Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 April
2014-05-07 (07:10)

Det kändes som att dagarna började gå in i varandra nu. Först hade Matilda åkt hem och efterlämnat ett hål som omöjligen gick att fylla och sen hade gänget jag börjat hänga med på mitt hostel droppat av en efter en utan att jag riktigt orkat socialisera med nästa generations gäster. Jag hade svårt att hålla reda på vilken dag det var, svårt att hitta något vettigt och inspirerande att sysselsätta mig med och batterierna inombords var så urladdade efter mer än sju månader av upplevelseexplosioner att allting nu mest upplevdes som en grå massa.

I ett sådant läge är det inte helt fel att fotbollslaget man håller på spelar lite då och då så att man tvingas räkna veckodagar för att kunna följa nästa match live. Därför befann jag mig utanför Friendly Mart strax efter det att butiken öppnat klockan åtta på morgonen för att få lite matchrapportering live. Internet här är så långsamt och dyrt och jag ville inte slösa på mina koder så det skulle få räcka med textrapportering, problemet var bara att jag nu visserligen kunde koppla upp mot Telecoms nätverk men det gick ändå inte att surfa.

Vid det här laget hade jag dock hunnit bli en välbekant karaktär inne på Friendly Mart och när jag bad den vänliga kvinnan i kassan att omstarta routern var det inga bekymmer alls. Under tiden som jag väntade på återstarten berättade kvinnan att hon själv provat på att surfa två gånger i livet men det här med Internet var ingenting för henne. På sätt och vis kan man avundas en sådan människa som alltid befinner sig i nuet och njuter av det. Själv tycks jag, inte minst under den här resan, alltid befinna mig antingen i det som har varit när jag skriver dagbok alternativt uppdaterar mig på vad folk hemmavid haft för sig eller också befinner jag mig i framtiden för att planera och boka kommande resmål.

Med en återstartad router kunde jag njuta av ännu en seger för mitt Malmö FF samt skriva av mig med min Matilda. Dessutom köpte jag en flygbiljett till Nya Zeeland direkt efter återkomsten till Rarotonga ifrån seglingsäventyret och tog därmed en gång för alla död på planerna att resa med fraktbåt till några av de norra Cooköarna. Under tiden jag satt där på muren med läsplattan började ett häftigt regn falla och inte ens försöken att finna lä under ett stort träd hjälpte. Då ropade kvinnan inifrån butiken att jag var välkommen in till henne. En plaststol ställdes fram, ett par vänliga ord utväxlades och så var jag uppe och körde igen. De här små vänliga gesterna är måhända inte unika för Cooköarna men de är väldigt typiska och nog det jag mest av allt kommer att ta med mig härifrån. Glada, vänliga och öppna människor som inte bryr sig så mycket om den stora världen men är så mycket bättre än jag på att förvalta det lilla runt omkring sig.

Regnet tycktes inte vara en tillfällighet. Jag hade trott att vädret slagit om igen under gårdagen men uppenbarligen gått händelseförloppet i förväg. I mellanrummet mellan två hysteriska regnskurar tog jag ett bastant grepp om min blå tomtesäck med tvätt och skyndade på stegen bort mot tvätteriet. Jag hade inte fått tvättat sedan på Bora Bora och det började verkligen eka tomt i min backpack nu så detta kändes som ett riktigt vettigt initiativ.

Ifrån tvätteriet tog jag sedan bussen till Avarua för att ta ut pengar så att jag skulle kunna betala för mitt uppehälle och detta följdes av ett återbesök på Boogie Burgers. Burgaren smakade kanske lite bättre på detta andra försök men var inte huvudsyftet till att jag tagit mig dit. Boogie råkade vara den enda återförsäljaren av biljetter till långfredagens strandfestival och förköp gav en viss rabatt på inträdet. Med tanke på att ingenting skulle vara öppet på ön en sådan helgdag och biljetten var hyggligt billig var valet enkelt - hur ofta besöker man en beachfest på Rarotonga liksom?

Mina steg tog mig därefter ifrån Boogie ner mot hamnen i hopp om att någon skulle befinna sig ombord på The Southern Cross som jag genom bussens fönster sett blivit förflyttad ner i vattnet vilket jag såg som ännu ett gott tecken på att seglingen skulle bli av. På avstånd såg jag två kalufser ombord och gick fram för att presentera mig. Personerna ombord visade sig vara nästa veckas skipper Keith som tillika är ägare av båten samt Ivan som skulle med som besättningsman. Farhågorna om att resan var en bluff hade egentligen inte tagit fart förrän på slutet och att allting inte stod helt rätt till blev ännu tydligare när Keith uttryckte sig i termer som att jag skulle glömma allt jag hört ifrån Graham (som jag bokat seglingen med) och att saker inte alltid riktigt är vad de ser ut att vara. Jag grävde inte så mycket mer i saken utan kände mig mest lättad över att vara väntad inför avfärden på annandagen.

Keith berättade att han helst av allt skulle velat åka en dag tidigare men att några av de övriga passagerarna inte skulle kunna anlända i tid. Det bestämdes att vi skulle höras igen på söndagsmorgonen och eventuellt ta en fika samma dag för att prata igenom resan. Klart lättad vandrade jag sedan över till affären och gjorde några matinköp innan jag tog bussen tillbaka till Rarotonga Backpackers.

Väl tillbaka råkade jag somna på rummet och måste ha legat utslagen i ett par timmar för när jag väl vaknade igen var det hög tid att traska bort och hämta tvätten innan tvätteriet stängde. Kvällen var därefter allt annat än upphetsande. Regnet kom tillbaka med full kraft och jag höll mig bara inomhus med undantag för en kort nätsurfutflykt till Friendly Mart och fokus var huvudsakligen på den tjocka evighetslånga boken som jag äntligen kommit in i då drygt 200 sidor återstod.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign