Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 April
2014-04-21 (20:37)

Bilen lämnades in på morgonen och Pam körde oss till flygplatsen efter att vi tagit farväl av övriga gäster på Amuri Guesthouse undantaget danskan Lotte som skulle med samma flyg och dessutom hade bokat samma boende på ön Atiu. Flyget från Aitutaki till Atiu går bara några gånger i veckan och ställs ofta in på grund av att det bokade passagerarantalet inte är tillräckligt men dagen till ära skulle planet ha hela åtta passagerare.

Man insåg att det var en lite speciell flygning när tjänstemannen inte ens frågade vilka vi var vid incheckningen utan bara räckte över de två sista färdigutskrivna boardingpassen till mig och Matilda efter att Lotte hade checkat in. Vid "gaten" var det muntert värre - alla resenärerna pratade med varandra och de tre schweizarna från vår lagoon cruise dök upp igen som en liten följetong.

Planet var mer än halvfullt eftersom det kunde ta femton passagerare och piloten meddelade glatt efter att han stängt dörrarna att vi skulle passera över två öar innan vi nådde Atiu. Namnet på den ena fick mig att gå igång rejält och den kan till viss del sägas vara skyldig till jag överhuvudtaget valt att åka till Cooköarna, ja kanske tillochmed till Söderhavet överhuvudtaget.

Expedition L, skriven av den norska författaren Erlend Loe, är en av de märkligaste böcker jag någonsin läst och en av få böcker brorsan tagit sig igenom i vuxen ålder (under en backpackingresa till Thailand). Kortfattat går den ut på att huvudpersonen sammanför ett expeditionsteam för att åka till Söderhavet och bevisa att öarna där befolkades av människor på skridskor från Sydamerika. Långt in i boken tror man att allting i historien är uppdiktat men så dyker det upp bilder i bokens mittparti som tyder på att många av händelserna i boken faktiskt inträffat på riktigt. Ön som expeditionsmedlemmarna hamnade på när de skulle finna bevis för den osannolika teorin är den obebodda Cookön Manuae och den fick jag alltså nu se på riktigt, om än från luften.

Efter att jag hade läst Expedition L för ganska många år sedan började jag med allt tätare mellanrum surfa på nätet om Cooköarna och drömma mig bort till paradiset. Fler händelser i livet som pekade mot Cooköarna skulle dock komma att ha en minst lika avgörande betydelse för mitt beslut att resa hit som ön Manuae och den norska expeditionstruppen och detta kommer jag att fördjupa mig ytterligare i om några veckor. Men att se korallatollen Manuae på riktigt - det kändes verkligen stort!

Om Aitutaki kundes sägas vara avsides är det bara förnamnet till hur det kändes när vi landade på Atiu. Landningsbanan var inte ens asfalterad och bagagebandet bestod av en liten ramp i trä med en glidsträcka för väskorna på ungefär en halvmeter. Stor uppståndelse var det också eftersom planet direkt skulle vidare till Rarotonga och någon viktig person hade en avskedskommitté som skulle gjort en kunglighet avundsjuk med blomsterkransar i mängder.

Vi fick också blomsterkransar att hänga runt halsen utav tysken Juergen som med en mycket hes röst hälsade oss välkomna och bad oss kliva ombord på hans släp. Den hemmasnickrade stegen i trä brakade samman när jag skulle klättra upp (med all packningen på ryggen, så tjock har jag ännu inte hunnit bli att saker går sönder när jag balanserar på dem) men jag kom undan med blotta förskräckelsen och ett litet skrapsår på mitt knä.

Precis som alla andra människor på Cooköarna hade han all tid i världen till att visa oss omkring och inledde med att köra till hamnen som han rekommenderade för bad. Juergen stoppade också till inne vid odlingarna på ön där vi blickade ut mot en härlig urtidskuliss som kändes som hämtad ifrån Jurassic Park.

Mycket är unikt med Atiu i jämförelse med de andra Cooköarna och det mest slående för en nyanländ besökare är att alla människor bor på platån uppe på öns mitt istället för längs kusten. Huruvida detta beror på att missionärerna tvingade folk att flytta samman för att enklare få koll på dem eller om det är för att skydda sig från tsunamis är inte riktigt fastslaget men det känns onekligen lite udda.

Cyklonen som härjat några veckor tidigare hade gjort det omöjligt för den ordinarie fraktbåten att nå Atiu och därför rådde för tillfället brist på ön på en del råvaror som exempelvis mjöl. Det gick därför inte att få tag på bröd och Juergens råd var att vi skulle reservera donuts i en av butikerna om vi skulle vara särskilt hungriga till någon måltid. När vi skulle få i oss en lunch en timme senare fanns det dock fortfarande gott om morgonens donuts i butiken och hela reservationsgrejen blev lite av ett internskämt.

Atiu Guesthouse som vi bokat var ett litet ställe med tre rum. Lotte tog det andra och i det tredje bodde två söta små medicinstuderande tjejer från Nya Zeeland som gjorde sin praktik på öns sjukhus under några veckor men eftersom invånarantalet sjunkit till under 500 på senare år var det ytterst sällan de överhuvudtaget fick patientbesök och deras arbetsdagar blev därför väldigt korta. Efter att Juergen gett oss lite avslutande info om ön och omgivningarna fick vi låna de två tjejernas (Hanna och Emelie) cyklar och begav oss iväg på en upptäcktsfärd.

Vägen vi valde nedför platån var först asfalt, sen grusväg och sist skogsstig. När vägen sedan delade sig i två knappt synliga stigar fastän den inte skulle göra det enligt kartan gav vi upp hoppet om att veta vart vi var och resonerade att vi oavsett vilket borde komma fram till kustlinjen förr eller senare. Det sluttade bitvis ganska brant nedför och blev till kul cross-körning bara man såg upp för kokosnötterna på vägen. Vid ett fotostopp hann Matilda få sju myggbett på mindre än en minut utan att jag fick något och man hörde henne mumla och muttra om världens orättvisor och bristen på jämlikhet under den sista sträckan ner till havet.

Vi hamnade vid en cool strand som var ingröpt mellan klipporna och satsade på ett dopp så snabbt som möjligt för att komma undan den fluginvasion som rådde där vilket vi också varnats för var vanligt på många av öns små stränder. Nöjda med att ha fått lite svalka cyklade vi sedan på vägen som går runt hela ön längs kusten och kunde ganska snart konstatera att det såg likadant ut precis överallt. Lite tropisk skog, mycket flugor och en halvt igenvuxen grusväg.

Till sist kom vi fram till flygfältet som följdes parallellt på en, om möjligt, ännu mer igenvuxen stig och när vi kom fram till ankomsthallen stannade vi för att ta lite bilder av den minsta flygplats med kommersiell trafik vi varit på. Det fanns mycket humor i de uppspikade skyltarna i byggnaden, bland annat ombads passagerarna att överlämna sina bazookas till piloten vid boarding av planet ifrån Gate 2. Någon Gate 1 fanns såklart inte.

Cykelturen gick vidare, nu över asfalt, och efter att vi snurrat runt halva ön sedan vi nådde ner till havet kom vi till hamnen igen som Juergen tidigare visat. Tanken var att vi skulle ta ett bad men vattnet stod för högt och det kändes direkt farligt att kliva ner i hamnbassängen som dessutom fick besök av oregelbundna kraftfulla vågor. Istället kämpade vi oss uppför backen tillbaka till platån där alla utom två av öns bostadshus finns. Sedan vi lämnade byn hade vi bara sett en människa vilket kanske sa en del om denna ö.

Kvällsmaten blev en hamburgare på Super Brown - byns enda ställe som säljer snacks och därför stolt i sin reklam kan påstå att de gör Atius godaste hamburgare. Super Brown har en logga som påminner om Superman-loggan och man skulle så gärna vilja höra mer om storyn bakom detta namnval. Mätta och belåtna trampade vi hem till Atiu Guesthouse och började ladda inför en morgondag som troligtvis skulle bli mycket intensiv.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign