Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

30 Mars
2014-04-16 (22:30)

Jag sov oroligt den natten även om fläkten i det nya rummet var till god hjälp och räddade upp några timmars sömn. Långt innan solen hade gått upp var jag dock klarvaken och fylld av oro. Var befann sig Matilda någonstans? Tahiti? Auckland? Eller kanske på väg hit? Hur länge skulle det dröja innan jag skulle få ta emot henne med min allra största kram och hälsa henne välkommen till paradiset? Vad jag inte visste var att svaret på alla mina frågor befann sig mindre än 20 meter bort vilket jag alldeles strax skulle bli mer än medveten om. Med oro i själen tog jag trappan ner för att koka en kopp kaffe och sätta mig och vänta på att Tisa förhoppningsvis skulle dyka upp med färska besked om flyget ifall jag inte själv lyckades surfa fram info på Air New Zealands eller Rarotonga Airports hemsidor.

Det sitter någon morgonpigg stackare där nere i morgonmörkret tror jag att jag hann tänka på vägen nedför trapporna innan jag hörde en välbekant stämma med en synnerligen ovanlig dialektblandning mellan västgötska och värmländska ropa på mig. Jag frös till och blev alldeles paff och utbrast i ett "Va! Är du här?!?" Det enda jag därefter hann tänka var att det var ju inte alls så här som jag fantiserat om att det efterlängtade mötet skulle bli innan jag kom på att det delvis skulle gå att åtgärda saken om jag hämtade blomsterkransarna som jag så noga valt ut på gårdagens marknad. "Vänta!" ropade jag och sprang ifrån en häpen Matilda innan vi ens hade hunnit krama om varandra för att hämta kameran och blommorna. En halv minut senare fick hon dock den varmaste kramen jag kunde frambringa och tvingades därefter posera på bild med kransarna runt halsen. Det hade gått 2,5 månader sedan vi sist sågs och Matilda hade tvingats resa i 55 timmar för att träffa mig så stunden kändes onekligen mer än lite speciell.

Under den timme som Matildas plan kretsat över Rarotonga för att försöka landa hade det gjorts två misslyckade landningsförsök innan planet hade dirigerats om till Tahiti i det fruktansvärda ovädret. Bland blixtrar, en osannolik regnstorm och lömska kastvindar hade de obehagliga luftgroparna avlöst varandra och folk på sätena runtomkring min stackars flygrädda flickvän hade gråtit och kräkts om vartannat i det obehagliga kaoset. Jag som själv suttit på ett flyg tillsammans med Matilda vet hur tufft hon har det uppe i luften och det kändes jobbigt att ta in beskrivningen av det som hänt även i efterhand. Jag brukar hävda att hon är mycket tuffare än vad hon själv vill tro och att kunna uthärda detta utan att svimma, gallskrika eller drabbas av hysteri är jag tveksam till om jag själv skulle ha fixat.

Landningen på Tahiti hade gått smärtfritt. Inga passagerare hade tillåtits att lämna planet som efter en omtankning omedelbart hade flugits tillbaka till Rarotonga och landat. En intressant detalj var att Virgin Australias plan ifrån Auckland med beräknad ankomsttid en timme efter Air New Zealands plan direkt hade gått in för landning utan några krusiduller. Klart anmärkningsvärt då Tisa tippat på just det scenariot eftersom samma sak inträffat förut. Uppenbarligen har inte alla flygbolag lika strikta säkerhetsföreskrifter!

Alla andra passagerare hade naturligtvis blivit upphämtade utom Matilda och vid flygplatspersonalens försök att ringa Tisa på Backpackers International hade föga oväntat ingen svarat. Som tur var hade dock Matilda lyckats få skjuts av ett annat sällskap och under tiden som hon väntade på att jag skulle vakna hade hon hittat till duscharna och precis hunnit fräscha upp sig innan jag kom nedtraskandes för trappan lyckligt ovetandes om vilken överraskning som väntade på mig i mörkret.

Jag visste att Matilda läst om söndagsgudstjänsterna på Rarotonga med den sagolika vackra sången och kunde inte låta bli att föreslå för henne att vi skulle besöka kyrkan om ett par timmar fastän hennes kropp nog mer än något annat längtade efter sömn. Givetvis ville hon haka på men först lyckades jag åtminstone få henne till att lägga sig på rummet och vila i en timme.

Många andra gäster på vårt hostel hade siktet inställt på samma sak eftersom ryktet hade gått om att det serverades fri mat efter gudstjänsten men alla de andra hade cyklar eller mopeder så vi fick ta oss till kyrkan på egen hand. Vi hade inte riktigt koll på avståndet och valde att satsa på bussen. Av en slump råkade vi faktiskt hamna på en speciell kyrkobuss med ett nedsatt pris för transport till och från kyrkan och var framme i god tid före gudstjänsten.

Tio minuter före utsatt tid för söndagsmässan ställde sig en man upp i den röststarkaste sektionen i åhörarskaran och höll en egen längre föreläsning som vi inte förstod ett dyft av men jag föreställde mig att han bad alla andra i församlingen att klämma i ända ifrån tårna när det vankades sång senare under förmiddagen. Och vacker sång blev det verkligen vid några tillfällen. Så vackert att det vid ett par tillfällen faktiskt knottrade sig på mina armar. Men också en halvtimmes lång evighetspredikan på lokalmål ifrån en karismatisk pastor som varvade ett anmärkningsvärt kroppsspråk med alla tänkbara tonlägen och ömsom tycktes hota och ömsom försöka uppmuntra oss till att leva ett liv i enlighet med hans kärleksbudskap. En sann entertainer var han verkligen, den gode pastorn!

Efter mässan drogs alla turister som deltagit i söndagsgudstjänsten med till församlingshuset nästgårds där en gigantisk buffé med frukt och trekantsmackor hade dukats fram. Det var ett riktigt berg med mat att hugga in i och under tiden som vi satt och mumsade tillsammans med tyskarna, den lille schweizaren och två slovenskor vid ett eget bord höll en kyrkorepresentant en enklare föreläsning om kyrkans historia på Rarotonga. Initiativet var väldigt trevligt och ett mycket smart sett att dra besökare till gudstjänsten i det lilla samfundet.

Trots att den bussbiljett vi köpt gällde även för returresan bestämde vi oss för att gå tillbaka längs stranden. Matilda var naturligtvis nyfiken på havet och behövde dessutom sträcka ut benen ordentligt efter sin långa resa och efter en rejäl portion av såväl kultur som motion kände vi oss sedan mer än väl värda att lägga resten av dagen på strandhäng med stort fokus på varandra. Sköna dopp varvades med solande och sedan mot slutet mestadels vila i skuggan.

Framåt kvällningen kom vi på att vi varit så upptagna av varandra att vi helt missat hela den där grejen med mat. En sådan tabbe är inte helt enkelt att åtgärda en söndagskväll på Rarotonga då nästan allting är stängt och mörkret har fallit om man dessutom saknar färdmedel som cykel, moped eller bil. Vi hade inte ätit sedan gratisbrunchen i församlingshemmet och stod nu utan både kvällsmat samt bröd till frukosten under morgondagen. Visst skulle man kunna yrka på att vi skulle kunna leva av kärleken till varandra men med tanke på hur det började knorra i min mage behövdes nog någonting annat också. En av de ständigt inneboende dykinstruktörerna på Backpackers International kom med tipset att ett serveringsställe intill dykcentrat brukar ha öppet på de mest märkliga tider och nog var vår bästa chans i nuläget.

I brist på andra alternativ tog vi promenaden på runt femton minuter i mörkret och hade turen att komma till den lilla hamburgersyltan strax innan den stängde ner för kvällen. De saftiga burgarna smakade oväntat bra och medan vi satt och åt började vi skissa på morgondagens planer. Den tanke vi hade var att hyra cyklar och dra hela det stora varvet runt ön för att orientera oss ordentligt om inte en eventuell jetlag hos Matilda eller den smärta hon börjat känna i benhinnorna efter den långa flygresan skulle spela henne ett spratt. Hand i hand vandrade vi sedan tillbaka genom mörkret, lyckliga över att äntligen vara återförenade igen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign