Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-07 (07:07)
Ironiskt nog blev vädret bättre precis samma dag som irländaren Patrick skulle åka vidare. Den stackaren hade knappt fått uppleva solen på Rarotonga under dagarna han varit på plats medan jag faktiskt hade uppskattat det lite svalare vädret på slutet med min begränsade agenda.
Jag höll mig i omgivningarna runt Rarotonga Backpackers under dagen. Solade lite, badade lite och spenderade massor med tid i en av hängmattorna fram tills dess att det var dags att ta farväl av irländaren och önska honom bättre lycka med vädret under hans fortsatta resa. Patrick gav mig sin Internet-kod och tidigare hade jag fått Kerrys till Telecoms trådlösa nätverk några hundra meter bort vid den lilla matbutiken Friendly Mart där jag nu allt oftare tycktes sitta på en stenmur för att posta dagboksinlägg och hålla kontakt med vänner.
Det finns en speciell fridfullhet i att bara stryka omkring barfota längs stranden här och njuta av stillheten och detta blev min fortsatta sysselsättning efter att jag hade sänkt gårdagens inköp av indisk take away. Maria, som är en mycket besynnerlig äldre holländska, hade nosat reda på att Edgewater Resort skulle köra sin dansshow samma kväll och om man avstod ifrån buffén kunde man komma undan med ett inträde på 15 NZD för att se showen vilket i mitt tycke lät som en bra deal för att få se lite lokala dansnummer.
Strax efter klockan fem tog jag tjuren vid hornen och snörade på mig löparskorna för en runda på drygt sex kilometer. Inledningsvis kändes det överraskande bra med tanke på att jag inte sprungit sedan jag tog två rundor på Moorea men en bit efter halva rundan började det kännas ohyggligt tungt och även om man kan skylla på fuktig värme var det pinsamt nära att jag avbröt och gick sista biten tillbaka. Denna runda var bara att se som ett litet test av kroppen eftersom jag funderar på att anmäla mig till en mara i Australien i början av augusti men med tanke på hur pass svag löparformen bevisligen är för tillfället skulle det krävas en rejäl investering i tid och kraft för att komma i maraform. Jag får fundera på saken under de två veckorna jag är ute och seglar för det är ändå inte förrän efter det jag kan inleda en eventuell satsning via regelbunden genomtänkt träning.
Klart trevligare än löpupplevelsen var då doppet i havet efteråt. Jag låg i en riktigt bra stund för att kväva eftersvettningarna samtidigt som jag njöt av den vackra solnedgången. Väl uppe på stranden igen sprang jag på Atiu-bekantingarna Hanna och Emelie som nu flyttat över till Rarotonga för sina fem veckors avslutande praktik. Alltid kul med välkända ansikten men eftersom de var på stranden i sällskap med en massa annat okänt folk och jag längtade in till en välförtjänt dusch blev samtalet inte särskilt långvarigt.
Lyckligtvis lyckades jag och Maria övertyga ett yngre franskt par som är på Rarotonga för att undersöka hur människor hanterar cykloner samt två andra fransyskor som Matilda och jag tidigare haft roligt åt eftersom de tisslade, tasslade och viskade på stranden trots att ingen annan människa var på 20 meters avstånd om att de borde hänga med på dansshowen så att jag slapp att enbart ha Maria som sällskap under kvällen. Tyvärr hade den franska kvartetten dock tillgång till mopeder och det slutade ändå med en halvtimmes promenad i mörkret med denna märkliga kvinna som enda sällskap.
Jag blev utfrågad om allt mellan himmel och jord på vägen samtidigt som hon oavbrutet påpekade att hon hade koll på att Matilda bodde högt uppe i de svenska bergen (ett påstående så roligt att jag inte brydde mig om att rätta henne) och att äntligen komma fram till showen på Edgewater Resort var verkligen en befrielse. Showen som sådan var också fullt godkänd - jag gillar verkligen lokalinvånarnas danstrupper och dansnummer till häftiga trumbeat. Som en extra liten krydda på moset körde även nuvarande miss Cook Islands (och miss South Pacific) ett eget litet dansnummer klart värt att spana in.
Efter showen satt vi oss i utebaren och några av fransyskorna beställde in drinkar. Den trevliga kvällen fick dock ett abrupt avslut när en städare gjorde ett oförklarligt klorutsläpp intill oss trots att han såg att vi satt där. Svedan i ögonen var så smärtsam att vi var tvungna att springa ifrån vårt bord och Maria uppsökte därefter en manager för att klaga. Sedan återstod dessvärre endast ytterligare en nattlig vandring med Maria genom mörkret med alla dessa utfrågningar samt plötsligt uppdykande vilda hundar i skuggorna. Men vad gör man inte för att komma hem till en mjuk skön säng?
<- Tillbaka
