Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-13 (02:14)
Det låg en känsla av högtidlighet i luften och jag tordes knappt kliva upp på däck av rädsla för att bli besviken vid åsynen av Suwarrow. Under natten hade vi cirklat runt korallatollen med The Southern Cross i väntan på morgonljuset eftersom ett försök att ta sig in genom den enda smala öppningen i korallrevet skulle riskera båten men nu var det dags för ett ögonblick jag inte ville missa. I Tom Neales bok finns en karta över atollen och med hjälp av den kunde jag snabbt lista ut att den första och närmaste ön snett fram åt höger när vi nu närmade oss Suwarrow norrifrån var Turtle Island. Längre bort skymtade fler öar, de flesta mindre än en fotbollsplan och dessutom lika platta.
Koncentrationen hos Keith var på max då han sakta och försiktigt styrde båten in genom öppningen i korallrevet. För säkerhets skull hade han dessutom placerat Ivan och Gerard med en walkie talkie i fronten som båda stirrade spänt ner i det alldeles klara vattnet där man tydligt kunde se bottnen på några meters djup. Väl igenom revet vände vi upp och runt åt höger för att finna lä bakom Anchorage Island som är ön där parkvakterna normalt sett bor under yachtsäsongen och tillika den ö där Tom Neale spenderade så många år av sitt liv. Ankaret kastades i plurret och efter den något nervösa infarten kunde man nu slappna av och samla synintrycken.
Första intrycket var en förvåning över hur gigantisk den cirkelformade lagunen är. Det är knappt att det går att skymta öarna på andra sidan med blotta ögat, så långt borta befinner de sig. En lättnad över att vi var alldeles ensamma på plats och sannolikt årets första besökare infann sig också. Det hade verkligen inte varit särskilt kul att dela den idylliska upplevelsen med en massa annat löst skränigt folk. Ordet ensamma är dock kanske inte helt rättvisande för det dröjde inte mer än än några minuter innan två dussin hungriga svartfenade revhajar i alla möjliga storlekar började cirkulera runt båten. Att hoppa i vattnet var således inget att tänka på eftersom vi varken visste om de var farliga eller hur hungriga de var. Även om ingen annan människa sannolikt varit på plats sedan i november hade hajarna uppenbarligen inga problem med att minnas att man ofta blir matad ifrån båtarna.
Vi låg ankrade runt ett femtiotal meter ifrån Anchorge Island och direkt efter frukosten förbereddes den så emotsedda landstigningen. Med ombord fanns två mindre motorbåtar som skulle användas för att nå land och alla utom Ivan, som lämnades ensam kvar med hajarna, tog plats för att nå land. De allra sista meterna fick man vada genom det varma vattnet som gick upp till låren innan jag avslutningsvis, efter att ha fällt kommentaren "Big Moment" satte fötterna på den lilla stenpiren. Ett stort ögonblick var också precis vad det var. Tänk att ett förvirrat infall vid registreringen av ett alias på en dejtingsajt så många år tidigare hade fört mig hela vägen till denna obebodda korallatoll på andra sidan jorden. Så knäppt och så häftigt samtidigt!
Stenpiren gick ut från den lilla sagolika sandstranden där Tom Neale tillbringat varenda kväll med att sitta och njuta av solnedgången. Jag kände mig alldeles yr av att få fast grund under fötterna efter så många dagar ute till havs och det tog en liten stund för hjärnan att komma underfund med att det inte gungade längre. Mellan kokospalmerna hängde ett par robusta kvarlämnade hängmattor som under cyklonsäsongen fyllts med fallna palmblad. Gången upp till Toms gamla hus fanns fortfarande kvar men var halvt igenvuxen. I huset finns fortfarande några av de gamla möblerna, likt skrivbordet där han förde loggbok, kvarlämnade och ett av rummen har blivit till världens kanske mest avlägset belägna Book Exchange.
Bredvid Toms hus har man låtit uppföra ett enklare tvåvåningshus i trä. På nedanvåningen huserar sedan några år tillbaka Suwarrow Yacht Club vilket innebär att det hänger i massor med flaggor i taket ifrån alla världens hörn fullklottrade med hälsningar. På den nu stängda ovanvåningen bor parkvakterna när de är på plats. Intill husen finns också en minnessten med Tom Neale avbildad och en text som konstaterar att "Tom Neale lived his dream on this island".
Anchorage Island är på sin höjd femtio meter bred och efter att ha klivit ut på andra sidan inledde jag en egen vandring runt den norra halvan av ön. Jag hoppades hitta de gamla kraftiga träd som författaren Robert Dean Frisbie under en fruktansvärd cyklon på 40-talet tvingades binda fast sina barn vid men mina försök var fruktlösa. Däremot såg jag en hel del kul djurliv längs strandkanten som olika sorters krabbor, fiskar och en stor ål. Jag hade hoppats på att även få syn på min första gigantiska kokoskrabba men gick bet även på den punkten.
Trots att jag höll ett mycket lågt tempo och växlade mellan att vada i knähögt vatten eller balansera på en strandremsa bestående av döda koraller tog första halvan av ön inte mycket mer än tjugo minuter att runda. Tillbaka vid piren fick jag syn på Eric och Laura som sökt skuggan under en palm som lutade på det klassiska viset över stranden och havet. Skuggplatsen de hade hittat kan mycket väl vara den vackraste i världen i den kategorin och efter lite småsnack med dem bestämde jag mig för att även runda den södra halvan av ön.
I söder var merparten av stranden mer av den traditionella paradis-sandstrands-typen som tillät barfotatassande och därmed gick det ännu snabbare att runda denna ö-halva. Tillbaka vid piren igen träffade jag Eric som kämpade sig svettig med att försöka öppna en kokosnöt samt Marisa och Gerard som fyllt upp en dunk med vatten ifrån den drickbara regnvattensreserven på ön och tagit en provisorisk dusch. Jag lånade Marisas tvål, lyfte vattendunken över huvudet och följde deras exempel vilket var alldeles ljuvligt efter fyra dagar ute på böljan den blå och det tjocka äckliga saltlager som fäst sig på min kropp fick äntligen ge vika. Den upprymda lyckostunden avbröts när jag bad Marisa ta några bilder av mig på mitt Suwarrow och kameran började protestera. Displayen visade ingen bild och bilderna fick tas i blindo vilket var kraftigt oroande. Är det någonstans man vill ha en fungerande kamera är det på en svårtillgänglig plats på andra sidan jorden som man drömt om att komma till i många år. Kanske hade den fått värmeslag? Jag hade tidigare haft liknande problem med den på Perito Moreno-glaciären som den gången tycktes vara orsakade av kyla.
Tillbaka på The Southern Cross pustade vi en liten stund och sedan förflyttade vi oss en bit i lagunen till en lämplig ankringsplats utanför närliggande Brushwood Islands som näppeligen var så mycket mer än små kala klippor med ett rikt fågelliv. Vi hade hoppats kunna vada mellan de små klippöarna och vidare över till One Tree Island samt Turtle Island men fick efter en stund ge upp projektet eftersom vattnet var djupare än vi trott och dessutom väldigt strömt. Eric vågade sig på ett kortare dopp men alla vi andra var för stressade av alla hajar vi sett tidigare under dagen och istället tog vi oss tillbaka till Keiths båt.
The Southern Cross ankrades åter igen i lä bakom Anchorage Island och jag tog ivriga blindfoton av mina drömmars ö i solnedgången. Egentligen hade jag drömt om att övernatta på stranden på ön men mörkret kom så hastigt att det inte var möjligt att få skjuts dit utan att riskera att gå på grund så istället fick det bli en natt uppe på däck under det södra halvklotets mäktiga stjärnhimmel. Med hur många mil som helst till störande belysning och utsläpp var det verkligen inget dåligt alternativ! Så svindlande vackert! Dessutom fick jag bevittna Keiths (som också sov uppe på däck) ofattbara förmåga att somna på beställning. Karln lägger sig ner och snarkar sedan högt efter mindre än tjugo sekunder. Den förmågan skulle man haft.
<- Tillbaka
