Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

23 Mars
2014-04-13 (02:48)

Eftersom vår båt tillbaka till Bora Bora inte skulle gå förrän en bra bit in på eftermiddagen hade vi gott om tid till att njuta av faciliteterna på Hibiscus även under vår sista dag på Tahaa. Självklart blev det ett par sköna svalkande dopp i viken och jag fick även Elin till att fotografera mig när jag tog några svängar fram och tillbaka i en av kajakerna. Men som vanligt hände annars egentligen i princip ingenting. Jag jagade som vanligt med kameran efter de stora men snabba röda krabborna på träbryggan men tycktes alltid precis missa det perfekta fotot. Allting var helt enkelt precis som det alltid varit under vår tid på Tahaa.

En bit in på förmiddagen överraskades vi dock av att Leos fru ändå erbjöd sig att laga lunchmat åt oss vilket hade låtit som en omöjlighet när vi hörde oss för om möjligheten att få till stånd detta en dag tidigare. Hon nöjde sig inte heller med något lätt och snabbt utan istället fick vi riktigt läcker rå fisk i citronsås med sallad och ris, en verkligt smaskig lokal specialitet som vi haft förmånen att prova på Hibiscus vid det amerikanska buffébesöket tidigare i veckan. Om inte Leos fru agerat räddande ängel hade sannolikheten annars varit mördande stor för baguette till frukost, lunch och middag med den uppenbara risken att mina käkar skulle gå ur led av det eviga tuggandet.

Man skulle lätt kunna luras till att tro att det var en alldeles vanlig söndag i Franska Polynesien men skenet bedrog vilket vi alldeles snart skulle bli varse om. Ansvarig för skjutsen till båten var åldermannen himself - den 78-årige charmören Leo som kör bil långsammare än en snigel som fastnat i kvicksand. Nu spelade det långsamma tempot inte någon som helst roll, vi hade massor av tid och inte ens specialstoppet längs vägen kunde ändra på den saken. Efter veckor av kampanjerande ifrån de färgglada partierna var det nämligen äntligen dags för lokalval på Sällskapsöarna och Leo hade för avsikt att lämna sin röst på vägen till båten.

I den lilla byn längst inne i viken hade man gått all in inför lokalvalen och intill vallokalen stod matvagnar fyllda med delikatesser utrullade. Under tiden som Leo lämnade sin röst passade jag på att se mig omkring och njuta av den lilla folkfesten efter att ha knäppt bilder av valarbetarna som satt och prickade av de röstande på röstlängderna inne i vallokalen.

Så kom det sig att den evige charmören Leo faktiskt hann tillbaka till bilen före mig efter att han hade lämnat sin röst. Med stor övertygelse förklarade han för Elin att jag måste ha sprungit på en snygg tjej eftersom jag dröjde, i hans värld var det nämligen den enda tänkbara orsaken till att man kunde bli fördröjd! På vägen till hamnen lyckades vi lirka ur honom att han röstat på det vita partiet och vi drog direkt den fullkomligt logiska slutsatsen att det partiet måste vara det mest konservativa alternativet i den färgrika partifloran.

Eftersom Leo körde så långsamt behövde vi inte vänta särskilt länge på Maupiti Express som plockade upp oss på sin väg ifrån Raiatea till Bora Bora. Upplevelsen ombord var verkligen som natt och dag i jämförelse med förra gången vi tagit båten och fått känna på efterdyningarna av en riktigt mäktig cyklon. Den här gången kunde vi sitta på taket och njuta av solnedgången i denna vackra del av världen och man kunde knappt ens känna av den minsta krusning ifrån det mäktiga havet.

Vår räddare Gerard mötte upp oss i kaoset i hamnen på Bora Bora. Tydligen förväntades dagens valresultat komma vilken minut som helst och alla politiskt engagerade människor på ön hade samlats nere i hamnen för att gemensamt invänta valresultatet. På något vis hade dock den sympatiske Gerard lyckats lotsa sin bil genom folkmassorna och det var riktigt skönt att få en pålitlig transport till nattens boende på Sunset Hill Lodge. Gerard var själv måttligt intresserad av den lokala politiken och tycktes mest av allt lättad av att få lämna kaoset.

Det studioroom Gerard hade gett oss ett specialpris på var mycket fräscht och utrustat med eget kök och köksutrustning. Eftersom vi anlände efter mörkrets inbrott på en söndag hade vi tyvärr inte särskilt mycket glädje av den saken utan fick hålla oss tillgodo med de baguetter vi haft med oss från Tahaa. Renligheten på rummet till trots saknades inte intressanta husdjur. Under kvällen fick vi nämligen äran att bevittna hur flera små svarta tusenfotingar sakta vandrade över golvet. Vad de ville och vart de skulle lyckades vi aldrig lista ut trots att de verkade anmärkningsvärt målmedvetna.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign