Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

09 April
2014-05-05 (09:09)

Dagen inleddes med färska donuts som vi lyckades komma över utan att ha gjort en reservation i butiken och därefter fick vi vänta en stund på en försenad Juergen som skulle ta med oss alla fem inneboende i Atiu Guesthouse på en kaffe-tur. Jag gjorde tabben att missa att spruta på mig myggmedel vilket med säkerhet berodde på att jag stördes i förberedelserna av ett akut sötsug. Fram tills gårdagen hade jag nämligen inlett varje dag sedan Mailda anlände med att smaska på en laddning lösgodis ifrån den väl tilltagna blandgodispåse hon haft med sig till mig från Sverige men nu var påsen tom och jag genomled en mindre kris.

Turen inleddes med ett besök på kaffeplantaget efter att vi liftat med på Juergens flak. Där visade han upp kaffeplantorna och berättade om hur han blivit rekommenderad att ta sig en kik på de igenväxta odlingarna när han anlände till ön drygt trettio år tidigare tillsammans med sin fru Andrea. Han hade skickat iväg prover på bönorna till professionellt folk i branschen och fått beskedet att de höll mycket hög klass vilket ledde till den moderna eran av kaffetillverkning på ön. Detta var ungefär allt jag lyckades uppfatta eftersom jag var hopplöst sysselsätt med att vifta undan de blodtörstiga myggorna som tagit sikte på sällskapets enda person som inte luktade illa i deras tycke.

Det blev lite lättare att hänga med när vi en stund senare kom till skjulet som Juergen kallar för kaffefabriken och han demonstrerade stolt anläggningens maskiner och berättade om hur han hade köpt dem. För mig som arbetat i livsmedelsbranschen i hela mitt liv och är van vid kliniskt rena fabriker, hälso- och hygienföreskrifter är det naturligtvis lite omtumlande att se en plats som denna som producerar lyxkonsumtionsprodukter till en kundstock spridd över hela världen i vad som inte ens skulle duga som ett garage åt en bil hemmavid men samtidigt känns hela processen genuin och fylld av kärlek. Till tomten kommer kaffebönor och ut ur skjulet kommer kaffet färdigpaketerat i påsar med bönor eller malt till pulver.

Turen avslutades med ett besök på hustruns konstgalleri där det ekologiskt producerade kaffet självklart provsmakades. Kaffe från Atiu säljs i butikerna på Rarotonga samt till webbkunder över hela världen sedan mitten på 80-talet och är verkligen att rekommendera. Matilda fick såklart äran att köpa med sig en påse hem som ett minne att suga på och kanske kommer även jag att lägga en beställning över webben någon gång i framtiden för att med smak- och luktminnet ta mig tillbaka till denna märkliga ö?

Vår tid på Atiu började gå mot sitt slut och medan Matilda och jag fixade med de sista packningsdetaljerna försvann Juergen iväg för att dyka upp igen tio minuter senare med två ännu finare och mer väldoftande blomsterkransar att hänga runt våra halsar än de vi fått vid ankomsten till Atiu. Uppe på flaket på vägen ner till flygplatsen funderade jag på ön och alla märkliga historier jag fått höra om dess invånare (som en gång i tiden var att betrakta som Söderhavets vikingar med rövarresor runt Cooköarna och bort till Franska Polynesien). En personlig favorit är invånarnas sätt att se på namngivning som ett avtryck i historien. Man ska inte förvånas om någon heter "Principals retirement" eller "half cut thumb" i mellannamn, det råkar då bara återbeskriva det viktigaste som hände på ön i anslutning till den personens födelse. Namnarvet är dessutom viktigt. Om någon heter John Smith kommer dennes son få förnamnet Smith följt av ett nytt efternamn. Eftersom många vill bevara namn de är stolta över är det därför inte ovanligt att döpa någon till John John eller Gregory Gregory - dubbelnamn har verkligen fått en helt ny innebörd för mig här.

Planet till Rarotonga var ännu mindre än de tidigare propellerplanen och kunde maximalt ta elva passagerare men var nästan fullbelagt. Några månader tidigare hade Matilda avstått ifrån att flyga över Nazca-linjerna i Peru och där var faktiskt det största planet större än så, så den stackars kvinnan har ju verkligen tvingats utstå mer än hon önskat under de senaste två veckorna i flygplansväg...

Transporten till Rarotonga Backpackers var på plats efter landningen men det var däremot inte nyckeln till vårt rum som Paul lovat gömma under en kruka eftersom vi skulle anlända efter expeditionstid. Ingen av oss har en mobiltelefon som fungerar på Cooköarna och telefonen på boendet är inte öppen för mobilsamtal men vi lyckades till sist få en vilsen man som gjorde ett arbete för Paul på tomten att ringa upp honom och fick vår rumsnyckel samt min backpack.

Hungern började trycka på och då förnödenheter saknades tog vi bussen till Avarua för att köpa prisvärd take-away på en indisk restaurang som jag gått och spanat på sedan första ankomsten till ön. Frukost inhandlades inför kommande dagar och sedan tog vi bussen tillbaka och mer eller mindre däckade i säng redan klockan fem på eftermiddagen. Vi vaknade till igen efter mörkrets inbrott men lyckades inte med så mycket mer än att konstatera att det hunnit bli kväll innan vi somnade om igen. Vårt lilla öluffsäventyr hade tydligen tärt en hel del på krafterna men så hade det också varit väldigt intensiva och actionspäckade dagar och förr eller senare kommer ju reaktionen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign