Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

20 April
2014-05-09 (00:39)

Som den pensionär jag förvandlats till här på Rarotonga kunde jag naturligtvis bara ha en punkt på dagordningen och denna söndag, tillika Påskdagen, var allting ändå nedstängt på ön så det skulle vara svårt att lyckas hitta något ytterligare att sysselsätta sig med. Punkten för dagen var att fika med besättningen på The Southern Cross och få mer info om seglingsäventyret som skulle inledas följande dag så efter den obligatoriska morgonrutinen med frukost och morgonsurf utanför Friendly Mart (faktiskt nästan den enda butiken på ön som hade öppet) skyndade jag tillbaka till mitt hostel för att ringa skippern Keith och avtala tid och plats som överrenskommet.

Jag hade dock glömt att telefonen på mitt hostel inte gick att använda till att ringa mobilsamtal och frågade därför Paul om jag kunde få köpa ett mobilsamtal av honom. Överraskande nog var svaret ett korthugget nej och sedan en instruktion om att gå till affären för att köpa ett telefonkort till min mobiltelefon. Reaktionen var väldigt olik vad jag brukar möta här vilket förvånade mig och istället traskade jag tillbaka till Friendly Mart och fick låna kassörskans mobil (som självklart vägrade ta betalt) för att ringa det korta samtalet.

Keith lät meddela att eftersom några passagerare väntades med flyget från L.A. först senare under kvällen och en annan passagerare skulle anlända med ett plan från en annan av Cooköarna fanns det ingen större mening att sätta upp ett möte. Istället bestämdes det att vi skulle ses i hamnen vid lunchtid under morgondagen då han tänkt sig att seglingen skulle inledas.

Därmed saknade jag en plan för dagen och satte mig istället och surfade en extra stund. Matilda påminde mig om alla saker jag borde ha köpt inför avfärden likt solbrillor och solhatt vilket stressade upp mig en aning och jag bestämde mig då för att försöka komma till båten så tidigt som möjligt nästkommande dag och dumpa av min packning så att jag eventuellt skulle kunna få lite sista-minuten-shopping avklarad i Avarua innan vi skulle segla iväg. Varför vara i god tid med sådant liksom? Jag hade faktiskt egentligen haft mer än en hel vecka på mig att fixa detta men man hamnar mycket lätt i den stilla ö-lunken här och att stressa runt med ärenden är nästan som att göra något brottsligt på Rarotonga. För att ändå känna att jag fick något gjort passade jag på och köpte en påskägg till mig själv i form av en flygbiljett till Tonga och kände mig nöjd med att ha hittat ett bra alternativ nu när mina planer beträffande norra Cooköarna gått upp i rök.

En bonusdag i paradiset när vädret dessutom är alldeles strålande är självklart inte något man beklagar sig över. Jag lade mig i hängmattan och skrev dagbok samt tittade ut över stranden och havet i några timmar. Därefter körde jag en favorit i repris på barfotastrosandet längs stranden med det alldeles magiska krusande ljudet ifrån korallsanden under fotsulorna.

En av sakerna jag funderade på när jag gick där längs strandkanten var Cooköarnas alla små lustiga egenheter. Öarna tillhör exempelvis egentligen Nya Zealand och använder det landets valuta men envisas ändå med att prägla egna kompletterande mynt som endast kan användas här. Favoriten är det trekantiga tvådollarsmyntet som känns som en riktig piratpeng i plånboken. Dessutom har öarna några alldeles egna sedlar och allra mest speciell är naturligtvis den svåröverkomliga och mycket unika tredollars-sedeln som jag bara sett vid ett tillfälle och aldrig själv haft i min ägo under veckorna på Rarotonga, Aitutaki och Atiu.

Dagen gick och strax före solnedgången lyckades jag halvt skrämma livet av ett nyanlänt och mycket ungt par från Tyskland genom att berätta om zika-epidemin som härjat på ön den senaste månaden under tiden jag förberedde mitt sista kvällsmål i köket, som för att ta slut på mitt paket med pasta fick bli pasta med pastasås. Det var så uppenbart nu att jag varit här för länge när jag tillochmed kunde prata om saker på ön som började bli till historia (likt zikaviruset) och det var verkligen hög tid för min del att komma vidare. Jag vill påstå att jag var så färdig med Rarotonga som en turist någonsin kan bli vilket på många sätt var en tillfredsställande, om än lite märklig känsla

Så mycket som gick att packa färdigställdes under kvällen samtidigt som tankarna nu enbart befann sig i framtiden. De kommande två veckorna ute på havet, öarna som få turister någonsin får se, hur jag skulle tackla eventuell sjösjuka, resmålen efter seglingen och hemkomsten till ett nytt liv i Sverige. Mentalt hade jag nu lämnat Rarotonga och fysiskt skulle det bara röra sig om timmar innan jag var på väg förutsatt att saker inte gick fundamentalt fel. Jag älskar att vara på väg någonstans.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign