Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-16 (02:18)
Palmerston är en av de där platserna på jorden man inte tror längre finns och denna dag kom att bli en av de mest oförglömliga ute på vägarna. Historien om Palmerston går egentligen tillbaka till 1863 då William Marsters bestämde sig för att bosätta sig på den då obebodda paradisön tillsammans med sina tre polynesiska fruar. Ättlingarna ifrån William befolkar än idag ön och en studie av Cooköarnas telefonkatalog på de två sidorna för Palmerston är väldigt underhållande eftersom alla på ön heter Marsters i efternamn och är mer eller mindre släkt med varandra!
Just nu är 56 människor bosatta på Palmerston men dessutom befinner sig ytterligare ett femtontal personer på ön. De har alla varit strandade i någon månad utan möjligheter att ta sig därifrån efter en stor släktträff. Flera av de strandade personerna har förlorat sina jobb i Australien under tiden de väntat på en båt och hela den tråkiga historien är väldigt typisk för Cooköarna där båttrafiken mellan öarna alltid är oberäknelig.
Vi hann knappt äta frukost innan vi fick besök av en motorbåt med nyfikna Marsters-ättlingar i olika åldrar. Som årets första gäster blev vi ju självklart lite extra uttittade och man kunde ju omöjligen låta bli att snegla lite extra själv för att se om de alla såg likadana ut och om den gemensamma genbanken på något vis spelat dem ett spratt men de såg i ärlighetens namn både fullt normala och olika ut. Våra pass kontrollerades så att vi inte anlände ifrån ett annat land och en mindre landstigningsavgift på vardera 5 NZD betalades. Därefter hälsades vi välkomna att ta del av Palmerstons beryktade gästfrihet och jag packade ihop en liten väska med prylar nog till att klara mig under ett dyn på land och hoppade sedan ner i båten som snabbt styrdes in mot land.
Känslan av att ha fast mark under fötterna var obeskrivlig och det blev ju inte direkt sämre av att man klev i land på en ofattbart vacker sandstrand. Hela min värld gungade och jag kände rejält med yrsel när hjärnan försökte anpassa sig till att inte längre befinna sig ute på ett guppande hav samtidigt som jag försökte följa lokalbornas snabba steg på stigen från stranden. Förmodligen luktade jag något alldeles oerhört eftersom jag inte hade duschat på nio dygn och erbjöds omedelbart att ta en dusch vilket jag naturligtvis nappade på. Jag schamponerade in mig i tre omgångar och njöt sedan mer än jag någonsin tidigare gjort i mitt liv av att vara ren. Det finns gränser för hur skitig och äcklig man kan tänka sig att vara även ute på vägarna och min gräns hade passerats redan för flera dagar sedan så jag kände mig nästan nyfrälst när jag kom ut ur duschen, fri från allt det äckliga saltet.
Efter en kopp välkomstkaffe och småprat med Simon Marsters som i mångt och mycket styr och ställer på Palmerston fick vi en rundvandring ledd av två utav Simons söner. Första stoppet var vid den mysiga skolan som sedan många år tillbaka heter Palmerston Lucky School. Utöver skolbyggnaden och skolgården hyser det lilla området ett alldeles fantastiskt utomhusklassrum som verkligen måste vara varje pedagogs stora våta dröm. Tyvärr pågår Påsklovet i två veckor här och därför kunde vi inte följa någon lektion i klassrummen med de 26 skolbarnen (nästan halva befolkningen). Palmerston är ytterst religiöst och det skolprogram man följer är ett kristet distansutbildningsprogram som tagits fram i USA.
Lärarinnan Rose var dock på plats och hennes historia är mycket speciell. Innan Rose föddes led hennes far skeppsbrott på Palmerston och hans dotter växte upp i England med att lyssna till berättelserna om den märkliga och fantastiska paradisön där hennes far varit strandsatt i flera månader. Strax innan Rose skulle ge sig iväg för att upptäcka världen på en långresa dog hennes far hastigt och en släkting kläckte idén om att hon skulle sprida hans aska på Palmerston. Sagt och gjort, Rose packade ner farsan i resväskan och lyckades ta sig hela vägen till Palmerston, som naturligtvis även hon förälskade sig i, och numera jobbar hon sedan ett par år tillbaka på kontrakt här precis som öns sjuksköterska och präst.
Rose berättade massor om de speciella förutsättningarna och annorlunda hinderna på ön. Hur förklarar man till exempel för ett barn vad pengar är om de aldrig någonsin sett en sedel och inga monetära transaktioner någonsin sker på ön som inte har några butiker? För barnen här är det verkligen helt absurt att en bit papper kan tillmätas ett värde. Samtidigt pratade hon stolt om hur mycket barnen älskar sin skola (vilket kanske inte är så konstigt eftersom det inte finns mycket annat att sysselsätta sig med här).
Nästa egentliga stopp var huvudgatan på ön som av många anses vara världens vackraste bygata. Denna sandstrandsväg går tvärs över ön och kantas av kokospalmer och båda ändarna avslutas med turkost lagunvatten. Det finns såklart inga bilar på Palmerston, däremot några mopeder och faktiskt en handfull gatlyktor! Längs huvudgatan står William Marsters gamla hus fortfarande kvar intill kyrkan vars begravningsplats nästan blir lite komisk med alla Marsters-stenar.
Även om ön i sig är det nästan vackraste man kan tänka sig är det dess invånare som är den verkliga behållningen. Var och varannan person vi stötte på var en superprofil med ändlösa bra historier att bjuda på och till synes all tid i världen till att prata. Någon ville bjuda på glass, en annan pratade politik och en tredje berättade en version av historien om hur William Marsters kom till ön och planterade de fantastiska mahognyträden som finns utspridda lite varstans bland palmerna.
På vägen tillbaka till Simon för att äta lunch besökte vi den lilla sjukstugan där Marisas otrevliga, nu infekterade, skärsår ifrån en korall på Suwarrow lindades om av sjuksköterskan. Administrationshuset passerades också som hastigast innan vi slog oss ner för att vänta på maten. Under väntan fick vi som oplanerad pausunderhållning se hur en av de äldre männen köttade på kokosnötter som han höll i handen med en machete vilket såg fullständigt livsfarligt ut. Kokosmjölken hälldes upp i en bringare som ställdes fram på bordet som måltidsdryck. Till att äta blev det papegojfisk kokt i kokosmjölk med lök och ris och som tillbehör serverades en sorts välsmakande pannkakor som tillverkats utan ägg. Innan vi åt samlades hela gruppen i en bordsbön. Väldigt religiöst, som sagt.
Efter maten bestämde jag mig för att strosa runt på ön lite på egen hand och ta några bilder med min iPad. När jag traskade förbi skolan ropade Rose på mig och vi kom att prata en stund om Tom Neale. Du vet väl att Toms son Arthur bor på ön, undrade hon lite i förbifarten och tipsade om att han jobbar i administrationsbyggnaden. Det kändes nästan för bra för att vara sant och på något vis förutbestämt. Självklart måste jag sluta min egen cirkel på Cooköarna med att träffa honom, tänkte jag och traskade med nyfikna steg bort mot administrationsbyggnaden.
Att träffa Arthur kom att bli det kanske starkaste mötet hittills på resan. Inledningsvis verkade han väldigt skygg och reserverad men efter att jag visat mig uppriktigt intresserad och påläst om hans far, Suwarrow och Cooköarna förvandlades karln till en forsande flod som med hjälp av ledande frågor samtalade med mig i mer än en timme under arbetstid. Det kändes som att jag intervjuade honom och jag tror samtalet skulle gjort sig riktigt bra i en podcast eller liknande. Totalt sett levde Arthur med sin far under ungefär tre år och såg honom för sista gången som elvaåring. Egentligen var det meningen att han och modern (ingen av dem nämns i boken) skulle följt med till Suwarrow andra gången men detta stoppades av myndigheterna.
Arthur berättade en del om livet på den tiden och hur det var att växa upp på Rarotonga. Han hävdade att hans far inte på något sätt var en eremit som han ibland framställs som utan hade ett antal mycket nära vänner. Flera av dem var upptäcktsresande amerikaner vilket var en typ av människor som den introverta Tom uppskattade oväntat mycket. Arthur har flera egna teorier runt pappans liv på Suwarrow och bland annat tror han att historien om hur Tom har ihjäl fyra vilda grisar med ett spett är uppdiktad och att fadern egentligen sköt dem med en medhavd pistol som aldrig heller den nämns i boken men som han själv sett.
När jag bad honom berätta mer om sin far sa han att modern brukade säga att pappan inte behövdes i familjen eftersom han lämnat en kopia efter sig i form av Arthur. Hon behövde bara titta in i hans ögon för att se samma själ och jag kunde förstå vad hon menade. Jag frågade Arthur om han någon gång själv drömt om att flytta till en öde ö och han berättade då att han i praktiken faktiskt gjort det eftersom han levde som pärlfiskare på den norra Cookön Manihiki i fem år och det ofta kunde gå flera månader utan att han mötte andra människor på sin lilla motu. Samtalet växlade därefter över till familjen och vi pratade om hans syster Stella som skrivit en epilog till Tom Neales bok där hon fyller i luckor och kompletterar upp historien. Sedan hamnade vi på Moorea och Arthur berättade om hur han varit där och sökt efter två halvsystrar utan framgång. En annan liten sensation är att modern på 90 år fortfarande är i livet och vid god hälsa. Hon har tydligen alldeles nyss varit på Hawaii för att fira sin födelsedag.
Så småningom gled vi in på helt andra ämnen. För tillfället skiljer sig Arthurs jobb inte särskilt mycket från vad jag sysslat med under hela mitt yrkesverksamma liv eftersom han just avslutat Palmerstons budgetprocess och vi kom att prata om den gemensamma beröringspunkten politik i budgetprocesser. Jag fick en lång och intressant beskrivning av hans syn på avfolkningsproblematiken som alla de yttre Cooköarna lider av och sedan avslutade vi med att söka efter Stellas epilog på nätet. Allra sist frågade jag Arthur om han visste någonstans där jag kunde komma över en tub tandkräm varvid han sprang hem till sig och hämtade en åt mig som jag inte under några omständigheter fick betala för.
Det långa givande samtalet var över och efter att jag tackat för det värdefulla mötet (och tandkrämen) gick jag ner till stranden där jag träffade på resten av resenärerna. Jag tog ett snabbt dopp i den oväntat kalla lagunen (ca 25 grader, man börjar bli något bortskämd nu) och njöt sedan av ännu en dusch innan vi traskade iväg till de två volleybollplanerna en dryg timme innan solnedgången.
Sedan flera år tillbaka är beachvolleyboll det stora nöjet på kvällarna på Palmerston och nästan hela ön möts upp för att spela och titta på. Först hade jag tänkt vara med men efter att ha sett öborna spela ett par högklassiga bollar nöjde jag mig med att vara åskådare. På planen bredvid spelade de härliga småbarnen spökboll. Det kändes verkligen som en av de magiska sommarkvällarna när man var liten och alla i området var ute och lekte och umgicks.
Till kvällsmat serverades utmärkt kyckling med curry i kokosmjölk efter att vi deltagit i bordsbönen och sedan stod Simons bror Edward, som är öns enda polis, för underhållningen genom att spela ukulele och sjunga allt ifrån lokala visor till klassiker som "My Bonnie". Den sjungande polisen fick så småningom assistans av en andra duktig gitarrist och tycktes aldrig vilja sluta spela. Mellan låtarna underhöll Simon med att berätta historier ifrån Palmerston och Cooköarna.
Till sist var jag så trött av alla fantastiska intryck och möten ifrån dagen att jag ursäktade mig och gick ett hus bort till min säng. Jag hade blivit erbjuden en sovplats utomhus under tak och njöt extremt när jag klättrade upp i den stora hemmasnickrade träsängen på altanen samtidigt som ett kvällsregn började smattra mysigt mot taket. Vilken alldeles otrolig dag och vilka extrema kontraster denna seglingstur bjudit på. Ena dagen elände, hunger och storm, nästa dag paradis och några av de mest fantastiska människor jag någonsin mött på en av resans allra bästa dagar.
<- Tillbaka
