Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

28 April
2014-05-15 (00:02)

Kökssoffan i kabyssen var inte i närheten av att mäta min längd och vid fotändan stod ett högre skåp i trä så att sträcka ut benen var inte att tänka på. Det fanns helt enkelt ingen plats för det. Nu spelade det egentligen ingen roll eftersom jag ändå omöjligen skulle kunnat ligga raklång på träsoffan utan att falla av den. Vågorna gick nämligen väldigt högt under natten och för att nagla fast mig hade jag fotsulorna mot soffan och lutade utsidan av mitt vinklade högerben mot köksbordets kant så att jag inte skulle falla ner under bordet. I denna ytterst obekväma ställning lyckades jag mirakulöst nog somna och sova i några timmar.

Runt 03:00 på morgonen vaknade jag av att det värkte i hela kroppen samtidigt som båten krängde ännu mer än tidigare. En snabb titt på mätarställningarna på skärmen i kabyssen gav det bedrövande beskedet att vi knappt rört oss alls i riktning mot Palmerston under de senaste timmarna utan endast verkade ha drivit vind för våg likt en vindarnas och vågornas leksak. Jag var alldeles genomblöt av svett och något var uppenbarligen fel med vädret. Helt fel. Det var liksom kvavt och stickande fastän det blåste halv storm.

I ett försök att få frisk luft balanserade jag mig upp på däck vilket visserligen svalkade tack vare blåsten men var att betrakta som rent livsfarligt i mörkret. Både Keith och Ivan var uppe denna kaosnatt och såg rejält slitna ut. Trots att de kedjat fast sig höll Keith ett extra grepp om Ivan som just då försökte att styra båten och själv klamrade jag fast mig vid relingen så gott det gick med båda händerna. Ivan sa åt mig att gå ner igen eftersom det inte var säkert uppe på däck vilket jag lovade att göra så fort jag fått andas in lite till av den mer än lovligt friska luften jämfört med hur det var under däck.

Egentligen kan jag inte begripa hur det gick till men på något förunderligt vis lyckades jag somna om igen ett par gånger under denna fruktansvärda natt. På morgonen var vädret fortfarande lika kaotiskt och när jag skulle upp på däck ropade Ivan åt mig att låta bli eftersom det skulle vara direkt farligt. Keith gick runt och muttrade om "weird weather" och skickade ett textmeddelande på satellittelefonen till väderkontaktpersonen Alberto för att försäkra sig om att vi inte var på väg rakt in i en cyklon. Under natten hade vi förflyttat oss en 30 miles kortare sträcka än vad som är normalt och viss oro började uppstå runt resplanen och tidsschemat. Strax därefter började skönt nog vinden att lägga sig så sakteliga. Nu innebar ju detta inte att båtresan på något vis blev enklare eftersom vågorna som vinden jagat fram fortfarande lekte med segelbåten men det var ändå ett tecken på att det värsta ovädret snart skulle ligga bakom oss.

Eftermiddagen tillbringades uppe på däck där vågorna nu var uppemot åtta till nio meter höga vilket är mycket, om än inte extremt. Då och då slog en våg in över båten och man fick sig en och en annan saltvattensdusch som hjälpte till med att bygga på det redan tjocka lagret av salt på huden, i håret och i skägget. Samtidigt som det kliade och kändes smutsigt, blött och stundtals eländigt var det otroligt vackert att se de mäktiga vågorna spegla sig i eftermiddagssolen. Som mest hade vindstyrkan varit uppe i strax över 40 knop vilket är att betrakta som grov kuling (steget under riktig storm i begreppsvärlden till sjöss) men nu var vindstyrkan nere på 25-30 knop.

Jag väntade in mörkret och tröttheten innan kudden placerades ut för en andra natt i kökssoffan. Min rygg protesterade våldsamt när den åter fick känna på det hårda träunderlaget men i ärlighetens namn hade jag inte särskilt mycket till alternativ. När korgen med potatis och lök for ut över golvet i kabyssen för tredje gången så att jag tvingades plocka upp allt som rullade runt på golvet samtidigt som jag for runt som en vante kunde jag nästan känna gråten tränga sig fram i halsen vilket kanske inte var så konstigt. Den senaste gången jag ätit något som liknade riktig varm mat var föregående morgon då vi "mumsade" på de då hånade fiskpinnarna till frukost. Efter det hade jag bara fått i mig ett par skivor formfranska med jordnötssmör vid tre tillfällen. Ingen hade helt enkelt ork till att laga eller äta mat fastän det förmodligen var precis vad som behövdes i detta eländiga oväder som aldrig tycktes ta slut.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign