka i tid. Regnet övergick från lätt duggande till ösregn precis i växlingsögonblicket (nyckelöverlämningen) och det såg inte direkt ut att röra sig om en tillfällig skur. Under tiden som jag packade kollade Elin mailen för att säkerställa att boendet på nästa ö fått meddelandet om att vi inte var säkra på att komma med båten. Inte nog med att vi kunde få svårt med att få biljetter, det tycktes dessutom kunna bli ett sådant oväder under dagen att man inte ens kunde vara säker på att båten skulle avgå.

Självklart fanns det ingen som helst anledning att bli överraskad när Tina, trots att hon legat på om saken bara någon timme tidigare, helt glömde bort tiden och vi fick påminna henne. Det var trots allt för hennes skull i som vi skulle åka så tidigt och hon organiserade plötsligen snabbt med att städerskan fick köra oss till Vaitape och det regnskydd nere i hamnen som vi lärt känna alldeles för väl under en kväll en knapp vecka tidigare.

Vi hade uppåt fyra timmar att slå ihjäl under regnskyddet och kunde lätt skräckslagna konstatera att styrkan i ovädret bara blev värre och värre. Trots att regnskyddet är en rätt stor konstruktion hade det svårt att tackla regn direkt från sidan i de vansinniga regnbyarna och man fick finna sig i att bli lite blöt under tiden som timmarna av väntan gick.

Biljettluckan rapporterades nu inte öppna förrän kl 13:00 och fram tills dess var vi utelämnade till att njuta av de medhavda minipajerna samt av vårt sällskap under taket vilket under merparten av tiden bestod av en person - den mer än lovligt originella halvgalna tysken Bronco. Halva året tillbringar denne Robinson Crusoe wannabe som tomat- och paprikaodlare hemma i Regensburg där han också driver en egen firma i byggbranschen. Under andra hälften av året reser han runt i Söderhavet för sina insparade pengar. Den här säsongen hade han lyckats med bedriften att bygga en trädkoja på Tongaöarna som han sedan övernattat i under femtio dagar. Nu satt han och väntade på båten ut till flygplatsen eftersom han skulle hälsa på en bekant i två veckor på ön Maupiti. De två nätterna på Bora Bora hade inte levt upp till förväntningarna. Första natten hade han försökt sova under vindskyddet och blivit utsatt för ett par stöldförsök och andra natten hade han sovit i sin hängmatta i en av träbodarna i hamnen som var alldeles fylld av råttor.

Strax efter lunch lugnade sig vädret något och vi började få sällskap av fler resenärer som skulle åka med samma flyg som Bronco till Maupiti. En kvinna från Kalifornien som uppenbarligen levt i en väldigt snäv liten bubbla under hela sitt liv frågade om vilken resort vi bott på och verkade tycka det var exotiskt och utmanande med att bo på pensionat. Lyckligtvis hann hon aldrig fråga Bronco (som ju övernattat i råttstugan nere i hamnen) innan han började vifta med lite väl stora rörelser med sin gigantiska machete som han påstod var en kokosnötskniv. Kvinnan från Kalifornien blev likblek och höll på att svimma. Dessutom fick hon för sig att Bronco brukade använda kniven i självförsvar mot vilda djur och annan ondska och smög därefter runt under regnskyddet och viskade i folks öron om den jättekniv Bronco bar med sig utan att släppa honom ur sikte med blicken. Klart underhållande!

När biljettluckan öppnade var jag snabbt framme och hörde mig för om läget medan Elin vaktade väskorna. Något riktigt standby-system fanns tydligen inte men jag lyckades uppfinna ett genom att få kvinnan i luckan till att skriva ner våra namn på en pappersbit. Kanske kunde det vara värt något?

Det tysk/franska paret dök upp i samma bil som vi anlänt med och började göra sig redo för att flyga med Bronco till Maupiti. Åter var det städerskan som körde och även denna gång satt Tina (som vid det här laget borde suttit på ett flyg) i passagerarsätet. Tydligen hade hon nya planer och skulle nu åka samma båt som oss fast fortsätta till nästa ö. Elin fick uppdraget att underhålla de nytillkomna regnskyddsgästerna samtidigt som jag åter kollade läget i biljettluckan. Denna gång fick vi klartecken att hänga med och jag löste snabbt två returbiljetter och kunde återvända med en positiv överraskning. Vi tog ett snabbt farväl av våra pensionatskamrater och släpade bort ryggsäckarna mot båten.

En intressant notering var att nästan alla studenter, som skulle till båtens slutstation Raitea för den kommande veckans studier, hade med sig varsin stor kudde. Vi kunde ana oss till taktiken. Vid kraftig sjögång, vilket det nu skulle bli frågan om, är det ganska smart att försöka vaggas till sömn och undvika illamående. Båten var inte ens fylld till en tredjedel och man kunde verkligen fråga sig varför biljettfrågan varit ett så stort bekymmer. Självklart var inte Tina ombord. Under sina minuter på kajen hade hon säkert hunnit glömma bort att hon skulle ut och resa.

Den lilla båten Maupiti Express (som för övrigt inte längre går till ön Maupiti trots namnet) hade knappt hunnit lämna kajen innan det som väntat började gunga betänkligt. De allra värsta vågorna kom när vi skulle ut genom hålet i korallrevet som omgärdar Bora Bora. Det var ren bergochdalbane-klass på framfarten över de höga vågorna och dessutom en tryckande värme i "salongen" dit vi passagerare förvisats.

Jag brukar inte ha problem med åksjuka men under förutsättningar likt dessa skulle nog nästan ingen kunna resa oberörd och inte blev det bättre av att en av tjejerna i ett säte snett framför började kräkas efter att vi varit utelämnade åt de nyckfulla vågorna i en halvtimme. När jag bytte plats och fick lite vinddrag på mig förbättrades dock situationen avsevärt och ännu bättre blev det när vi kom in i lä ifrån vågarna eftersom vi nått fram till ön Tahaa som var vår slutdestination. Den sista biten av lugn innanför korallrevet som omgärdar de två systeröarna Tahaa och Raitea blev faktiskt en riktigt trivsam båttur efter det gungkaos som varit ute på sjön och dessutom slutade Elin prata vilket hon hade gjort nästan oavbrutet av ren nervositet sedan vi lämnade Bora Bora. Så hade man upplevt sin första men knappast sista rejäla sjögång under resan i Söderhavet...

Vi hade förväntat oss att bli upphämtade av den äldre mannen Leo som var vår värd på Tahaa och blev därför något konfunderade när en yngre kille i biker-utstyrsel ropade in oss på kajen. Skjutsen med bil gick upp över ett av de små lummiga bergen på ön och därefter släpptes vi av vid anläggningen Hibiscus som ligger i en idyllisk vik och gör anspråk på att vara en yacht club vilket nog egentligen är att slira ganska rejält på verkligheten.

Vid Hibiscus togs vi emot av den ålderstigna och osannolikt långsamma charmören Leo som var ytterst noga med att kindpussa Elin och poängtera att kvällsmaten serverades klockan 19:00. Det var otroligt tydligt att rutinerna här var till att ta på allvar vilket vi fnissade lite åt samtidigt som den bungalow vi hyrt i en vecka efter att ha fått en bra deal med Leo via mail inspekterades. Detta var tveklöst ett av resans mer luxuösa boenden även om vi skrämdes något av den sannolika rikliga förekomsten av mygg. Bungalowen var nämligen belägen djupt inne i en frodig tropisk trädgård fylld med spännande fruktträd som mango och papaya.

Vi gick ner till restaurangen en stund före kvällsmaten och fick koden till nätet. Samtidigt som vi uppdaterade oss på det senaste som hänt i världen inspekterades taket där det hängde massvis med sjöfarts- och nationsflaggor och skrattade lite åt Leos arbetsplats som svällt ut över ett par av middagsborden med staplar av gammaldags kontorsbråte, kalendrar, häftapparater och pennor för tre hela skolklasser.

Som gäster fanns två andra sällskap och Elin hamnade i samtal med ett franskt par som visade henne vilka sidor på nätet som var bäst för väderprognoser i Franska Polynesien. Det såg faktiskt riktigt lovande ut inför veckan vilket vi verkligen förtjänade! Det franska paret gav oss också förklaringen till det oväder som varit. Uppenbarligen hade vi åkt på kvarlevorna ifrån en cyklon som legat över Nya Kaledonien. Inte undra på att det varit tropiskt oväder de sista dagarna och tuff sjögång för att ta sig hit med båten!

Kvällsmaten var en överdådig trerättersmeny långt över normal backpackerstandard med en god sallad till förrätt, tonfisk som huvudrätt och en fruktkaka till efterrätt. Till maten berättade det franska paret om sina äventyr med fraktbåten Anui till Marquesasöarna i Franska Polynesien som vi hade spanat en del på men inte kunnat matcha mot vår kalender. Det lät otroligt häftigt och mina framtida tankar om äventyr under resan på fraktbåt fick ytterligare liv.

Att detta var en plats där vi skulle trivas en bit bortom de normala turiststråken stod samtidigt klart. Det fanns cyklar, kajaker, utflykter och fint badvatten att fördriva dagarna med och miljön var idyllisk och rofylld. Eftersom det dessutom fanns myggnät på rummet borde vi kunna överleva nätterna. Tahaa skulle bli bra, det kände jag på mig.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign