Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 April
2014-05-05 (08:54)

Egentligen skulle vi med gott samvete kunnat ta det lugnt och slappa på förmiddagen eftersom vi hade aktiviteter bokade för såväl eftermiddag som kväll men när man befinner sig en kort tid på en plats och med största sannolikhet aldrig kommer återvända igen känner jag alltid ett behov av att utforska och liksom göra färdigt omgivningarna så att man inte ska behöva känna att något ofärdigt lämnas bakom en. Matilda var tålmodigt med på noterna och vi bestämde oss för en längre promenad på den sidan av Atiu där vi inte hade cyklat under gårdagen.

Vägen vi vandrade längs ner mot kusten var inte lika igenvuxen som den vi cyklat på föregående dag men den tycktes däremot aldrig ta slut. För att undvika myggen gällde det att hålla sig i rörelse hela tiden i den fuktiga värmen och vi såg väldigt mycket fram emot ett svalkande dopp i havet. Tyvärr var den strand vi slutligen nådde fram till inte särskilt lämpad för bad på grund av trixiga klippor och vi bestämde oss istället för att följa kustlinjen tills vi hittade nästa strand (det ska finnas 23 stränder på Atiu och vi hade inte sett särskilt många på andra halvan av ön så den stora merparten borde enligt all rimlig logik vara belägna på denna sidan).

På kartan angavs det att det skulle vara en annan typ av natur och mer tropisk regnskog på den här sidan av ön än den andra men vi märkte i ärlighetens namn ingen skillnad jämfört med gårdagens cykeltur. Det var samma vegetation, flugor och klippor som föregående dag och den varma promenaden började ta på våra krafter. Jag satte igång en muntlig nedräkning på några minuter tills dess att vi skulle vända tillbaka med oförrättat ärende men med ungefär 45 sekunder kvar av denna fick vi äntligen syn på nästa strand. Badmöjligheterna var egentligen inte superba heller här men det gick åtminstone att ta sig ner i vattnet och var faktiskt nästan flugfritt på stranden så vi kände oss nöjda ändå.

Marschen tillbaka gjordes på en parallell stig (med den vi vandrat på vägen ner) som visade sig vara klart närmare. Fortfarande hade vi inte stött på någon av de vilda grisar ute i skogen som vi varnats för kunde vara lite tjuriga om man inte kom med mat vilket naturligtvis vi var tacksamma över och när byn på platån åter kom i sikte började vi känna hunger och fantisera om den kommande donuts-lunchen. Förgäves, skulle det visa sig, eftersom munkarna denna dag hunnit sälja slut innan lunch så där fick vi för gårdagens hån av reservationssystemet och tvingades istället hålla tillgodo med torra kex till lunch.

Detta lilla missöde glömdes dock snabbt när den lokala profilen Marshall dök upp för att hämta med oss på sin populära grott-tur som vi bokat in oss på. Inte helt oväntat plockade han även ombord den schweiziska följetongstrion på sin pickup som, efter att han fixat fram ett par skor åt mig som var bättre lämpade för grottvandring än mina badskor som var det enda paret skor jag lyckats få med mig på vår ö-luff, kördes längs samma stig som vi cyklat längs under gårdagen innan han parkerade fordonet inne i skogen.

Ett antal vandringsstavar stod lutade mot ett träd och vi ombads plocka på oss varsin innan vi började följa en smal stig som gick genom den täta vegetationen över gamla torkade svarta korallstenar. Då och då stannade vi till och fick lite information om växter längs vägen eller andra underhållande berättelser om livet på ön. Vandringens mål var öns mest berömda grotta Anataketake som precis som de många övriga grottorna på Atiu är en korall- och kalkstensgrotta gömd djupt inne i skogen.

Väl framme inledde vi med att beskåda ett antal grottsalar med imponerande droppstenar innan vi kom fram till en betydelsefull helig stenhög. I denna hög hade mängder av människor med släktband till Atiu någon gång i livet placerat en egen sten och Marshall drog historien om några utav högens stenar innan han ledde oss bort till huvudgrottan och bad oss tända pannlamporna.

Det speciella med denna grottgång är att den inhyser en mycket spännande invånare - den helt unika Kopekafågeln. Normalt sett anses en djurart vara klart utrotningshotad om det endast finns ca 500 levande exemplar av den men med tanke på att antalet Kopeka legat stabilt sedan man började räkna och att de naturliga fienderna inte är särskilt många anses den omedelbara utrotningsrisken inte särskilt stor.

Unikt med fågeln utöver att den aldrig landar någon annanstans utom i denna enda grotta på planeten är att den navigerar sig fram likt en fladdermus med sonar och ger ifrån sig ett mycket speciellt klickljud när den flyger genom mörkret. Vi fick se och lyssna till ett flertal fåglar på väg ut från sina bon djupt inne i grottan för att ta en flygtur runt Atiu som inte så sällan pågår i 10-14 timmar utan en enda landning i jakten på mat. Ett av många mysterier med den lilla fågeln är att den närmaste släktingen enligt DNA-matchning befinner sig på ön Guam vilken ligger ett ohanterligt långt flygavstånd bort så hur den en gång hamnat i just denna grotta på Atiu går att grubbla ihjäl sig kring.

Hela gruppen satte sig ner på marken när vi kommit ut igen ur huvudgrottan för att lyssna till legenden om dess upptäckt som den underhållande Marshall till sist lyckades komma till efter att ha halkat in på diverse sidospår innan vi bjöds in till ett uppfriskande sötvattensbad i en angränsande grotta. Marshall gick i förväg och tände upp ljus för att skapa stämning efter att ha hetsat gruppen om hur kallt det skulle vara i vattnet. Givetvis föll det på det vikingaättade svenska paret att hoppa i först för att visa vad vi gick för och i ärlighetens namn var det inte särskilt kallt med svenska mått mätt, mer mysigt. Efter en stunds stilla badande som varit en kul avslutande twist på grottäventyret klättrade vi sedan upp ur grottan vilket inte var helt enkelt och vandrade tillbaka genom den tropiska regnskogen till bilen.

I anslutning till den ypperliga grott-turen erbjöds vi möjligheten att besöka en av öns tumunus vilket är en dryckes- och mötesplats där huvudsakligen öns män samlas för att dricka så kallad bush beer samtidigt som man enligt traditionen diskuterar diverse idéer, löser problem och sjunger. Den tumunu vi kom till var Aretou tumunu där man ses varje kväll, undantaget söndagar då man samlas direkt efter kyrkan, vilket är en utav de sex tumunus av de ursprungliga elva som återstår.

Den mörka brygden öses upp i ett litet kokosnötsskal av en frivillig person som sitter på en träpall i mitten av deltagarcirkeln. När man svept sin shot lämnas skalet tillbaka till bartendern i mitten som fyller på med ny bush beer ifrån den stora tunnan och överräcker skalet till nästa deltagare i cirkeln. Hälsovårdsmyndigheten har förmodligen aldrig varit plats alternativt druckits under bordet vid sina visiter så har man bacillskräck gäller det att hålla sig långt borta.

Jag var först ut bland turisterna och hade många förväntansfulla blickar riktade mot mig. Först hade jag tänkt köra ett rejält minspel oavsett hur mina smaklökar tog emot brygden men jag valde att avstå och koncentrerade mig istället på upplevelsen. Det smakade överraskande mycket av citrus men var ändå beskt. Smaken skulle egentligen inte varit en överraskning om jag läst in mig på ämnet på förhand eftersom huvudingredienserna i bush beer är apelsiner och socker. Matilda var nästa på tur och verkade falla för drycken direkt medan jag behövde ett andra varv innan mina smaklökar vant sig.

Traditionen bjuder att en medlem i en tumunu alltid är med och bidrar med råvaror till nästa brygd som skall sättas men för en turist blir det för komplicerat och därför betalar man en symbolisk summa på 5 NZD till tumunu-kassan istället. Det var en kul upplevelse att vara en del av denna Atiu-tradition tillsammans med lokalborna och i gästboken som vi fyllde i kunde man konstatera att det inte är särskilt ofta de får besök eftersom det var nästan en månad sedan någon skrivit i den innan oss. Totalt tror jag att vi hann med ungefär sex varv innan Marshall dök upp igen med sin pickup och räddade oss ifrån en rejäl fylla då brygden är bra mycket starkare än man luras till att tro eftersom alkoholen döljs i apelsinsmaken.

Efter skjutsen tillbaka till Atiu Guesthouse hann vi med att vila en stund och fräscha upp oss innan det var dags att i sällskap med Lotte, Emelie och Hanna promenera till Atiu Villas där öns enda restaurang finns. På denna ö har merparten av invånarna blykoll på hur många turister som är på plats samtidigt och nu var det nästan rekord för året med tretton stycken! Utav dessa hade åtta anmält intresse till restaurangen om kvällsmat och man hade därför beslutat sig för att erbjuda oss en buffé och dessutom försökt få till en "Island night" med dansföreställning som tyvärr fått ställas in eftersom dansarna hade annat för sig.

Självklart var schweizarna åter på plats och tog sig för av buffén som definitivt var välsmakande men inte riktigt kom upp i samma klass som den Pamela fixat på Aitutaki. Lotte, Matilda och jag delade en flaska vin till maten där jag mest pratade med killen i det schweiziska sällskapet som skulle fortsätta sin resa i Kalifornien tillsammans med flickvännen vars syster snart skulle bege sig hemåt. Vi hade tänkt oss att vandra tillbaka efter maten för att skaka ner alla godsakerna men hade bara hunnit gå några steg när regnet började falla och blev lyckligtvis erbjudna skjuts tillbaka till boendet. Detta var slutet på en mycket fullspäckad dag och man såg onekligen fram emot att få vila lite och sortera intrycken.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign