Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 Mars
2014-04-05 (04:05)

Om man har ätit torra baguetter till varje frukost under två veckor i sträck och som nu, när inget annat matalternativ egentligen erbjöds till vare sig frukost eller lunch, tvingas tugga på eländet två gånger om dagen är det nog lätt hänt att man, likt jag, börjar förbanna Frankrike i allmänhet och den matkultur grodätarna spritt till sin forna koloni Franska Polynesien i synnerhet. Det kändes som att varje tugga under varje måltid bara svällde i munnen och fastän försöken att variera påläggen innefattade såväl brieost som marmelad och nutella kunde jag under morgnar likt denna höra mig själv svära över den franska matkulturen. Inte blev det ett dugg bättre av att myggen älskade att lurpassa på svenskarna vid deras farstutrappa till frukosten och att bedjande halvtama katter försökte klättra upp i våra knän för att tigga en bit mat samtidigt som hönsen blev väl närgångna i hopp om att komma över en bit baguette att picka på. Jag hade helt enkelt inte bett om ett zoo till frukost - det bara fick man på köpet på Tahaa.

Fortfarande dominerade molnen på himlen men sprickorna i det molntäcke, som tidigare i veckan bara varit en grå sörja, blev allt fler och vi hade ännu inte tvingats genomlida en endaste regnskur på ön. Vattnet i viken var fortfarande lite grumligt i den senaste veckans oväders fotspår men nu var det tillräckligt klart för att bjuda in till regelbundna bad för att svalka sig i hettan. Jag såg dagen som en ypperlig chans att jobba ikapp mig ytterligare någon dag i dagboken och satte upp ambitionen att bara ligga två veckor efter med skrivandet tills dess att Matilda skulle anlända med flyget till Cooköarna ungefär en vecka senare.

Det absolut härligaste med Tahaa var att tiden stod helt stilla. Man kan helt enkelt inte stressa på en plats där turister normalt sett tar två övernattningar och ändå hinner med öns viktigaste sevärdheter om man själv har en hel vecka på sig till att utforska ön. Detta var precis vad vi hade sökt - en inbromsning i tiden efter ett tungt batteri med sydamerikanska upplevelser som fortfarande inte sorterats in i rätt fack i hjärnbalken.

Efter att en hel förmiddag hade förflutit utan att något uppseendeväckande egentligen hänt på Hibiscus restaurangveranda verkade det nästan som att personalen på stället, som mer eller mindre tycktes bestå av alla människor längs gatan plus de släktingar till Leo som inte lämnat ön, började oroa sig för att vi hade tråkigt. Man skickade fram släktens mest affärsdrivna kvinna (mamman till lillgrabben som valt ut mig som sin stora idol) till att försöka sälja på oss upplevelser och lyckades åtminstone övertala oss till ett köpa en heldagsutflykt till nästa morgon som vi egentligen tänkt ta några dagar senare då vädret enligt prognoserna utlovades bli ännu bättre. Argumentet som bet var att man då hade andra turister bokade och att turen därmed med säkerhet skulle bli av, annars fanns alltid risken att det bara skulle bli vi två vilket det inte fanns någon ekonomi i.

Ett tag trodde vi att det var denna kvinna som var den dotter till Leo som en gång blivit utsedd till Miss Tahiti vilket ett gulnat gammalt diplom i restaurangen vittnade om men det visade sig att skönheten var utflyttad liksom flera andra barn. Charmören Leo var tydligen inne på sin tredje fru nu och hade barn med dem alla - inte undra på att släkten var stor och svår att hålla reda på.

Även eftermiddagen passerade förbi utan att något annat noterbart inträffade. Det var det gamla vanliga mantrat som gällde; värme, bad och dagbok. Varken mer eller mindre.

Vägen utanför Hibiscus är så sällan trafikerad att traktens hundar gjort den till sin viloplats. Några av dem är vilda strövare och andra har ägare, likt Bob och Cristal som är den 77-årige Leos egna två kelgrisar vars liv på Tahaa förmodligen är bland de mest idylliska ett djur på denna planet kan få uppleva. Ibland ledsagade hundarna oss till vår bungalow djupt inne i den lummiga trädgården men oftast låg de bara ute på vägens asfalt och slappade.

Till kvällen hade vi slutligen lyckats avstyra den överdrivna menyn och blev endast serverade huvudrätt. Nu var detta ändå inte ett "bara", Leos tredje fru är en alldeles utmärkt kock och det lass med sallad som nog annars blivit till vår förrätt tycktes istället dyka upp på tallriken tillsammans med huvudrätten. Hon var väl rädd för att vi skulle svälta? Det kändes lite märkligt att vara helt ensamma gäster på stället efter att alla andra besökare hade åkt. Under gårdagskvällen hade restaurangen varit fylld av ätande gäster och serverande personal men nu återstod bara vi. Inte för att man saknade de skrävlande amerikanerna men lite annat liv och några andra människor att skvallra om eller med hade ju inte direkt skadat.

Till natten hade jag äntligen fått en fläkt installerad till min etage i vår bungalow och kunde för första natten på Tahaa lägga huvudet mot kudden utan att bada i svett. Myggnätet fladdrade mot kroppen av fläkten som stod på max men det kunde vara värt att bli lite kittlad istället för att gå under i en svettpöl. Någon uppoffring för att få tillbringa tid på en slapp paradisö kan man trots allt stå ut med...

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign