Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 April
2014-04-17 (23:28)

Dags för en ny cykelutflykt! Gårdagens långa tramptur runt hela Rarotonga hade till stor del gått ut på att skaffa oss en känsla för ön. Nu behövde vi få en del praktiska detaljer fixade och dessutom tänkte jag släppa loss Matilda i öns butiksflora så att hon kunde få sina shoppingbehov tillgodosedda och därför cyklade vi i klockans riktning, som man säger här, norrut mot huvudorten Avarua.

Bokningen av Backpackers International hade egentligen varit en nödlösning eftersom stället vi tittat ut på förhand hunnit bli fullbelagt innan vi skulle boka och till våra två sista gemensamma nätter på ön om en dryg vecka ville vi byta upp oss ett snäpp. Vi hade fått höra många lovord om Rarotonga Backpackers som ligger ut mot havet ungefär en kilometer bort och svängde in på stället för att lägga en bokning. Ägaren Paul visade sig vara en trevlig prick som dessutom spontant föreslog att vi kunde förvara en del packning hos honom under tiden vi skulle ut på vår turné till andra öar. Enkelt beslut, bokat och klart!

Även nästa ärende var mer administrativt till sin natur. Bolaget vi bokat våra kommande strapatser med, Island Hopper Vacations, behövde lite kompletterande uppgifter för att våra flygtransfers skulle fungera smidigt och eftersom vi sett skylten till deras kontor längs vägen under gårdagens cykeltur bestämde vi oss för ett personligt möte istället för tråkiga mail. Det verkade också tjejen på kontoret tycka var trevligt. Hon var samma person som Matilda mailväxlat med några veckor tidigare och sken verkligen upp som en sol när vi presenterade oss. Kvinnan satt alldeles ensam i ett kontorslandskap för fyra med stora världskartor på väggarna och broschyrställ fyllda med inspiration om platser man gärna skulle vilja komma till. Vår resplan printades ut och vi önskades lycka till på äventyret efter att de sista detaljerna i dokumentet hade fyllts i.

Cyklarna parkerades när vi kom fram till Avarua och därefter plöjde vi oss igenom butik efter butik utan att hitta särskilt mycket av intresse. Jag har definitivt aldrig sett en så stor koncentrerad samling av hawaiiskjortor förut! Egentligen behövde jag ganska mycket nya prylar som solbrillor, flip flops och snorklingsutrustning men samtidigt har jag på senare tid börjat känna viss budgetångest inför de framtida äventyren eftersom jag inte ens vet vart jag ska och än mindre vad det kommer att kosta och lägger därför ogärna pengar på prylar för tillfället.

I en butik där vi stod och diskuterade ett snorklings-kit gav sig mycket oväntat ett butiksbiträde till känna genom att börja prata svenska. Det visade sig att killen till hälften växt upp i Sverige och till hälften på Rarotonga. Han berättade om den extrema lappsjuka man kan drabbas av ibland på en liten ö och lade till att den värsta perioden i hans liv troligen var när han tillbringade fyra år i sträck på Rarotonga utan att lämna ön. Jag och min rastlöshet skulle nog inte ens klara ett år på en ö av den här storleken utan att bli knäpp hur mycket paradis den än är.

På Facebook hade jag fått ett tips av en bekant till en bekant om en enklare hål-i-väggen-hamburgerbar vid namn Boogie Burgers som skulle finnas i Avarua. Matilda, som tycker om förberedelser och information, hade sökt efter stället på nätet. Det fanns visserligen inte på Tripadvisor men hon hade hittat ganska färska kommentarer om Boogie Burgers med en diffus vägbeskrivning om att det skulle ligga mittemot Trader Jack''s där jag ätit pizza under min allra första kväll på ön. Diffus var beskrivningen i den meningen att man nästan skulle kunna tolka vägbeskrivningen till vilken plats som helst i Avarua eftersom Trader Jack''s ligger mycket centralt och nästan mittemot allt i byn.

Vi insåg efter mycket letande att vi inte skulle lyckas hitta hamburgerbaren på egen hand och fick fråga om råd i en butik och hittade därefter rätt till sist. Efter allt letande var burgarna en mindre besvikelse. Vi hade väntat oss något väldigt speciellt men det som serverades var ganska ordinärt. Så kan det bli ibland men ofta brukar annars rekommendationer av detta slag leda fram till verkliga guldkorn.

Innan vi hoppade på cyklarna hemåt begav vi oss tillbaka till svenskens butik där jag köpte snorklings-kittet. Det kan vara bra att ha ett sådant om det blir långtråkigt under de närmaste månaderna i Söderhavet och att hela tiden behöva hyra den typen av utrustning tär på reskassan.

Jag var naturligtvis tvungen att testa mina nya leksaker och knappt hade vi hunnit komma hem med cyklarna förrän vi begav oss iväg till den ganska fina stranden vid dykcentrat där de flesta påstår att öns bästa snorkling finns. Jag krängde på mig cyklopet och simmade iväg men fick ganska snart problem med vatten som läckte in, störde sikten och sved i ögonen. Att simma runt vid revet och kika på färgglada fiskar var visserligen riktigt trevligt men att hela tiden behöva tömma ut vatten ur masken och få ont i ögonen förstörde delar av upplevelsen. Lite besviken var jag allt när jag kom upp till den solande Matilda på land men denna handlingens kvinna som knappt snorklat i sitt liv och egentligen inte vill bada på djupt vatten här på grund av hajrädsla spände på sig utrustningen, simmade runt i en båge och konstaterade sedan torrt att utrustningen var det nog inget fel på, bara användaren. Där fick jag så att jag teg!

Föregående kväll hade flera av gästerna på Backpackers International begett sig till Shipwreck Bar en halv kilometer bort för att hålla en liten avskedsfest för tysken Andy som nu under dagen flugit vidare med sikte på Sydamerika. Detta är strandbaren som jag hade passerat under en av mina strandpromenader innan Matilda anlände där jag fantiserat om att vi skulle sitta och följa solnedgången tillsammans. Nu begav vi oss dit för att ta varsin drink. En äldre kortklippt kvinna stod för kvällens sångunderhållning i baren och höll en riktigt god klass vilket bidrog till trevlig stämning.

De flesta av gästerna hade ätit en buffé och efterrätten dukades fram strax efter att vi anlänt. Av någon outgrundlig anledning fick den skallige ägaren, som var lite på lyset och förmodligen var nöjd både med kvällen och den sångunderhållning hans gästartist bjöd på, för sig att greppa mikrofonen för att meddela att efterrätten var serverad och fokus i hans budskap var att alla var välkomna fram till efterrättsbordet. "Utom ni", sa han och pekade på mig och Matilda. Om karln inte varit onykter hade det varit direkt ohyfsat men han menade väl egentligen bara att efterrätten endast ingick i buffén som vi inte betalat för.

Ljumma kvällar som denna med perfekt sällskap skulle man väl egentligen vara beredd att offra kroppsdelar för och även om drinken inte var den godaste jag druckit slank den ner utan problem under tiden som vi blickade ut över havet och lyssnade till sången. Kvällen avslutades med att de två tjocka serveringskvinnorna sjöng och dansade för de kvarvarande gästerna och även om just det framträdandet lämnade ganska mycket övrigt att önska är det stunder som denna jag alltid kommer fantisera mig tillbaka till när Rarotonga kommer på tal.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign