Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 April
2014-05-08 (01:04)

Livets små mirakel inträffar långtifrån alltid på de dagar då man förväntat sig dem. Att denna, till synes helt obetydliga, dag i kalendern förmodligen skulle komma att ha större påverkan på mitt kommande halvår i livet än kanske någon annan dag var verkligen helt omöjligt att misstänka på förhand och den började också i en lunk som definitivt inte skvallrade om att något stort var på ingång.

Jag hade börjat känna en mycket stor tillfredsställelse i min dagliga Rarotonga-rutin vilket jag antar till stor del berodde på att jag levt långt utanför alla former av rutiner i mer än ett halvår nu. Jag brukade inte gå och lägga mig särskilt sent och vaknade därför nästan alltid tidigt, ofta innan solen gick upp. Det första jag gjorde då var att skriva färdigt det dagboksinlägg jag påbörjat föregående kväll. Efter en sista korrläsning tassade jag upp barfota och tog en kalldusch (vid den tiden på dygnet fanns ingenting annat att välja på) för att vakna till ordentligt innan jag, efter att ha sprutat myggmedel på benen, bar med min frukostpåse med bröd, pulverkaffe och nutella ut i köket och förberedde frukosten. Så tidigt på morgonen var sällan någon annan vaken och man slapp trängas i köket och yttra artighetsfraser vilket jag upplevde var befriande. Så snart frukosten var avklarad diskade jag, ställde in juicen och mitt paket med cream cheese i kylen och tog med min frukostpåse tillbaka till rummet.

Med gaddarna färdigborstade brukade jag packa en tygpåse med prylar som plånbok, läsplatta, mobil och Internetkoder och bege mig bort mot Friendly Mart för att surfa. Utanför butiken satt allt som oftast ett lokalt original som hade börjat hälsa med handskakning redan då Matilda varit här. Efter några artighetsfraser om väder och vind brukade jag posta det senaste dagboksinlägget och sedan snabbt försöka få Matilda på linjen för att chatta. Så även denna dag.

Jag kunde stolt berätta om dagens plan som gick ut på att administrera med fokus på att få deklarationen inlämnad. Det tyckte inte Matilda lät som en heldag men jag var nu så otroligt inne i denna semesterlunk att det skulle kännas som att bestiga berg att ha för mycket samlat i kalendern på samma dag. Man blir lite som en pensionär som skriver in en sak i kalendern för en dag och sedan knappt törs ta på sig något annat än denna huvuduppgift. Semester, kallas det, försökte jag förklara skriftligen och kunde nästan höra genom läsplattan hur det fnystes uppe i Karlstad.

Det finns ett fåtal själar i Sverige under pensionsåldern som aldrig deklarerat elektroniskt och jag har tidigare känt en viss stolthet över att tillhöra denna minoritet som på allra sista dagen med högtidliga steg promenerar till det lokala Skattekontoret för att lämna in sin skriftliga deklaration. Nu skulle det få bli ändring på den saken och jag var dessutom ute i alldeles för god tid för min smak eftersom jag var fullbokad inför helgen och sedan skulle befinna mig ute på böljan den blå under den första veckan i maj då jag normalt sett deklarerar. Som nybörjare fick jag inleda med att ladda ner elektronisk legitimation efter att jag tagit bussen in till Avarua där jag fått för mig att det trådlösa Telecom-nätverket gick på bättre speed. Sedan hände det. Miraklet.

Jag hade börjat kasta allt mer bekymrade blickar på mina bankkonton och konstaterat att de nya planer som börjat dyka upp för resans sista tredjedel förmodligen inte skulle täckas av den ursprungliga budgeten. Visst fanns det en buffert men att skära i den skulle innebära att jag var ännu mer pressad att ta första bästa jobb när jag kom hem för att kunna betala för min lägenhet och ha råd med utflykter till Karlstad vilket förmodligen förväntas av mig i framtiden. Därför smålog jag lite för mig själv när jag loggade in på Skatteverkets hemsida och drömde om en massa pengar tillbaka på skatten. Och höll på att svimma när jag fick beskedet! En massa pengar var nämligen precis vad jag skulle få! Att sluta jobba förra hösten hade uppenbarligen dragit ner min årsinkomst till en lägre skattenivå vilket jag inte alls haft med i kalkylerna. Men det förändrade allt. Till det bättre.

Fortfarande rusig av det överraskande positiva beskedet postades deklarationen och sedan satt jag och kontrollerade och skrev ner diverse faktauppgifter på nätet inför de kommande veckornas dagboksskrivande. Dessutom tordes jag på allvar börja spana i detalj på utbudet av äventyr hos den firma både Pria och Lonely Planet rekommenderat för flerdagars kajakutflykter på Tonga. Det definitiva beslutet att åka dit hade visserligen inte tagits ännu men efter beskedet alldeles nyss skulle det nog inte krävas särskilt mycket mer grubblerier.

För att inte missa indierns förmånliga luncherbjudande fick mitt dagdrömmeri avbrytas och istället ersättas av Chicken Tikka Masala på min och Matildas bänk. Solen var tillbaka på Rarotonga och även om vädret ännu inte var perfekt var skugga det enda tänkbara alternativet och man inte ville bli genomsur av svett. Nöjd som få tog jag sedan bussen tillbaka till mitt hostel och lät fantasierna om den fortsatta resan få rusa fritt. Jag kanske inte bara skulle trycka in Tonga? Det finns ju så många andra platser, öar och länder att upptäcka i den här delen av världen och det skulle med säkerhet dröja en evighet tills jag befann mig i dessa trakter igen. Om någonsin...

På eftermiddagen låg jag i hängmattan och skrev dagbok och så snart det började bli svalare framåt eftermiddagen skyndade jag bort till Friendly Mart igen för att skriva hem till Matilda om det lilla mirakel jag upplevt under dagen. När kvällen omslöt Rarotonga i sin mörka famn bestämde jag mig att en gång för alla få slut på den eviga svårlästa boken jag kämpat med sedan i Franska Polynesien och lyckades med detta.

Med dagen till ända var också mina batteriladdningsdagar på Rarotonga över. Den återstående tiden fram till avfärden med The Southern Cross var mer eller mindre fullbokade och lusten att komma vidare hade äntligen infunnit sig, förmodligen delvis ett resultat av dagens lilla mirakel som öppnade upp nya möjligheter. Jag kände mig färdig med Rarotonga nu (med undantag av ett par specialutflykter som bokats in till helgen) och rastlösheten svepte åter fram likt en ursinnig fors i mitt blod och ville ta mig bort och vidare, iväg mot nya äventyr.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign