Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 Mars
2014-04-15 (07:05)

Hämnd, ljuva hämnd! Vad grabbarna, som anlänt till min sovsal mitt i natten och fört ett sjuhelsikes liv vilket verkligen är riktigt tabu i hostelvärlden, inte visste var att jag skulle stiga upp ganska tidigt på morgonen och kan vara riktigt långsam, högljudd och omständig när det gäller praktiska saker som att stänga av mobillarmet, packa ner de sista prylarna i packningen, släpa på väskor och förflytta mig i högt knirrande trappor. Jag njöt nästan orimligt mycket av att se hur killarna vände och vred på sig irriterat åt den ständiga strömmen av ljud som aldrig tycktes ta slut i den tidiga morgontimman. Skrattar bäst som skrattar sist...

Visst kunde jag känna ett styng av nostalgi när det till frukosten var dags att tugga på den allra sista av dessa eviga mängder med baguetter som passerat revy under mina tre veckor i Franska Polynesien men mina ömma käkar skulle knappast sakna det sega sällskapet. Ralph (med rätt att ständigt ha en blomsterstjälk fäst bakom örat oavsett tid på dygnet) tittade förbi under frukosten och berättade att de unga killarna som anlänt under natten var två surfare ifrån Nya Zeeland som skulle ställa upp i en tävlingsserie på Tahiti. Jag undrade lömskt inombords om småkillarna lyckats somna om efter min ljuva hämnd men avstod helt ifrån att kommentera det lilla kriget.

Efter att ha tagit farväl av Ralph hoppade jag på en lokalbuss till flygplatsen. Allting gick mycket snabbt och smidigt och jag var därför på plats på flygplatsen alldeles för tidigt för att känna mig komfortabel med saken. Jag avskyr helt enkelt att vara i för god tid till saker eftersom det innebär att jag kunde lagt mer tid på något vettigare än att sitta och vänta men ibland måste man tyvärr ta ut marginaler för oförutsedda händelser, särskilt om man förlitar sig på publika transportmedel.

Borta vid de internationella gaterna var precis allting nedstängt så jag släpade på mitt pick och pack till de nationella diskarna. Där ville man inte veta av mig och jag sändes tillbaka till den internationella avdelningen på andra sidan av flygplatsen som fortfarande var lika nedstängd som tio minuter tidigare. Ett samtal med informationsdisken bekräftade mina farhågor - jag skulle checka in vid de nationella avgångarna. Plaskblöt av svett ifrån allt släpande av bagage kom jag tillbaka till kvinnan som redan en gång visat bort mig. Hon undrade först om jag förstod dåligt men den här gången stod jag på mig och hon tillrättavisades strax av en kollega bredvid. Tydligen checkar man in nationellt för flyg med Air Rarotonga till Cooköarna på Tahitis flygplats men säkerhetskontroll och boarding sker på den internationella avdelningen. Hade jag bara kommit sent kunde jag ju sett hur andra gjorde och sluppit ansträngningen. Irriterande!

För att döda tid och spendera mina sista mynt varvade jag besök på ett dyrt Internetcafé med shopping på McDonalds fram tills dess att flyget skulle avgå. Flygningen gick västerut och löpte på utan egentliga incidenter och snart kunde jag skymta Rarotonga genom mitt fönster nere i det mäktiga blå havet. Inflygningen över Rarotonga är väldigt vacker. Jag har drömt om denna ö i flera år och kunde egentligen stannat uppe mycket längre i luften för att dra ut på tiden och se de gröna bergstopparna på öns mitt och de evighetslånga ljusa stränderna längs öns kanter avteckna sig mot mot det vykortsvackra ljusa vattnet i lagunen innanför revet men innan jag visste ordet av hade vi hunnit landa.

Uppspelt som jag var fastnade jag naturligtvis med kameran framför välkomstskylten till Cooköarna och därefter vid broschyrstället och hamnade således nästan sist i passkontrollen. På avstånd kunde jag se hur lokalkändisen Jake Numanga stod och spelade ukulele intill bagagebandet för att välkomna nya besökare. Det var ingen slump eftersom Jake har mött upp nästan varenda internationell besökare på Rarotongas flygplats sedan 1980 och med tanke på att vi är ungefär 100 000 som varje år flyger till ön har det hunnit bli några personer genom åren som fått ta del av Jakes personliga välkomsthälsning.

Det fanns inte på min världskarta att jag skulle kunna få problem med att göra entré men det var uppenbarligen en besvärande omständighet att jag saknade en flygbiljett härifrån. Maximalt antal dagar för uppehälle på Cooköarna utan en särskild ansökan om förlängning är 31 dagar vilket jag med säkerhet kommer att överstiga men det hade jag naturligtvis ingen anledning att berätta om för tjänstekvinnan som efter en stunds överläggningar med mig och en kollega ryckte lite på axlarna och konstaterade att de slöa representanterna ifrån immigrationsmyndigheten som borde ta vid efter henne med detta ärende ändå inte var på plats. Knappt hade jag dock hunnit börja glädjas över hur ett bekymmer som jag inte sett komma blivit överstökat förrän nästa tog vid och det var inte att jag missade att få ett foto av Jake Numanga på grund av struliga myndighetspersoner.

Trots bekräftelsemail ifrån Backpackers International där jag bokat boende saknades nämligen deras representant på flygplatsen som skulle ge mig skjuts till boendet. Alla andra passagerare ifrån mitt flyg hade en transit som fungerade och till sist satt jag alldeles ensam kvar i ankomsthallen. Jag försökte intala mig själv att saker tar tid i Söderhavet och att det inte fanns någon anledning till att stressa men efter en timmes väntan ledsnade jag och hörde mig för hos en taxichaufför som talade engelska med en mycket lustig lokal accent om hur mycket han ville ha för en körning.

Vi enades om ett pris på 20 NZD vilket var lika mycket som priset för en natts boende på Backpackers International (ca 110 sek). Klart irriterande pengar att slänga i sjön men det enda alternativet skulle vara att försöka få med packningen ombord på en lokalbuss och jag visste ju inte ens åt vilket håll jag skulle åka. Chaffisen hann berätta att han var född och uppvuxen på den lilla ön Mauke som är en av Cooköarnas 15 öar och en plats dit få turister någonsin tar sig innan han började bekymra sig över min 100-dollarsedel som han naturligtvis inte hade växel på.

Ännu mer bekymrad blev han när jag påpekade att han stannat till vid fel boende. Som tur nog var jag uppmärksam och fick honom till att köra i ytterligare någon kilometer innan jag var nöjd. Det fanns ingen personal på plats i receptionen och jag fick rådet att ta mig två hus bort där Tisa, kvinnan jag tidigare mailat med, påstods ha sin bostad i min jakt på växel till chauffören. Någon riktig stig fanns inte utan jag klev rakt över häckar, fruktträd och snår tills jag hittade ett hus med en öppen dörr. En äldre förvirrad kvinna besvarade mina rop genom dörröppningen och letade reda på Tisa som visade sig vara en bullrig och väldig kvinna med karaktär upp över öronen och en lite annorlunda syn på service. Det faktum att hon missat upphämtningen av mig fick jag knappt en ursäkt för men hon satte sig åtminstone på en moped med sikte på en affär för att kunna växla min stora sedel.

Vid det här laget var taxichauffören alldeles sönderstressad av att vänta och ropade att han skulle återkomma senare under eftermiddagen för att få betalt. Tydligen skulle ytterligare ett internationellt flyg landa alldeles strax och han hade fått en bokning av en körning som han naturligtvis inte ville missa. En stund senare återkom han med passagerare i baksätet och jag gjorde självklart den givna tabben att gå fram till fel framruta för att betala. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid att det är vänstertrafik som gäller här på ön.

Efter att jag hade installerat mig i ett mycket litet rum som jag fick dela med en tystlåten blond tysk hoppade jag i badbrallorna, slängde nonchalant sarongen över ena axeln och tog sikte på stranden. Sol och bad är trots allt vad Cooköarna i stor utsträckning handlar om och jag var naturligtvis nyfiken på vad stranden och havet som låg ynkliga 150 meter bort gick för. Några minuter senare hade jag svaret. Det var högklassigt! Efter år av längtan och en del mindre strul under de sista timmarna hade jag nått den paradisdestination i världen som jag spanat mest på genom åren och jag kunde inte känna mig annat än nöjd med livet där jag låg och torkade på sarongen och spanade ut mot de höga vågorna som slog in mot det skyddande revet som omgärdar ön.

Strax innan det började skymma tog jag lokalbussen till Avarua som trots sina futtiga 2600 invånare är Rarotongas (och faktiskt hela Cooköarnas) huvudort. När jag klev av bussen hade det hunnit bli mörkt och det dröjde därför ett tag innan jag lyckades hitta till ett ställe som serverade mat. Till sist kunde jag dock slå mig ner på Trader Jack''s där jag beställde in en bit pizza samt en kall öl för att fira att jag faktiskt gjort slag i saken och tagit mig i princip så långt bort man kan komma för att uppfylla en dröm. Det hade varit lite billigare och enklare att drömma om Sunne, Eslöv eller Baltikum liksom.

Tillbaka på Backpackers International gjorde jag, efter en snabb rapport till Matilda som alldeles strax skulle inleda sin långa resa ifrån Sverige till mig, mitt bästa för att knoppa in men det var tyvärr outhärdligt varmt på rummet och den statiska fläkten var riktad mot min tyska rumskamrats säng. Vid två tillfällen var jag tvungen att ställa mig upp framför fläkten med armarna utsträckta för att bli nedkyld innan jag slutligen knockades till sömns av ren och skär utmattning.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign