Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-15 (20:13)
Ibland kan jag känna hur jag nästan bara måste leva backpackinglegenden och att det då lätt går lite överstyr. Ett bra exempel på detta var när jag jag alldeles för hastigt packade min tygpåse på morgonen för att bege mig till Avarua ("stan") och i sista minuten kom på att det bara måste gå att hinna sticka in ett kort morgondopp före bussavgången. Visserligen hann jag definitivt med att svalka kroppen efter den okristligt varma natten i det lilla hostelrummet på Rarotonga men hur populär är en passagerare på lokalbussen som i stressen glömt att få med sig handduken i packningen och just kommit upp ur havet?
På något vis lyckades jag ta mig ombord på bussen utan att bli upptäckt men det var mer än lovligt skämmigt när det började rinna floder med vatten ifrån mig i bussgången och alla övriga passagerare studerade svensken med anklagande miner och blickar! Jag hann inte heller mer än komma av bussen och titta in i ett skyltfönster för att försöka lista ut öppettiderna på Internetcaféet vid det sista busstoppet innan busschauffören började ropa på mig om att jag borde torka mig innan jag åkte med hans buss nästa gång. Pinsamt!
Eftersom jag ännu inte hade hunnit handla på mig mat och basvaror var jag hungrig som en varg och slog mig ner på ett café för att mumsa i mig en frukostomelett och en riktigt god kopp svart kaffe innan jag tog tag i dagens verkliga huvudärende som var att i lugn och ro tillverka ett stort fotoalbum ifrån Argentina. Nöjd förklarade jag för innehavaren av caféet att jag nog skulle bli sittandes i timmar och pyssla. Tio minuter senare lämnade jag stället. Packningen av dagens prylar hade helt klart gått alldeles för hastigt och sladden som skulle koppla samman datorn med kameran låg kvarglömd på mitt rum. Därmed var dagen åter som ett vitt oskrivet pappersark.
En medresenär på bussturen ifrån Buenos Aires till Santiago hade tipsat om att hamnen på Rarotonga var väl värd ett besök. Själv sade han sig ha spenderat en hel dag enbart på att beskåda hur fraktfartygen lastades och lossades där och det var dit jag nu vände mina steg. Med lite tur skulle jag dessutom kanske kunna hitta segelbåten jag bokat in mig på om några veckor eller en fraktbåtskapten som skulle kunna ta mig till den avlägsna ön Pukapuka långt uppe i norr som jag så gärna skulle vilja komma till men tyvärr tycktes missa eftersom den strukits ifrån mitt seglingsprogram.
Segelbåten The Southern Cross syntes inte till men däremot lyckades jag hitta en representant för det ledande fraktbolaget på Cooköarna (därtill det enda som har tillräckliga faciliteter till att ta ombord passagerare) i den annars stendöda hamnen och jag erbjöds att åka med på loopen norröver som tar två veckor för fullt acceptabla 500 NZD (mat inkluderat). Det stora dilemmat är att avgångarna är oerhört få och att det snarare är en regel än ett undantag med kraftiga förseningar vilket gör det väldigt svårt att planera för ett så annorlunda men definitivt storslaget äventyr. Jag bad att få återkomma och hade nu en riktigt intressant lead att fundera över inför mina kommande äventyr.
Inte så långt ifrån hamnen ligger Rarotongas största mataffär som faktiskt är en riktig supermarket med ett nästan acceptabelt utbud av matvaror vilket fick bli ett avslutande stopp på den tämligen misslyckade dagsutflykten. Jag handlade på mig en del enklare basvaror, pålägg och öl och liftade därefter tillbaka med bussen till mitt hostel. Eftersom Matilda skulle anlända om ett drygt dygn ville jag spara allt väsentligt upptäckande av ön till hennes ankomst så att vi skulle kunna göra ön tillsammans utan att jag förvandlades till en olidlig besserwisser som redan sett och visste allt om omgivningarna.
På eftermiddagen tog jag en promenad längs med stranden i riktning ifrån huvudorten. Under den långsamma barfotapromenaden var de små vågorna som nådde in till strandkanten samt ofantliga mängder små vita krabbor som skyndade ner i sina hål så fort jag närmade mig mitt enda sällskap eftersom jag inte såg röken av någon annan människa. Idyllen kom att bli avbruten av två morska skällande lösa hundar och för att slippa behöva stöta på dem igen tog jag den snabbare asfaltsvägen tillbaka. Där var det mer trafik. Författarna av Lonely Planet vill ha det till att Rarotonga kan ha den största populationen av mopeder per capita på jordklotet och jag är beredd att hålla med. Dessutom är biltrafiken överraskande omfattande vilket faktiskt stundtals tillochmed stör idyllen en smula.
Tysken Andy, som beväpnats med en stor portion besynnerlig humor, hade flyttat in på Backpackers International under dagen och när kvällningen närmade sig ansträngde han sig för att få med så många av oss andra på kvällens partybuss runt ön som möjligt. Egentligen hade han rätt i sak - fredagar är den stora partykvällen på Rarotonga men själv var jag inte särskilt sugen. Jag supportade dock initiativet genom att sitta med och dricka öl på förfesten och när han till sist lyckades få med sig en liten försynt schweizare på äventyret verkade alla nöjda och glada.
Så fort partyduon gett sig av på sitt nattliga äventyr slog jag till med ett verkligt lågvattenmärke på kulinaritetsskalan genom att koka ris och värma en burk med starkt kryddade bönor som jag hittat i en glatt färgad konservburk i mataffären. Med ganska ofräscha köksfaciliteter lägger man gärna så lite tid som möjligt bakom gasplattorna men den där maträtten var kanske ändå till att sjunka ner utanför mätbara värden på gourmet-skalan? För att kunna tackla den varma natten hade jag åtminstone förberett mig lite bättre den här gången och lagt fram en handduk så att jag skulle kunna gå och ta en iskall dusch om jag höll på att svimma av värmeslag. Det dröjde inte mer än trettio minuter efter läggdags innan den nödraketen avfyrades men därefter kändes det åtminstone klart bättre.
<- Tillbaka
