Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 April
2014-05-14 (00:17)

Beslutet att sova under tak hade visat sig vara klokt eftersom det regnade en del under natten men när det åter var morgon och tid att stiga upp rådde skönt nog uppehållsväder igen. Det hade blivit dags att lämna mina drömmars ö Suwarrow och min blick fångade hela tiden upp Anchorage Island som jag med största sannolikhet aldrig kommer att få återse igen. Att denna korallatoll har en alldeles egen magi råder det väl knappast något tvivel om. Författaren Robert Deane Frisbee förtrollades av platsen och fick Tom Neale till att bli så besatt av ön att han tillbringade åtskilliga år av sitt liv här och det är inte särskilt svårt att förstå varför Mrs Robert Louis Stevenssons (författaren av Skattkammaröns hustru) beskrev Suwarrow som "the most romantic island in the world". Det är nämligen så sagolikt vackert och samtidigt så osannolikt att det finns land och liv här mitt ute i ingenstans.

Maten ombord på The Southern Cross förtjänar väl egentligen ett alldeles eget kapitel. Med tanke på hur mycket pengar jag betalat för att få vara ombord hade jag nästan förväntat mig en kock men istället fick man hålla tillgodo med vad som skulle kunna beskrivas som ungkarlskrubb från Nya Zeeland. Hittills hade hade det verkliga lågvattensmärket varit spaghetti i tomatsås på burk på en toast och denna morgon serverades fiskpinnar och stekt ägg till frukost. När jag insåg detta brast det fullständigt för mig - jag har ju jobbat i matbranschen i fiskpinnesäljande företag under merparten av mitt vuxna liv och aldrig någonsin har marknadsavdelningarna ens funderat över att kunderna kan tänkas äta fiskpinnar till frukost! Fiskpinnar blev därmed dagens snackis.

Det var rätt mycket som skulle fixas innan vi kunde segla iväg. Bland annat fylldes färskvattendunkarna, motorbåtarna skulle förtöjas ordentligt ombord och dessutom lämnades en del utrustning kvar på Anchorage Island åt parkvakterna som förväntades anlända om några veckor. Klockan hann bli 11 på förmiddagen innan vi kom iväg och målet var att komma fram till Palmerston ungefär två dygn senare. Det är svårt att kunna veta så mycket noggrannare än så, inte minst med tanke på att de väderprognoser vi hade att tillgå var mer än bristfälliga.

Alla båtar i området förväntas varje dag klockan kvart över åtta på morgonen och kvällen ha radiokontakt med Rarotonga Radio för att ange båtens position. Detta är tänkt som ett säkerhetssystem och minuterna innan är det meningen att Rarotonga Radio skall avge en väderleksrapport. I verkligheten fungerar systemet inte alls. Hittills hade Rarotonga Radio endast lämnat en enda intetsägande väderleksprognos sedan avfärden och ofta struntade de helt i att köra radiosamtalen eftersom något de tyckte var viktigare, likt en rugbymatch på TV, pågick samtidigt. Istället fick vi hålla tillgodo med prognoser skickade via sms till Keiths satellittelefon ifrån hans personliga kontakt Alberto på Rarotonga som följer vädret på hobbybasis.

Enligt Alberto skulle vädret inte vara helt lysande på vägen till Palmerston men det beslutades ändå att vi skulle bege oss iväg. Inledningsvis låg vi i lä för vågorna tack vare atollen men så snart vi kom ut på öppet hav stod det klart att Albertos prognos nog varit något i underkant. Laura försvann snabbt ner under däck medan vi andra spanade mot horisonten bakom oss för att få en sista skymt av Suwarrow.

När vi tappat Suwarrow ur sikte fick Marisa för sig att hon såg land på ett annat håll vilket var en synvilla orsakad av molnen längs horisonten. Ön som inte fanns döptes under högtidliga former till Fishfinger Island vilket det skrattades mycket gott åt ju längre eftermiddagen led. Vågorna gick samtidigt högre och högre och folk tycktes generellt tappa aptiten. Dessutom skulle det naturligtvis blivit svårt att tillaga någon riktig mat när det gungade så kraftigt och därför åt vi bara formfranska med jordnötssmör framåt kvällningen. Vågorna gick vid läggdags så högt att det inte var möjligt för min del att ligga på britsen i fronten och istället ockuperade jag den hårda kökssoffan i trä nere i kabyssen. Att det skulle bli en lång och tuff natt rådde det inga som helst tvivel om men under den senaste veckan hade jag åtminstone insett att sjösjuka inte tycktes vara ett bekymmer för min del.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign