Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

22 Mars
2014-04-12 (20:07)

När vi anlänt till Tahaa tidigare i veckan var det absolut största spörsmålet hur vi skulle lyckas slå ihjäl en hel vecka på en ö som det fåtal turister som överhuvdtaget hittar till den bortglömda skatten lägger två, max tre, dagar på att utforska. Från och till hade också personalen på Hibiscus verkat lite oroliga för att vi skulle bli uttråkade men så kände de ju inte heller till vår bakgrund. Jag hade varit ute och rest i mer än ett halvår och under nästan hela tiden haft ett så galet späckat program att det nästan var nödvändigt med en inbromsning och i Elins fall hade hon varit ute i två månader och ville väldigt gärna avsluta sin långa semester med några dagars ostressat solande och badande innan vardagen i Sverige skulle ta vid.

En utav de aktiviteter som personalen absolut tyckte att vi skulle ta oss för var att låna Leos bil i några timmar och ratta runt en vända på ön. Tydligen skulle Leo ha offererat oss ett specialpris i mailkorrespondensen innan vi anlände (vilket vi helt missat) och de kunde inte begripa varför vi inte nyttjade detta erbjudande. Sagt och gjort, en liten bilutflykt kan ju aldrig skada även om de sevärdheter som verkligen ansågs värda att besöka på ön redan var avbockade.

Elin hade fått blodad tand av att köra bil i Argentina och när hon räckte upp handen och erbjöd sig köra Leos koloss till bil tvekade jag inte en sekund utan dumpade över föraransvaret på min reskamrat. Vår avsikt var att köra runt merparten av ön utan att ha ambitionen att täcka upp vartenda hörn av Tahaa och vi inledde med att förflytta oss åt nordost ut mot kusten där vi gjorde ett första stopp för att fotografera ön vi paddlat ut till föregående dag.

Strax därefter kom vi till ett område på ön som heter Faaaha. Tre stycken vokaler i följd av samma sort bär respekt med sig men är ingen ovanlighet i Franska Polynesien och under vistelsen på Tahaa hade vi lärt oss att de alla uttalas och rätt sätt att benämna området är således Faa-a-aaha om man försöker sig på att skriva ut härligheten.

I detta område i öster råkade vi få syn på en gammal välbekant skylt till vaniljfarmen som vi hade besökt några dagar tidigare och beslutade oss för att göra ett återbesök eftersom Elin såg chansen att köpa på sig några ätbara sista-minuten-souvenirer att ge bort som folk faktiskt skulle kunna ha riktig användning utav. Vi möttes upp av en ståtlig välgödd herre som visade sig vara av danskt ursprung. Denne gentleman hade inte varit på plats vid förra besöket men visade sig vara den verkliga personen bakom vaniljodlingen. På en direkt fråga om hur han hamnat här berättade dansken att han valt att pensionera sig i paradiset efter en mångårig tjänstgöring inom främlingslegionen vilket i sanning får sägas vara en intressant bakgrund.

Östkusten lämnades bakom oss och vi hamnade längst uppe i norr där den största orten på Tahaa med polishus, postkontor och bank ligger. Att överhuvudtaget kalla stället för en tätort vore att överdriva vilket också ett besök i byns affär avslöjade. Den butik som ligger på gångavstånd ifrån Hibiscus är tillochmed större! Hoppet om att vi eventuellt skulle kunna köpa på oss någon vettig mat i byn gick därmed förlorat och någon restaurang eller matservering syntes inte heller till.

Längst upp i nordväst stannade vi till vid en annan pärlfarm än den vi besökt på vår dagstur några dagar tidigare men eftersom de inte hade någon engelskspråkig guide beredd att ta sig an oss inom överskådlig framtid rörde vi oss snart vidare efter ett par snabba foton och stannade sedan bilen endast en gång till uppe i nordväst för att knäppa bilder på Bora Bora som ståtligt tornade upp sig vid horisonten.

Efter att ha cirkulerat runt hela norra delen av Tahaa bestämde vi oss för att gena rakt över ön tillbaka och kom då att passera den utsiktsplats över vår vik som vi stannat vid för att ta foton några dagar tidigare. Eftersom vädret nu var bättre än senast gjordes ett nytt stopp så att utsiktsbilderna skulle innehålla en något blåare himmel innan bilen rullades ner i vår vik (Haamene).

Längst in i Haamene-viken finns en liten ort med ett par affärer och den enda restaurangen, Hibiscus undantaget, vi överhuvudtaget sett på ön. Sista chansen att få någonting annat än baguette till lunch således och lyckligtvis hade kinesen som stolt drev sin föga avancerade restaurang "Mac China" just öppnat för dagen. Efter kinesens försäkran om att en portion av den lokala polynesiska favoriten Chow Mein skulle vara tillräckligt för att göda oss båda nöjde vi oss med en portion och två uppsättningar av tallrikar och bestick. Han hade naturligtvis rätt. Vi mäktade inte ens med att äta upp hela portionen av nudlar, kyckling, räkor och grönsaker men var ändå mycket nöjda med att äntligen ha lyckats få till en beställning av denna omsusade polynesiska gatuköksrätt.

Tillbaka på Hibiscus försökte vi organisera morgondagens avfärd. Eftersom vi skulle resa på en söndag och vid det här laget hade lärt oss att absolut ingenting kan förväntas vara öppet på denna heliga dag i Franska Polynesien försökte vi få till en lunchservering på Hibiscus utan framgång. Att ändra på rutinerna och kräva in en lunch bara sådär (24 timmar i förväg) var tydligen ingenting man bara kunde göra utan att ställa till massor med oro och bekymmer.

Kvällsmaten bjöd på en rejäl överraskning. Till vår sista kvällsmeny hade vi kallt räknat med att bli serverade ännu en lokal fiskrätt men uppenbarligen hade Leos fru helt andra ambitioner och ut på tallrikarna kom istället vad som mer kändes som en traditionell svensk söndagsstek med sås och potatis. Det kändes snopet! Efter att ha ätit fiskrätter i världsklass under merparten av den senaste veckan förväntade man sig ett finalnummer i form av någon riktig lokal specialitet och fick istället nordeuropeisk mat. Konstigt!

Sällskapet till maten var det dock inget fel på. Lillgrabben som hade mig som sin stora idol var på plats igen och stimmade runt bland borden inne på restaurangen och den roliga detaljen var att killen var klädd i en Superman-tröja precis som hans idol (jag) varit tidigare i veckan. Tydligen hade hans arma moder inte haft något annat val än att köpa t-shirten under familjens utflykt till Raiatea tidigare i veckan och nu kunde lillgrabben med stolthet gå klädd i ett likadant plagg som idolen som dessutom åter tvingades beskåda hela kavalkaden av leksaker i väntan på att maten dukades fram och tillbaka. Trendsättare i Franska Polynesien alltså, inte illa!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign