Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 April
2014-05-08 (01:05)

Morgonrutinen bjöd inte på några överraskningar. Originalet vid Friendly Mart frågade lite om hur det var att komma ifrån ett land där det snöade ibland och funderade sedan en stund högt för sig själv om det här med snö som han själv aldrig hade upplevt. Matilda firade påsk med familjen hemmavid men tog sig tid till mig en stund och konstaterade ungefär samma sak som jag - den allra mest akuta saknaden hade nu gått över och man förflyttades så sakteliga in i ett slags fas av oro och ovisshet kring framtiden och vad den skulle erbjuda oss båda.

För sju år sedan bestämde sig ett gäng kompisar på Rarotonga för att göra någonting åt långfredagen som var den tråkigaste dagen på året då allting var stängt och samlade därför ihop några lokala band och skapade en egen liten beachfest. Med åren blev eventet, som växte för varje gång, till en trevlig tradition som även lockade till sig de turister som råkade befinna sig på ön. Man kallar evenemanget för Beach Day Out Music Festival och jag hade skaffat en rabatterad förköpsbiljett några dagar tidigare.

Dilemmat med att jag saknade fordon och att lokalbussen naturligtvis inte gick på långfredagen hade jag tänkt lösa genom att hoppa på den så kallade partybussen som enligt en flyer skulle plocka upp folk på Edgewater Resort som ett av sina stopp på vägen till festen. Ifrån mig innebar det en halvtimmes vandring i påfrestande hetta men vad gör man inte för att få gå på fest? Nu visade det sig dock att partybussen aldrig körde in på resorten utan endast passerade förbi utanför och därmed var min långa värmeslagsvandring helt i onödan, kunde jag lite snopet konstatera där jag satt i receptionen på resorten och väntade. Det enda återstående alternativet var att lifta och det dröjde inte mer än fem minuter innan jag fick napp och kunde hoppa upp på ett flak tillsammans med en massa andra människor som skulle till festen. Chaffisen skulle se sina två brorsöner spela trummor och hade lockat med sig några andra släktingar och vänner som nu fick en extra person att trängas med på flaket.

Inne på området inledde jag med att köpa en portion välsmakande kokoskyckling med ris i ett av matstånden innan jag hittade en plats i skuggan med god uppsikt över scenen där jag kunde breda ut min sarong och spana in de olika uppträdande förmågorna. De flesta spelade två till tre låtar vardera under den tidiga eftermiddagen och det rörde sig mest om covers på allting ifrån Lenny Kravitz till några obligatoriska versioner av Sweet Home Alabama.

Hela tillställningen tände väl egentligen inte till förrän trumslagarpojkarna dök upp på scenen. Gruppen bestod av några grabbar i åldrarna fem till elva år. Gänget hade nyligen varit och spelat i Wellington på en internationell festival och att de var löjligt vassa för sin ålder stod utom allt tvivel. När kidsen var färdiga med sina beats stod publiken upp och jublade, så även jag innan jag knäckte en ny öl och spanade runt i folkvimlet.

En bit bort fick jag syn på holländaren Yurian och irländaren Daniel som bodde på mitt hostel och flyttade över till dem för att få lite sällskap. Timmarna som följde satt vi där och småsnackade, lyssnade på musik och tittade på folk fram tills dess att solnedgången närmade sig då vi förflyttade oss ner till stranden för att knäppa lite bilder denna vackra kväll. En främmande liten grabb försökte stå på händer i sanden och jag gav honom några uppmuntrande kommentarer om att han var mycket nära att lyckas ovetande om att detta skulle komma att få ödesdigra konsekvenser några dagar senare.

Med övervakningen av solens färd ned bortom horisonten avklarad gick vi tillbaka till scenen och kollade in de sista banden. En kille drog några riktigt maffiga gitarrsolon innan han fick agera komp åt en talangfull sångerska och hela festivalen avslutades med en kvinnlig sångduo som fick hela den kvarvarande massan att gunga med till skön egen musik. Äntligen lite eget material efter alla dessa covers!

Daniel erbjöd mig skjuts hem på sin moped vilket jag mycket glatt tackade ja till och min kväll avslutades därmed med vind som ven mot ansiktet i Rarotonganattens mörker. Sammanfattningsvis hade det varit en skön dag utomhus som bröt av snyggt mot den lunk jag hade hamnat i under den sista veckan. Eftersom planerna inför morgondagen innefattade betydande fysisk aktivitet hade jag tagit det lugnt med ölen och jag kände mig nästan barnsligt nöjd med den självdisciplin jag uppvisat på den punkten när jag slog på fläkten och kröp ner i sängen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign