Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-12 (02:42)
Vädret denna morgon tycktes tillåta en längre kajakutflykt precis som planerat och efter baguettefrukosten bredde vi ytterligare varsin baguette som packades ner i en plastpåse tillsammans med en sarong och en bok. Någon kamera vågade jag inte ta med, visserligen hade vi testat kajakernas sjöduglighet men helt säker på att inte tippa i kunde man ändå inte känna sig.
Det gick en aning större vågor än under gårdagen och dessutom fick man arbeta sig framåt motströms så det var långtifrån en walk in the park att ta sig framåt, så även inne i viken. Än värre blev det såklart när man kom ut på öppet vatten i den omslutande lagunen och vågorna blev ett litet snäpp högre. Ett irriterande fenomen uppstod i form av att kajakerna dessutom tog in en liten skopa vatten för varje större våg som slog in mot farkosterna och man tvingades till täta uppehåll för att ösa med händer och paddel för att den medhavda plastpåsen med mat inte skulle behöva börja bada. Varje gång man stannade till på detta vis för att ösa vatten började kajaken driva tillbaka in mot land och ett tag kändes det oerhört tröstlöst att det liksom hela tiden var två steg fram och ett steg tillbaka.
Ett annat klassiskt fenomen är att ögat lätt lurar en till att ett föremål på avstånd befinner sig närmare än vad det i själva verket är bara för att man råkar kunna se det. Leo hade rekommenderat den vänstra av de två öarna i lagunens ytterkant och även om vi kunde se den lilla ön med namnet Motu Ceran med sina stränder och kokosnötspalmer redan när vi paddlade ut ur viken tycktes den aldrig vilja komma närmare hur mycket man än paddlade. Det enda sättet att övertyga sig om att vi verkligen rörde oss framåt mot Motu Ceran till vänster om den något större och bebodda ön Motu Atger till höger var att vända sig om och se hur husen och träden på Tahaa blev mindre och mindre.
Att slutligen anlända till utflyksdestinationen var således en befriande belöning men vi behövde verkligen inte känna oss besvikna på platsen. Motu Ceran var obebodd men besöktes uppenbarligen regelbundet av folk och denna dag fick vi dela den med en lokal familj som åkt över i båt för att äta picknick och fiska. När jag drog upp min kajak på stranden hälsade de glatt men i övrigt höll de väldigt låg profil och det kändes som att vi hade ön för oss själva.
Självklart inledde jag direkt med ett svalkande dopp efter den oväntat ansträngande paddlingen innan jag bredde ut min sarong i skuggan under ett träd som inte var en kokospalm. Där lade jag mig sedan för att läsa i en ganska tråkig bok tills dess att jag somnade för att ungefär en halvtimme senare väckas av en rejäl duns ifrån en kokosnöt som slog i marken ett femtontal meter bort. Elin var just då ute och badade och hade inte hört smällen men mamman i picknick-familjen ropade att jag inte skulle vara orolig och försökte lugna mig med frasen "it was just another coconut"! Orolig var precis vad jag ändå blev - en sämre vald skuggplats och min skalle skulle ha varit spräckt! När jag lite mer kritiskt började granska viloplatsen där jag höll till upptäckte jag också att det barrliknande trädet vars skugga jag gömde mig i visserligen aldrig skulle kunna hota mig men högt ovanför det dolde sig en riktigt hög böjd kokospalm med massor av kanonkulor som skulle kunna falla ner på den sovande svensken vilken sekund som helst. Jag fick riktigt bråttom med att flytta undan sarongen till en säkrare viloplats och tog sedan ett svalkande dopp för att kyla ner mina uppjagade nerver.
Dagen förflöt i ett mycket stilla mak. Jag sov och läste i min händelselösa svårskrivna bok och Elin bröt av någon av sina lässtunder med att testa sin medsläpade snorklingsutrustning för att kolla in några koraller samt lite småfisk i närheten. Vid något tillfälle lade en annan mindre båt till vid ön men i övrigt hände verkligen ingenting.
När vi kände att krafterna fanns där för en återresa sköt vi sammanbitet ut kanoterna i havet och förberedde oss på ett nytt kämpigt pass. Så blev det dock inte alls. Vågorna hade planat ut och man gled med riktigt skönt medströms utan behov av pauser för att ösa ut vatten ur farkosten. Hemfärden kan knappt ha tagit halva tiden jämfört med utfärden och jag kände mig nästan snöpligt pigg när kajakerna skulle dras upp på Hibiscus brygga.
Det hade anlänt lite nya gäster till Hibiscus under dagen, bland annat ett yngre, ganska lågmält, franskt bröllopspar på smekmånadsresa men det kändes ändå skönt att inte vara helt ensamma gäster på stället. Till kvällsmat serverades en av mina absoluta favoriter - jätteräkor i kokosmjölksås smaksatt med gul curry och jag njöt av varje tugga och nynnade muntert med till både den polynesiska skivan och julmusiken. Vägen till mannens hjärta går definitivt via magen och Leos fru tillhör de där kvinnorna som verkligen vet vad de sysslar med i köket.
Även om hemfärden i kajakerna inte varit särskilt ansträngande satt dagens utflykt i kroppen och för en gångs skull behövde vi inte bli utkörda ifrån restaurangen mitt i vårt kvällsssurfande av en trött Leo, vi gav helt enkelt upp slaget först!
<- Tillbaka
