Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Maj
2014-05-17 (00:34)

För första (och förmodligen även sista) gången i livet väcktes jag upp av en morgonpigg gris. Den tycktes lite nyfiken på svensken som låg i den hemmasnickrade sängen på altanen, grymtade glatt och fick sedan syn på något som lockade mer och försvann in i skogen med en polare för att böka lite bland fallna palmblad. Det finns några stycken fritt strövande grisar här utöver de obligatoriska hönsen och tupparna som alltid stryker omkring på öarna i Söderhavet.

Korv, bacon och toast till frukost följdes av några timmars dödtid innan vi skulle lämna Palmerston och min plan var att vandra runt ön - en sysselsättning som uppenbarligen inte tar mer än 45 minuter i anspråk hur långsamt man än går. På vägen längs stranden spanade jag bland annat in ett uppspolat skal ifrån en död kokoskrabba och fiskarna som gled runt i stora stim alldeles intill strandkanten. Jag vet inte om det finns något absolut recept på själslig terapi men att gå längs denna ofattbart vackra strand är förmodligen det närmaste himmelriket jag någonsin kommer. Man tror väl inte på allvar att turistbroschyrernas paradisstränder finns på riktigt förrän man sett en plats som denna. Om inte den vackraste plats jag befunnit mig på så åtminstone den mest idylliska.

Det hade rått en hel del osäkerhet runt vår avfärd ifrån Palmerston. Om vädret förblev som på vägen hit ifrån Suwarrow tänkte Keith inte bege sig ut till havs och därmed var både min och det amerikanska parets flygresor ifrån Rarotonga i fara. Under natten hade dock vinden vänt och nu hade det beslutats att avfärden skulle äga rum vid lunchtid. Ett annat stort frågetecken var hur många vi skulle bli ombord. Keith är alldeles för snäll för att säga nej till någon med goda skäl att vilja komma ifrån ön och det fanns ju gott om strandade personer på Palmerston som skulle behöva komma tillbaka till sin vardag för att rädda jobben och ekonomin. Att detta sedan skulle slå hårt mot komforten för turisterna som betalt en förmögenhet för seglingsäventyret var ett faktum som var känsligt och vi fick inte särskilt tydliga besked om vad som gällde. Klart man vill hjälpa men att åtminstone bli inblandad i beslutsprocessen och urvalet hade varit att föredra.

Det skulle hållas en avskedsceremoni nere vid stranden klockan 13:00 men eftersom vi väntade på Simon blev vi något försenade och missade själva välsignelsen inför avresan ifrån pastorn. Vad vi däremot fick var ohyggliga mängder med stora blöta kindpussar ifrån Palmerstons äldre kvinnor. Går man igång på stora polynesiska kvinnor i 70-årsåldern var detta helt klart så hardcore det kan bli! Skämt åsido så är detta färgstarka gäng hett stoff för minnesbanken - en av damerna har exempelvis aldrig någonsin lämnat ön och därmed under hela sitt liv aldrig sett bilar och flervåningshus eller ätit på restaurang. Bilar torde vara svårt att undvika tillochmed i mörkaste Afrika under 70 år så nog är det en avskild plats jag lyckats ta mig till?

Den vackra ön till trots så är det tveklöst dess färgstarka invånare som är den verkligt stora behållningen. Ta en lirare som Simon till exempel som första gången han kom till Nya Zeeland som vuxen inte kunde komma in i terminalbyggnaden på Aucklands flygplats eftersom han inte förstod konceptet med dörrar som öppnade sig automatiskt när man närmade sig dem och därmed förtvivlat letade efter en vanlig dörr. Idag är han dock en berest herre som tillhör det lyckliga fåtal personer som besökt alla de femton Cooköarna. Själv ståtar jag med fem vilket är långt fler än nästan alla lokalbor.

Hela ön var på plats och vinkade av oss när vi tog motorbåten ut till The Southern Cross. Självklart vinkade de härliga barnen allra ivrigast på stranden - inte minst den sköna lillgrabben som tidigare under förmiddagen gett mig en dryg timmeslång föreläsning och uppvisning om och av allt värt att veta om Angry Birds på hans läsplatta.

På The Southern Cross var det mesta sig likt med undantag av att vi nu var många fler. En polynesisk jättekvinna, två bebisar, två grabbar i övre tonåren samt Tyra, som ofta jobbar för Keith, hade tillkommit. Nykomlingarna tog över mina kvarter vilket egentligen inte lämnade andra alternativ än den stenhårda kökssoffan åt mig och jag fick intala mig själv att inte göra sura miner över saken. Om jag inte tyckte extra passagerare var ok skulle jag sagt till tydligt långt tidigare. Snacka skit och tjura klär mig dåligt, intalade jag mig själv och höll nog en hyggligt god min.

Båtens frysutrymmen var nu fyllda med 160 kg papegojfisk vilket är Palmerstons främsta handelsvara och verklig hårdvaluta på Rarotonga där restaurangerna nästan slåss om fisken. Jag kan nog tycka att papegojfisken är lite menlös och skulle lätt föredra exempelvis wahoo som vi fått upp ur plurret några dagar tidigare.

Vindarna låg någorlunda rätt och sjögången var ingenting dramatiskt. Kvällen spenderades på däck där jag bland annat kunde beundra den nypåstigna och ganska storväxta Tyra som är i det närmaste blind på båda ögonen och ändå rör sig kattlikt över skeppet. Kvinnan tycks vara född ombord på en båt. För de som ville lyssna uppe på däck berättade jag att med åtta månader passerade gick jag nu in i resans sista och mest oplanerade tredjedel. Det är lite kittlande och läskigt samtidigt och verkligen väldigt olikt mig inte inte veta säkert vart jag ska. Några nya idéer hade jag dock fått under seglingsresan tack vare den fina kartan över Söderhavet som hängde i kabyssen. Jag blir kvar i den här delen av världen. Jag gillar den.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign