Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

24 April
2014-05-12 (00:01)

Natten hade varit så mycket trivsammare än föregående natt och det var mycket behagligt att möta den nya dagen uppe på däck. Enligt den grova resplanen för detta seglingsäventyr skulle färden från Rarotonga till Suwarrow ta ungefär tre dygn vilket i den bästa av världar borde innebära att vi skulle anlända denna eftermiddag men vindarna hade inte riktigt varit med oss och en viss kapplöpning med tiden pågick för att vi eventuellt skulle hinna skåda Suwarrow borta i horisonten innan solen gick ner.

Fortfarande rådde en känsla av overklighet. Under de två senaste dagarna hade vi seglat fram över väldiga vattenmassor utan att se en endaste båt eller den minsta strimma av land och nu tycktes en tredje likadan dag vänta. Jag tror inte man ens kan vara i närheten av att förstå hur stort och mäktigt havet är innan man gjort något som detta. Att upplevelsen dessutom delades i trånga kvarter med en grupp människor som man aldrig någonsin träffat förut gjorde inte direkt hela grejen mindre besynnerlig.

Jag kände mig inte riktigt på skrivhumör även om förutsättningarna var tillbaka med ett mer stilla hav och råkade veta att Laura hade med sig boken "An Island To Oneself" på båten. Boken handlar om Tom Neale - mannen som levde som Robinson Crusoe på Suwarrow - och så fort jag fick den i min hand släppte jag kontrollen över tid och rum och lät denna annorlunda människas livshistoria sluka mig fullständigt.

Tom Neale föddes och växte upp på Nya Zeeland. Merparten av de unga åren spenderades i den lilla staden Greymouth på den södra halvöns västkust där jag själv varit och att han längtade därifrån till ett liv ute på havet kan jag mycket väl förstå för Greymouth är verkligen isolerat ifrån den stora världen utanför. Efter några år i flottan flyttade han till Moorea i Franska Polynesien vilket även detta är en plats jag känner mycket väl. Åren på Moorea gick och Tom lärde sig allt värt att veta om hur man överlever på en ö i Söderhavet innan han erbjöds ett jobb på Rarotonga. Det var där han lärde känna Söderhavsprofilen och författaren Robert Dean Frisbie som tillbringat en del tid på Suwarrow. Från det första mötet och framåt förändrades Toms liv som nu äntligen hade fått en mening.

Mitt läsande om Tom Neales liv avbröts tillfälligt av ett jättelikt hoppande och plaskande fiskstim som följdes av en mycket intresserad grupp av fåglar. Ur ingenstans plötsligen lite djurliv vilket naturligtvis också var ett tecken på att vi närmade oss land. Eftersom Suwarrow är en korallatoll är dock öarna så platta att de inte går att skymta på särskilt långt håll och istället för det tröstlösa spanandet efter land återvände jag till boken om samma plats och fick finna mig i att inte få se Suwarrow förrän nästkommande dag.

Till sist, en dag i oktober 1952, dök chansen upp för Tom Neale att leva sin dröm. Han spenderade allt han ägde på förnödenheter och utrustning och levde sedan på ön i tre olika omgångar i totalt sexton år varav boken täcker de två första perioderna. I boken trotsar han oväder, sjukdomar och kämpar periodvis med det egna psyket när han tröttnar på den enformiga kosten. Jag tror att vi alla någon gång funderat över ett liv på en öde ö men få har valt att ta den drömmen på allvar. På något vis knyter Toms drömmar an till mina. Det jag för tillfället gör är också något många går och drömmer om men få tar chansen och genomför. Finessen här är att en av mina allra största drömmar i drömmen råkade handla om Tom Neales svårtillgängliga och ensliga Suwarrow, om än i en lite annan tid (Tom dog på dagen ett halvår efter att jag föddes 1977). Det är väl ett klart understatement att påstå att boken berörde mig och kändes relevant i ögonblicket...

Jag käkar inte böcker, jag sväljer dem hela. Övriga ombord på The Southern Cross häpnades över hur snabbt och fokuserat jag läser och jag tror det säger ganska mycket om min personlighet. Förmågan att fullständigt gå upp i en sak i taget är både en tillgång och en belastning i det vanliga livet. Keith trodde knappt sina ögon när jag lade undan boken och var färdig efter en sträckläsningsuppvisning av ett sällan skådat slag och själv kände jag mig närmast rusig.

Strax därefter fick jag ta över rodret en stund. Det verkar inte vara särskilt svårt egentligen men tog ändå inte många minuter innan båten var på helt fel kurs och övriga fick skynda till för att hjälpa så att vi verkligen skulle kunna nå mina drömmars ö under morgondagen och inte hamna på Samoa. Att styra en segelbåt tycks helt klart inte vara någon undangömd talang hos den här skåningen.

Efter att mörkret lagt sig gick vi alla tidigt till kojs medvetna om att nästa morgon när vi vaknade skulle korallatollen vara i sikte. Det låg förväntan i luften ombord efter att vi inte sett vare sig en annan båt eller land under tre hela dagar. Äntligen skulle något nytt hända som bröt mönstret och slutligen skulle signaturen Suwarrow få känna Suwarrows sand mellan tårna. Av en lång resa, egentligen över flera år, återstod nu bara en natt. Jag kunde känna hur det kittlade inombords och hur ön ropade på mig på samma vis som den en gång förfört Tom Neale. Snart så!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign