Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-18 (21:09)
Ofta är väsklogistiken en av de största utmaningarna när man är ute och reser. Med start under morgondagen väntade nya äventyr på andra öar än Rarotonga och de små propellerplanen som flyger inrikes mellan Cooköarna har begränsningar i hur mycket packning man får lov att checka in. Vi hade ju sedan tidigare blivit lovade fri väskförvaring av Paul på Rarotonga Backpackers där vi skulle flytta in om en vecka och eftersom han enbart har schemalagd expeditionstid under tre timmar på förmiddagen fick vi inleda med att kånka på min stora backpack som inte skulle få följa med på resan under den närmaste veckan.
Det var naturligtvis Matilda som kommit på det listiga förslaget att lasta väskan ombord på en cykel och leda den bort till Rarotonga Backpackers. En påse med smutstvätt och en påse med skor som inte fått plats i väskan efter att vi också tryckt ner en del av Matildas prylar ställdes av bredvid den stora ryggsäcken innan vi stack och lämnade tillbaka våra cyklar efter tre dygn av flitigt nyttjande.
Istället för cykel blev det nu buss som gällde och vi bestämde oss för att åter ta sikte på härliga Muri Beach. Den här dagen tänkte vi inte nöja oss med att bara ligga på stranden utan hade stand up paddle boards i sikte - något som varken Matilda eller jag provat på förut. Eftersom vi båda brukar hävda att balansen är en akilleshäl handlade mycket av förhandssnacket om att tona ner förväntningarna på den egna insatsen och när vi sedan fick syn på en kvartett nybörjare som plumsade i lagunen stup i kvarten under sina försök att stå upp på brädan började man nästan bli nervös för hur detta lilla äventyr egentligen skulle sluta.
Jag kunde märka på Matilda hur hon ända in i det sista tvekade på om det här egentligen var en så god idé men efter att vi hämtat ut varsin bräda och paddel vid stranden fanns egentligen ingen återvändo. Brädorna skickades ut i vattnet och jag tog mig upp på knä utan större bekymmer. Att resa sig upp var bra mycket värre, benen skakade som asplöv under försöken att finna den rätta balansen och den coola positionen som man så gärna ville visa upp framför eventuella åskådare på stranden.
Efter en halv minut ståendes blev skakningarna i benen till ett så stort bekymmer att jag tappade balansen och plumsade i. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle ha lyckats parera det där när det väl började gå åt skogen. Snabbt var jag dock uppe på brädan igen och nu gick det bättre. Jag fann en balans och kunde slappna av lite mer i låren vilket tycktes vara nyckeln till framgång.
Matilda hade valt en lite annan taktik. Hon hade inte alls lika bråttom med att ta sig upp stående på brädan allra första gången utan lärde först känna sitt redskap ifrån en sittande position. Jag tror att hon även studerade mig för att se vilka misstag hon absolut inte skulle göra innan hon sakta och försiktigt reste sig upp. Jag sneglade nyfiket bort mot henne ifrån min bräda och bara väntade på att hon också skulle plumsa i och kunde nästan känna ett styng av besvikelse då hon tycktes få koll på skeendet direkt. Det kändes orättvist att det bara skulle vara jag som var så klumpig men vissa förluster här i livet är lättare att tackla än andra och detta nederlag kände jag direkt att jag skulle kunna leva med.
Vi valde att ta sikte på den ö ute i lagunen där vi sett att lagoon cruising båtarna brukar lägga till när det vankas barbecue och paddlade i stilla mak mot vågorna. Det gick verkligen inte fort att ta sig fram motströms men så sakteliga närmade vi oss ön, fortfarande med väldigt spända lår och vader men ändå tillräckligt avslappnade för att se åtminstone lite coola ut. Framme vid ön drog vi upp brädorna i sanden och promenerade en stund fram och tillbaka och njöt av den fina utsikten, badade samt vilade benen ifrån anspänningen.
Återpaddlingen var en bagis. Nu var vi värsta proffsen på det här och när man istället följde vågorna gick det bra mycket snabbare. Stranden nåddes utan några som helst incidenter och innan vi lämnade tillbaka brädorna blev det varsin extra loop för fotografering. Matilda såg naturligtvis till att då och då påminna mig om att hon inte hade trillat i vattnet en endaste gång men rent generellt är hon en god vinnare som inte alls blir lika outhärdlig som jag vid tävlingssegrar.
Det blev en mycket lång dag på stranden där det i övrigt inte hände särskilt mycket innan vi tog bussen tillbaka hem till Backpackers International. Vi hade bestämt oss för att köra en repris på de oväntat goda burgarna ifrån den första gemensamma kvällen vid dykcentrat till kvällsmat och fixade sedan lite med packningen samtidigt som vi laddade inför de kommande dagarna som onekligen skulle bli väldigt intensiva och späckade med häftiga upplevelser.
<- Tillbaka
