Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Mars
2014-04-04 (09:11)

Dagen inleddes med en frukost på Hibiscus restaurang vilken bestod av en massa färsk frukt som mango, ananas och papaya samt baguette med marmelad och kaffe. Frukosten var visserligen god och fräsch men kändes något överprisad och vi bestämde oss för att hädanefter förse oss själva med frukosten som inte ingick i boendet. Förmiddagen tillbringades därefter på trädäcket ut mot viken med slappande, bad, internetsurf och dagboksskrivande. Vädret hade, precis som prognoserna angett, börjat bli allt bättre och kanske var det en gång för alla slut på de tropiska regnstormarna?

Det erbjöds cykeluthyrning på Hibiscus till ett rimligt pris vilket vi tyckte kunde vara ett smart sätt att lära känna omgivningarna på. Först tog vi den korta sträckan till slutet av udden på vår sida av viken samt handlade på oss varsin lunchbaguette i matbutiken som låg längs den vägen. Så snart lunchen var avklarad hoppade vi sedan på cyklarna igen med ambitionen att ta oss till den andra sidan av viken där det skulle finnas en enklare strand.

Vi hade upplevt framförallt Moorea som en väldigt grön och lummig ö men Tahaa tog den beskrivningen till en ny nivå. Frodigt var bara förnamnet och tropisk regnskog var egentligen en mer rättvisande beskrivning. Skönt nog var det alldeles platt längs med kusten och istället för ansträngande backar i eftermiddagshettan kunde vi koncentrera oss fullt ut på omgivningarna och väldigt snart kändes det som att vi hade hälsat på den stora merparten av öns befolkning på 4400 personer längs med vägen. Den påfallande öppenheten och nyfikenheten var nämligen ett av de första slående intrycken - Tahaa är inte alls lika sönderturistat som de andra öarna vi besökt i Franska Polynesien och det spelade ingen roll om det var busschauffören, kvinnor som vandrade med sina barn utmed vägen eller män som arbetade i sin trädgård - alla vinkade och ropade Iaorana!(Hej!) till oss.

Det växte mycket vackra blommor längs med vägkanten, både vilt och i planterade häckar men den verkliga sensationen för vår del var när vi hittade ananasplantor. Jag har garanterat inte lagt många minuter i livet på att fundera på hur ananas växer men hade nog föreställt mig ett träd av något slag. Istället är de som en blomma i mitten av en planta och har i princip markkontakt. Alltid lär man sig något nytt!

Viken visade sig vara både djupare och krokigare än vi hade föreställt oss och cykelturen blev därmed mycket längre än vad som var tänkt på förhand. Lyckligtvis fanns det mycket att titta på längs vägen och roligast var nog krabborna i alla möjliga storlekar som levde i hålor längs med vägen och alltid fick oerhört bråttom att gömma sig när vi kom cyklande. Vid ett tillfälle skulle jag retas med en av de större krabborna som virrat sig ut på vägen och satte av i ilfart mot den. Skrattar bäst som skattar sist! En annan krabba som jag inte sett blev nog också skrämd av mig men eftersom allt gick så fort råkade den sätta av på fel håll rakt mot mig ute på vägen som om den skulle försvara sin polare genom att attackera mig. Jag blev livrädd när något okänt for ut mot cykeln längs marken och lyfte instinktivt och räddhågset på benen vilket uppenbarligen var så kul att Elin kunde skratta åt saken under resten av dagen. Själv kunde jag plita ner "skrämd av en krabba" i meritförteckningen. Någon ska ju bli det också?

Någon riktigt bra strand hittade vi aldrig men det gick ändå bra att bada på andra sidan viken. Eftersom det varit en längre cykelväg än planerat var vi modiga nog att ta genvägen tillbaka över en smal cementbro med diverse förbudsskyltar men för säkerhets skull ledde vi cyklarna över densamma. Halvvägs över fick vi möte av en kvinna på moped med en unge utan hjälm eller skydd som också balanserade ombord på fordonet. Så mycket för det förbudet och säkerhetstänket.

Gårdagens överdådiga trerättersmeny hade känts väl lyxig och dyr och därför hade vi försökt kommunicera att vi endast önskade äta en huvudrätt till kvällsmat men under dagen hade det sömniga Hibiscus förvandlats till något som faktiskt kunde påminna om en yacht club eftersom två båtar lagt till i viken utanför och nu krävde dessa vräkiga amerikanska sällskap mat. Lösningen man filat samman var att erbjuda jänkarna buffé och vi hade då inget annat val än att äta ännu mer och ännu dyrare tillsammans med dem.

Buffén bestod naturligtvis huvudsakligen av lokala fiskrätter i olika former men även av sallad och kyckling. För att få till ett utbud som tillochmed skulle få amerikanerna tysta verkade alla människor längs gatan ha involverats i projektet och det bars in mat på plåtfat i enorma mängder. Jag fokuserade på en smaskig rå tonfisk i citronsås, tillagad tonfisk och den lokala specialfisken mahi-mahi. Det blev ett par ordentliga lass med mat och därtill en ny sorts fruktkaka till efterrätt.

Under kvällen fick jag också prova på att vara en stor idol eftersom en liten grabb (ett barnbarn till Leo) i treårsåldern som klätt sig i en blå Spindelmannen t-shirt och rutiga shorts (vilket matchade mina shorts och min Superman t-shirt) fick för sig att jag ville se precis alla hans leksaker och leka med honom. Vi hanterade allt ifrån hjälmar och svärd till verktyg och en stor plastfyr. Tur att man har barnasinnet kvar så att det räcker och blir över eftersom jag ibland hade svårt med att hinna med maten på grund av allt busande. Dessutom var det skönt att fokusera på något annat än de högröstade amerikanerna som trodde sig äga världen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign