Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

29 Mars
2014-04-16 (00:30)

Pojke möter flicka på ett busstak i Peru. Flicka förför pojke med hundratals olika sorters leenden som alla har sin speciella innebörd vilka inte så sällan går att gissa sig till. Pojke och flicka förälskar sig på en resa som går vidare genom Bolivia, norra Argentina, Paraguay och Brasilien. Flicka lyckas förlänga sin ledighet hemifrån och fortsätter resa tillsammans med pojke längs Uruguays kust ner till Buenos Aires där hon tar ett tårfyllt farväl av pojke. Pojke är utom sig av förtvivlan och längtan men får några veckor senare, längst nere i Patagonien, det fantastiska beskedet att flicka kommer kunna slita sig ifrån verkligheten hemma i Sverige i ytterligare två veckor om ett par månader. Flicka och pojke planerar in den mest fantastiska drömsemester man kan tänka sig tillsammans i paradiset. Nu var dagen kommen. Pojke var så nervös och spänd att han inte visste vart han skulle ta vägen. Samma kväll skulle flicka landa med flyget på Cooköarna och pojke vigde dagen åt diverse mindre förberedelser, lyckligt ovetande om att ödet hade för avsikt att spela denna kärlekshistoria ännu ett stort spratt innan dagen var över.

Vid frukostbordet påstod Andy att han fortfarande var onykter efter nattens rundtur med partybussen som uppenbarligen varit en festlig och trevlig upplevelse. Den lille schweizaren syntes inte alls till. Själv noterade jag att det fanns tillräckligt med pålägg i kylen för att försörja två personer innan jag började leta efter Tisa för att få en nyckel så att jag direkt skulle kunna flytta över till det dubbelrum som Matilda och jag hade bokat. Tisa hade lovat att det skulle låta sig göras redan vid den här tiden på dygnet men som vanligt var denna kvinna inte riktigt till att lita på.

Istället tog jag bussen till lördagsmarknaden Punanga Nui Market. Man vet att man är i Söderhavet när busschaufförernas uniform är en blåvit hawaiiskjorta och flip flops. Den här gången hade jag extra tur och fick den populära sjungande chauffören som varvar fina personliga tolkningar av verkliga klassiker som Leonard Cohens "Hallelujah" med dåliga skämt och passionerad guidning längs med vägen. Bussen följer i huvudsak den stora vägen runt ön men gör också en del synnerligen märkliga avstickare in på några av resorterna. Exempelvis upplevs det som att den lilla bussen, som tidigare trafikerat en rutt i Asien vilket man kan lista ut efter att ha sett alla skyltar med asiatiska tecken som sitter uppspikade på bussväggarna, kör rakt igenom receptionen på Edgewater Resort. Första gången man är med om saken tror man verkligen inte att det händer på riktigt!

Målet med besöket på den berömda lördagsmarknaden var att försöka hitta ett blomsterhalsband modell jättekrans att hänga runt Matildas hals när hon anlände. Detta är en stor tradition i Söderhavet och ett av de varmaste välkomnanden man kan tänka sig men tyvärr hittade jag inga nybundna med färska blommor och fick istället nöja mig med plastvarianterna. För att det ändå skulle bli lite pampigt köpte jag två stycken, ett fin i vitt och en i lila som är hennes favoritfärg. Därefter tog jag sikte på ett våffelstånd som jag hade fått tips om och handlade på mig en maffig smaskig sak med glass och massor av chokladsås. Lördagsmarknaden rankas som en av Rarotongas verkliga sevärdheter men jag var inte så oerhört imponerad även om det var kul att stanna till och beskåda dansuppvisningen samt att gå runt och lukta i matstånden på diverse lokala specialiteter. I övrigt i shoppingväg nöjde jag mig dock med att handla nyplockad avokado för att försöka imponera på Matilda lite senare.

Nästa förberedelseåtgärd var att leta reda på en frisör som kunde göra någonting åt hårsvallet. Lösningen på den saken blev en filippinska som rensade bort det värsta på huvudet för drygt 80 svenska kronor. Det var det högsta priset jag betalat hittills under resan för en klippning och för varje gång kommer jag nu närmare tillfället då allting bara åker av med en rakning. Det hade varit skönt på många sätt men skulle samtidigt kännas så definitivt. Med mitt höga hårfäste och den begynnande flinten är det dock bara en tidsfråga innan jag måste gå till action.

Jag var så nervös och uppspelt inför Matildas ankomst att det var alldeles omöjligt att sitta still och på eftermiddagen tvingades jag till att rasta mig själv genom att promenera längs stranden i motsatt riktning jämfört med föregående dag. Ungefär en halv kilometer ifrån startplatsen hittade jag en riktigt mysig strandbar och började fantisera om hur Matilda och jag förmodligen skulle sitta där om någon dag och sippa på varsin drink omslingrade runt varandra och spana ut mot solnedgången. På tillbakavägen började ett lättare regn falla och även om molnen i omgivningarna såg ganska mörka ut var detta inte något som jag lade särskilt stor tankeverksamhet på. Det är inget ovanligt med regnskurar i den här delen av världen vid denna årstiden.

Timmarna gick nu i värsta snigeltakten och folk på mitt hostel retades hela tiden med mig och frågade hur lång tid det var kvar innan kärleken skulle anlända vilket de visste att jag via nedräkning hade absolut blykoll på. Eftersom regnet bara tilltog fanns det inte särskilt mycket annat att göra än att sitta där under taket och vara social. Jag öppnade ett par burkar öl för att lätta lite på anspänningen och avtalade en tid med Tisa för avfärden till flygplatsen. Med några timmar kvar till midnatt gick jag sedan och tog en dusch, trimmade skägget och sprutade för ovanlighetens skull på mig lite parfym innan jag klädde mig i rena kläder. Jag var nu så förberedd det gick att bli och det var en riktig omvandling ifrån backpackerslusk till prydlig Söderhavsresenär jag genomgått under dagen.

När jag kom ner igen till nedanvåningen hade ovädret förvandlats till riktigt allvar och vi tvingades flytta in i det mörka köket för att undkomma regnet och vinden som tog sig in igenom alla skrymslen. Andy var den första att nämna att Matildas plan kanske inte ens skulle kunna landa under dessa väderomständigheter men jag slog dövörat till och vägrade lyssna fastän hällregnet smattrade något alldeles vansinnigt mot taket. Ett riktigt tropiskt oväder hade anlänt och tajmingen var verkligen den sämsta tänkbara.

När Tisa dök upp för att hämta upp mig med bilen regnade det så våldsamt att man inte kunde se sin hand genom regnet om man sträckte ut armen framför sig. Hon hade med sig sin dotter i tioårsåldern i bilen som spelade samma Katy Perry-låt omochomigen på repeat på det där sättet som bara unga tjejer kan samtidigt som Tisa konstaterade att hon inte sett ett liknande oväder på ön på tre år. Bilen fick vattenplaning flera gånger på vägen till flygplatsen och sikten genom framrutan var helt obefintlig. Fortfarande bara vägrade jag dock att förlika mig med tanken på att Matildas plan kanske inte skulle kunna landa även om Tisa vid flera tillfällen tippade på detta.

Jag sändes in ensam i ankomsthallen medan mor och dotter blev kvar i bilen. Ingen på plats hade hört något om att planet inte skulle kunna landa och därför började jag plocka upp blomsterkransarna ur sin plastpåse för att ta bort prislapparna. En kvinna på sittplatsen bredvid blev nyfiken och när jag berättade historien om hur Matilda rest i 48 timmar för att träffa mig på andra sidan jordklotet höll hon på att svimma av romantisk upphetsning. Men tiden tickade på och av några ankommande passagerare såg vi inte röken.

Jag började vandra runt oroligt på flygplatsen i väntan på besked om vad som gällde med planet. Nu var det inte bara regn och blåst därute i mörkret utan spridda blixtrar lyste då och och då upp skyn och vid ett tillfälle fick jag syn på flygplanet långt däruppe i mörkret som gick ner för landning men tvingades avbryta landningsförsöket på grund av de luriga kastvindarna i regnet över landningsbanan. Jag fick en jätteklump i magen. Stackars Matilda är ganska flygrädd och avskyr dessutom åskan. Nu hade hon seglat omkring däruppe över ön i mer än en timme utan att kunna landa. Det måste bara vara en helt fruktansvärd upplevelse med tanke på vädret!

Till sist kom det oundvikliga beskedet. Planet skulle inte kunna landa på Rarotonga utan hade dirigerats om till Tahiti. Med sänkt huvud återvände jag till bilen och fick återigen lyssna till Katy Perry medan Tisa rattade tillbaka genom regnstormen. Jag tänkte på Matilda som var fast däruppe i det kalla mörkret efter sin långa resa men avbröts tillfälligt av den väldiga Tisa som tyckte vi skulle stanna till vid macken för att köpa godis och kakor att tröstäta på. Det var ett utmärkt förslag som tillfälligt dämpade ångesten tills dess att jag kom tillbaka och fick återberätta allt för gänget som satt uppe och vakade i köket i väntan på att det galna ovädret skulle lugna ner sig. Andy, den lille schweizaren och två tyskor försökte alla säga något uppmuntrande men när jag gick till sängs ensam i dubbelsängen (som jag först hade fått tillgång till under kvällen) kändes det ensamt och obehagligt. Vart befann sig Matilda nu och hur mycket av vår dyrbara gemensamma tid skulle gå förlorad på grund av detta oväder?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign