Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-06 (02:28)
Jag kände mig lite bättre till mods när jag vaknade även om tomheten och saknaden var kvävande. Nu handlade väldigt mycket om att skaffa sig ärenden och uppgifter som kanske egentligen inte var så viktiga men ändå höll mig sysselsatt för att få tiden att gå tills den allra värsta saknaden efter Matilda gick över. Denna dag fick huvuduppgiften bli att ta mig ner till hamnen för att kolla om jag kunde hitta segelbåten The Southern Cross som enligt ett mailsvar en vecka tidigare ifrån Graham, som jag bokat mitt seglingsäventyr med, skulle ligga uppdragen på land för underhåll alldeles intill hamnen. På något vis skulle det kännas bra att veta säkert att båten verkligen existerade eftersom jag plöjt ner mycket pengar i detta äventyr och risken alltid finns när man betalar in hela summan på förhand att saker och ting bara går upp i rök.
Lördagsmarknaden på Rarotonga hade jag visserligen besökt en gång förut men eftersom marknadsplatsen ligger alldeles intill hamnen kunde jag såklart passa på att ta en extra runda där och eventuellt klämma ännu en av de goda våfflorna. Bussen dit kördes av den sjungande chauffören och jag noterade lite besviket att han berättade och sjöng exakt samma saker på precis samma ställen som tidigare innan jag hoppade av och började cirkulera runt bland stånden. Det kändes som att jag kände hälften av turisterna på marknaden sedan förut och vissa hälsade glatt på Mr Bora Bora - större än så är nämligen inte Rarotonga.
Lagom tills att jag började känna mig redo för en förflyttning bort mot hamnen tog jag svängen förbi våffelståndet för att låta magen känna efter hur hungrig den var. Inte särskilt, visade det sig. Istället fick jag syn på den eviga följetongen i form av de tre schweizarna som just hade lagt en våffelbeställning och slog mig ner tillsammans med dem för att snacka skit.
När de hade ätit upp sina våfflor fick jag vara barnvakt åt killen medan de två systrarna tog en sista vända på marknaden. Den vändan visade sig pågå en riktigt bra stund men jag hade ju i ärlighetens namn inga tider att passa. Alls. Det var trots allt dags att hacka ner ytterligare några jack på temposkalan efter ett tillfälligt mindre lyft då Matilda varit på plats.
Schweizarna skulle med veckans flyg till L.A. samma natt men erbjöd sig att skjutsa runt mig lite först innan de stack hem till sitt boende på Muri Beach för att packa. Jag fick hoppa upp baktill på killens moped och först tog vi oss ner i hamnen där segelbåten mycket korrekt låg uppdragen på land och jag kunde dra en liten lättnadens skull, nu skulle det helst bara visa sig att det fanns folk som skulle ta mig ut på seglingen också men The Southern Cross såg åtminstone fullt sjöduglig ut sedd ur amatörens ögon. Efter besöket i hamnen åkte vi över till öns största supermarket mittemot där jag handlade på mig två kassar med mat och sedan fick jag skjuts hela vägen till Rarotonga Backpackers där vi tog farväl och önskade varandra fortsatt härliga resor.
Jag kokade lite pasta till kvällsmat och tänkte mig en lugn kväll men övertalades av Kerry, Pria, Patrick och Ryan att hänga med ut och testa vad Rarotonga gick för en lördagskväll fastän jag egentligen redan visste svaret på den frågan. Det är fredagskvällarna som gäller här samt i undantagsfall onsdagskvällarna. Lördagarna är egentligen bara att glömma men jag resonerade att lite sällskap istället för att ligga själv på rummet, stirra upp i taket och tycka synd om mig själv kunde ju knappast skada.
Kerry hade hyrbil och körde efter att vi andra sänkt några öl var. Siktet var inställt på Whatever Bar och precis som jag innerst inne visste var vi nästan de enda gästerna men beställde ändå glatt in en runda kalla innan vi fortsatte till Trader Jack''s där det möjligen var lite mer folk men definitivt lika dött. Vi höll oss ändå där ett par timmar innan det var dags att köra Ryan till flyget eftersom han precis som schweizarna var inbokad på flighten till L.A. denna kväll. På vägen svängde Kerry ner i hamnen eftersom han blivit nyfiken på min segelbåt och så kom det sig att jag för andra gången den här dagen fann mig själv stå framför The Southern Cross och fundera över mina framtida seglingsäventyr. Ryan släpptes av på flygplatsen och vi andra åkte hem och kunde meddela till de som eventuellt var nyfikna att lördagar på Rarotonga var precis lika döda som folk beskrev dem.
<- Tillbaka
