Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

22 April
2014-05-11 (02:03)

Jag vaknade av att det började sippra in lite ljus genom min taklucka och lyckades med några hyggligt stiliga balansmoves, trots att jag höll kameran i handen, klättra upp så att halva min kropp stack upp ur luckan. Enligt mig är en soluppgång, åtminstone här i Söderhavet, ännu vackrare än en solnedgång eftersom färgerna oftast blir så många fler och kontrasterna inte så sällan är skarpare. Denna morgon låg havet dessutom så blankt att hela scenen i det närmaste var overklig. Tankarna gick till det gamla uttrycket lugnet före stormen och ögonblicket som sådant kommer nog för alltid att etsa sig fast i minnesbanken som något av det vackraste jag skådat.

Keith kom förbi min taklucka uppe på däck och tittade sig omkring. Han sa att första natten i nordlig riktning från Rarotonga ofta brukar bjuda på en kul överraskning i form av flygfiskar som landat på däck missledda av nattljuset från båten men så var tyvärr inte fallet denna gång. När jag njutit färdigt av den vackra morgonen ifrån min taklucka letade jag mig bort till frukosten som bestod av weetbix (nyazeeländska frukostflingor i stavar som löses upp i vätska), mjölk och konserverad frukt.

Båda fiskespöna ombord agnades även om hoppet att få napp så här pass långt ute till havs inte var särskilt stort och istället förflyttades fokuset i småsnacket ombord till den något ovana upplevelsen att befinna sig flera hela dagar i sträck ute till havs utan att vare sig se land, andra båtar och knappt något djurliv.

Allt som allt var vi alltså sju personer ombord; Kiwin Keith som agerade skipper på den lilla utflykten och tillika är ägare av The Southern Cross, Ivan som också kommer ifrån Nya Zeeland men är en riktig mångsysslare med brokig bakgrund som nyligen anställts av Keith och flyttat till Cooköarna, Texas-paret Eric och Laura som till vardags jobbar på samma telekom-bolag i Houston, Gerard som är en berest herre från Nya Zeeland samt hans vän Marisa som i yngre år seglade runt stora delar av jorden och nu tillfälligt lämnat familjen hemma för att känna på livet på en segelbåt igen.

Dagens stora samtalsämne kom att bli Graham som vi alla bokat turen via och som med sin hemsida och i all mailkorrespondens framställt sig som ägare av båten. Precis som jag fattat misstankar om under den sista veckan stod allting inte riktigt rätt till. Graham tycks vara en herre som har talets och skrivandets gåva men uppenbarligen har han misskött sina affärer på Rarotonga så grovt att han mer eller mindre tvingats fly till Fiji efter att ha fått sin egen båt beslagtagen. Keith själv ser honom som en direkt fiende men eftersom Graham inte ens dök upp till en tripp folk bokat med honom ifrån Samoaöarna på grund av sjukdom föregående år och därtill vägrade ersätta amerikanerna som flugit dit ställde han upp för vår skull (och för chartrade båtturer från Rarotongas rykte) och tog denna chartrade tripp mot förskottsbetalning ifrån Graham. Ganska läskigt faktiskt. Hade Keith inte haft ett ovanligt stort hjärta (han hade egentligen helt andra affärer att sysselsätta sig med) skulle min segling förmodligen brunnit inne eftersom inga andra lämpliga båtar finns i området för tillfället och jag skulle förmodligen inte heller fått min dyra biljett återbetald ifrån den ljusskygge Graham.

Mycket av min tid ombord under dagen gick åt till att skriva dagbok och jag avbröts väl egentligen enbart utav en servering av upptinad bacon- och äggpaj. Målet jag bestämt mig för var att lyckas få till tjugo dagboksposter under de knappa två veckornas segling och därmed nästan komma helt ikapp med min dagbok där jag via gårdagens post på hemsidan tangerat 2014 års rekordnotering genom att endast ligga två veckor efter med skrivandet. Därmed hade jag tagit in nästan en vecka sedan Matilda åkt hem och nu kändes det alltså realistiskt för första gången på väldigt länge att komma riktigt nära nutiden med skrivandet.

Min iPad lades åt sidan efter tre producerade inlägg då vågorna började gå högre och den lilla idylliska bubbla vi alla befunnit oss i så sakteliga sprack upp. Laura var den första som försvann ner under däck illamåendes och jag kom på mig själv med att sitta och känna efter och egentligen bara vänta på att illamåendet skulle gripa tag också i mig på allvar. Samtidigt var jag lite nyfiken på vad jag skulle tåla och valde att prova undvika sjösjuketabletter för att lära mig lite mer om mig själv.

Det blev aldrig riktigt illa för min del. Den friska brisen i ansiktet uppe på däck och ett ständigt spanande mot horisonten (så länge det var ljust) var till god hjälp men så fort jag begav mig ner under däck och bort till mina trånga kvarter längst fram i båten fick jag en obehaglig klump i magen. Lyckligtvis regnade det inte och att få in vind genom takluckan precis ovanför min brits räddade mig ifrån ett eländigt tillstånd. Att vågorna gick högre och högre var det inget snack om och den enda positionen jag kunde ta var liggande på snedden på rygg (min brits var inte lika lång som jag). Så fort jag försökte lägga mig lite på sidan för att lättare kunna böja på benen ramlade jag tillbaka på rygg av en hög våg och livet var inte alls särskilt kul. Vid midnatt var jag fortfarande inte i närheten av att somna och jag fasade för vad som skulle komma under resten av natten.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign