Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-06 (02:34)
Sedan Matilda lämnat ön var det inte bara i min själ det var mulet. Vädret hade också blivit sämre igen vilket egentligen inte störde mig nämnvärt då mitt fokus under den närmaste veckan låg på att fixa några mindre ärenden, läsa, skriva och ladda om batterierna inför den fortsatta resan. De mörka molnen låg som dystra skuggor över Rarotongas grönskande vackra toppar men flöt också allt oftare ut över havet och släppte små regnskurar på oss som bodde längs stränderna.
En av hängmattorna i skuggan femton meter från havet som ofta tidigare ockuperats av Ryan som dock åkt hem under gårdagskvällen fick vara min bas för skrivandet där jag nu fått upp takten fint och tycktes kunna hålla målsättningen om att producera dubbla inlägg per dag. Om det är en inspirerande och rofylld plats som är grundförutsättningen för att massproducera text hade jag definitivt hittat rätt för en blick upp från läsplattan belönade mig med sand och hav. Dessutom är ljudet av de stora vågorna som slår in mot revet en bit ut i havet som gjort för att skapa frid i sinnet.
Patrick gick runt och muttrade om vädret och jag påpekade för honom att jag faktiskt hade rekommenderat honom att besöka söndagsgudstjänsten för att få dagen att gå. Strax därefter fick jag själv en släng av rastlöshet och bestämde mig för att satsa på en längre barfotaexpedition längs stranden hela vägen bort till dykcentrat med öns bästa snorkling. Snorklingsutrustningen, sarongen och ett paket kex packades ner i en tygpåse och så bar det av. Vissa delar av strandsträckan i den riktningen är ganska stenig men har man bara evigt med tid kan man tassa fram försiktigt utan skor. Och sanden sen, den silar sig så gott mellan tårna och det krusande ljudet varje gång man sätter ner foten i korallsand som denna är något utöver det vanliga.
Vid ett par tillfällen fick jag ta skydd under vegetationen för mindre, men tämligen intensiva, regnskurar. Väl framme vid dykcentrat rådde dock uppehåll och jag bredde ut min sarong och sträckte lite på benen innan snorklingsutrustningen åkte på. Jag hann inte så mycket mer än kliva ut i vattnet innan det började regna igen men det spelar ju i ärlighetens namn inte någon som helst roll när man har både kroppen och huvudet under vattenytan.
Det tog inte särskilt lång tid innan jag möttes upp av de första fiskarna på vägen ut mot korallerna. Masken satt väl försluten den här gången och jag tog inte alls in vatten på det vis som vid min förra simtur utanför denna strand. Jag hade sett att dykskolan hade en nybörjargrupp på plats men hoppade ändå till av överraskning första gången jag fick in simfötter från sidan i mitt synfält och försökte hålla mig undan en aning för att inte störa den pågående lektionen. Utsikten under vattenytan här är helt klart underhållande men jag har hunnit med att bli bortskämd med bra snorkling tidigare under resan och tröttnade ganska snabbt.
Under delar av promenaden tillbaka från stranden gick jag längs bilvägen istället för längs stranden. En av de första sakerna man reagerar på här som turist är den till synes morbida ovanan att begrava sina anhöriga i den egna trädgården. Därför vimlar det av vita gravstensblock i trädgårdarna här, inte så sällan med plastblommor placerade ovanpå gravstenarna. Svårt att föreställa sig den saken i var och varannan trädgård i ett villaområde hemmavid...
Nya ansträngningar genomfördes med att försöka komma in i en svårläst bok som Elin lurat på mig i Franska Polynesien när jag efter den långa barfotautflykten åter befann mig på Rarotonga Backpackers. Mer än 300 sidor in i boken saknade den fortfarande en handling och ändå fortsatte jag att kämpa med den. Jag antar det är den typen av projekt man ger sig tusan på att kunna genomföra när man har nästan obegränsat med tid?
Framåt kvällningen fick jag, efter ännu ett mål pasta, äntligen efterlängtade livstecken ifrån Matilda som efter sin två dygn långa hemresa, ständigt i riktning bort från mig, nu till sist hade nått Sverige. Vi bokade in en längre chattstund till nästa dag då jag ändå hade planerat att bege mig till ett Internetcafé i Avarua för att inleda min research inför den avslutande tredjedelen av denna drömresa och därefter drog jag mig tidigt tillbaka till rummet för att fortsätta kämpa med den eländiga boken samt skriva lite i min egen dagbok.
<- Tillbaka
