Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 April
2014-05-06 (02:24)

Matilda packade sina sista prylar och själv föste jag ihop mina saker i diverse plastpåsar som jag ställde hos Paul i hans lilla receptionsbyggnad eftersom jag inte skulle få tillgång till mitt nya rum förrän senare under dagen. Vi hoppade på bussen med Matildas packning och kom fram till flygplatsen en kvart senare. Ångestklumpen i magen växte och växte och det fanns naturligtvis ingenting jag önskade mer i världen den stunden än ett plötsligt mirakel som skulle få henne att stanna hos mig på något vis.

Efter incheckningen hade vi en sista stund tillsammans innan det var dags för de ofrånkomliga avskedskramarna. Jag tittade långt efter henne in mot säkerhetskontrollen och vi vinkade en sista gång till varandra innan den stora drömmen var över. Med tunga steg traskade jag sedan ut från flygplatsen och ställde mig för att vänta på bussen.

Det var så tyst och det blev så tomt. Jag kan inte riktigt begripa hur en människa kan lämna ett sådant tomrum efter sig som det hål Matilda lyckades skapa. Hela min tillvaro kändes bara så fånig och meningslös och efter att jag fått nyckeln till mitt lilla singelrum (vars pris per natt efter förhandling med Paul blev lägre än hans ordinarie dygnspris i sovsalen) satte jag på fläkten, sträckte ut kroppen i den oväntat sköna dubbelsängen och bara stirrade upp i taket i flera timmar. Jag grät inte, jag rörde mig inte, bara stirrade på samma svarta fläck i taket tills en inre röst tycktes säga att jag måste rycka upp mig. Annars kunde jag lika bra åka hem själv också.

Valet föll på att skriva dagbok som terapi och för att få skrivandet att lossna gick jag och köpte ett sexpack Heineken i den närmaste affären. Samma dag som Matilda egentligen skulle ha landat på Cooköarna hade jag slagit ett nytt rekord för 2014 genom att bara ligga två veckor efter med skrivandet men under de sista två veckorna hade jag av förklarliga orsaker inte hållit tempot uppe och låg nu mer än tre veckor efter igen. Jag satte upp ett mål att bara ligga två veckor efter igen tills dess att det var dags att bege sig ut och segla och skulle därmed behöva skriva nästan två inlägg om dagen de kommande tio dagarna vilket motsvarar 2,5-3,5 timmars arbete per dag beroende på inläggens längd och dagsformen hos skribenten. Jag hade dock ett nytt ess i rockärmen eftersom Matilda i sista sekunden fått en order om att köpa med sig en mini iPad till mig från Sverige vilket borde bli lite tacksammare att skriva på än telefonen som varit mitt enda verktyg sedan i mitten av januari.

Hängmattorna var upptagna och jag tog istället plats i skuggan intill poolen, knäckte min första öl och började författa. Det gick inte särskilt fort inledningsvis men tog åtminstone kål på tomrummet och sakta men säkert började jag finna orden. Så fort man är ensam på ett hostel tar dock socialiserandet fart oavsett om man vill det eller inte och ganska snart fick jag nästan börja värja mig för alla sällskapssjuka resenärer i min omgivning.

En kanadensare vars namn jag aldrig uppfattade slog sig ner bredvid mig, knäckte en öl och så var snacket om Nya Zeeland igång. Han hade nyss spenderat sju månader där och även om jag bilade runt på de två huvudöarna i tre veckor för några år sedan är ganska mycket ogjort. Jag har tidigare sett Auckland som ett nödvändigt kortstopp på resan eftersom det är dit nästan alla flyg från Cooköarna går men han lyckades övertyga mig om att det finns en del att se och upptäcka på den norra ön trots att årstiden då jag lär hamna där inte är den rätta (maj månad är en bra bit in på hösten) och därmed började vissa nya idéer beträffande resan ta form.

Irländaren Patrick var näste man att ta plats bredvid mig. Han sitter egentligen i samma huvudbry som jag men kan ta sig till Nya Zeeland några veckor tidigare och blev övertalad att tillochmed satsa på den södra ön (som jag spenderade merparten av min tid på senast) eftersom han med lite tur ändå skulle kunna få ganska hyggligt väder.

Så dök brittiskan Pria upp. En kortväxt mullig sak med rolig humor som precis som jag har en Round The World-ticket men dessvärre hade råkat köra omkull med sin moped vid den obligatoriska uppkörningen här på Rarotonga innan man kan få ett körkort för sådana och dagligen under sin vistelse på ön tvingats ta sig till sjukhuset för få skadan på benet omlindad och översedd. Hon följdes av den tystlåtne Alaska-bon Ryan som mest satt och lyssnade samt kiwin Kerry vars hemska ekande skratt i Rarotonga Hostels korridorer tidigare irriterat mig och Matilda men nu började jag inse att det var en mycket snäll figur som just brutit upp ifrån ett planerat bröllop och nu slickade såren här med alkohol och cigaretter i mängder.

Man kan väl ändå säga att detta udda gäng räddade mig ifrån det värsta svårmodet. Pria bestämde att jag hädanefter skulle kallas för Mr Bora Bora på grund av den blå t-shirt med öns namn jag bar och detta namn fäste sig fort hos övriga. Så värst mycket skrivande fick jag dock inte gjort och till sist flydde jag in på mitt rum med ett glas öl i handen för att bli fri från att sällskapet och få vara lite för mig själv igen. Jag kände att gråten nästan var på väg upp i halsen av saknaden men lyckades hålla den borta och däckade istället på sängen efter en dag som varit mycket tuff psykiskt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign